En sen recension av förra helgen

Förra helgen åkte vi till storstan med anledning av att Kent spelade på Annexet på söndan. Som vanligt blev dagarna lite smått hysteriska med tanke på hur mkt man alltid vill hinna med. Försökte dock att boka in saker i måttlig mängd och avbokade t.o.m. en fikadejt för jag inte riktigt mäktade med den. Inte på grund av personen, utan för att jag hade sovit alldeles för lite och för att vi skulle på Kent på kvällen. Och då fick jag såklart dåligt samvete... Jag hade ju kunnat låtit bli att avboka den och istället skyndat mellan ställen jag skulle varit på, och struntat i att bara ta det lugnt några timmar. Men jag ORKADE inte. Man är ju bara människa.

Okej, Kent. Jag har fått uppfattningen om att man antingen älskar eller hatar dem. Jag älskar dem, och inte mindre efter att ha sett dem live. Det har krävts en del inlyssning på Tillbaka till samtiden, men det har varit ett sant nöje. Vi stod i alla fall rätt långt fram, inte längst fram såklart - då får jag klaustrofobi, och sjöng med i alla underliga, konstiga, metaforiska texter så gott det gick. Lite gammalt material spelades såklart oxå (sånt som var före Vapen o ammunition), vilket jag inte kan, men samtidigt hade de en ljusshow som inte gick av för hackor. Tyvär gör sig sällan sånt så bra på bild så jag skiter i att lägga upp nån :) Så här efteråt har ju tråkigt nog intrycken bleknat lite, men flera av låtarna har ger nu en en annan känsla än innan. Det var värt vartenda öre att få stå där!

Saker som snurrar i min hjärna

Det jag funderar mest över i dessa dagar är hur man kan hinna med så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Eftersom jag köpt ett träningskort vill jag gärna träna då och då, min förhoppningsvis realistiska plan är att kunna köra ett pass mitt i veckan och ett på helgen. Sen har jag ridning en gång i veckan, det sammantaget borde väl påverka hälsan positivt. Ja, det låter ju planerat och fint. Men att verkligen GÖRA det är tydligen en helt annan sak, det är alltid nåt annat man får göra avkall på vilket inte alltid känns så bra. Idag tog jag mig faktiskt dit direkt efter jobbet och körde ett cykelpass som turligt nog inte var längre än 40 min. Min kondition är inte vad den brukade vara... Jag blev rejält trött redan under andra-tredje låten, men alternativet att ge upp finns inte i min hjärna i såna situationer. I mitt forna träningsliv har jag inte sett cykling/spinning som nån "riktig" träningsform eftersom jag aldrig tyckt att det är speciellt jobbigt, förmodligen för att jag parallellt höll på med träning som var betydligt mer krävande. Idag förstod jag vad man tränar under ett sånt pass. Så nu gäller det att ta sig över den mentala och fysiska puckeln och göra träningen till en vana igen! (vilket kändes lätt att skriva, men kanske inte lika lätt att hålla....)

Igår var jag ute hos hästen som jag var erbjuden att bli medryttare på. Eller ja, det är jag väl på sätt och vis, sporadiskt. När jag körde dit blev jag glad att jag inte tagit på mig mer än jag gjort. Det är 3,5 mil dit vilket ju inte så långt om det hade varit en stor väg. Men de här vägarna var allt annat än stora. Nu ligger vinterna framför oss oxå, vilket jag fick ordentliga smakprov på under körningen, och då är de där vägarna verkligen inte roliga att vara ute på. Vissa av dem var inte ens plogade, som tur var var det andra som hade kört där innan. Väl där verkar allt bara bra och lilla hästen M är snäll och (ganska) trygg, inte som arab fullblodet för ett par år sen. Ägaren är oxå fantastiskt snäll. Med andra ord - ett bra läge! Att få åka dit och rida när man känner för det, behöver inte betala nåt eftersom det är så långt att köra, hästen är snäll, rar och passar mig bra. Det dröjer nog ett tag innan jag kan åka dit för jag har ju som sagt ont om tid......................

På fredag bär det av till Stockholm. Det känns så ROLIGT att få träffa Jenny, Anneli, Ida, Anna och förhoppningsvis några till. Känns också skönt (nu får jag lite dåligt samvete när jag skriver det här) att få vara barnfri ett par dagar. En minisemester kan nog vara på sin plats nu i höstens mörka tidsbristtillvaro!

Elma gick idag!

Flera gånger, och flera steg. Hon ser ungefär ut som en pingvin, stela ben som vrids fram med hjälp av överkroppen. Glada ljud (dididididididdidddddd) kommer ur munnen och hon klappar i händerna åt sig själv. Gostrollet.

Vill, men kan inte

Jag har blivit erbjuden att vara medryttare på en häst som ska säljas från ridskolan. Hon som köper hästen rider i min grupp och vi två verkar vara de enda på hela stället som faktiskt gillar den lilla krabaten. Först var erbjudandet att vi skulle dela ägandeskapet men då sa jag nej direkt, det är bara att inse att det inte finns tid till det. Förra veckan när jag fick medryttarerbjudandet sa jag att jag förmodligen inte kommer att kunna ha en dag i veckan stående, utan att det nog kommer bli lite mer sporadiskt. När vi pratdes vid på telefon för ett par dagar sen verkade det av nån anledning som att hon trott att jag skulle kunna ha minst en dag i veckan. Jag sa samma sak igen, att jag inte har möjlighet till det, och att jag måste fundera lite på hur vi kan lösa det här på bästa sätt. Och nu har jag gått och fått dåligt samvete över att jag inte kan hjälpa henne mer... Skitdumt, jag vet, det var ju hennes beslut att köpa hästen. Själv. Jaja, i morron ska jag ringa henne så får vi prata lite mer. Förhoppningsvis lättar det mitt dåliga samvete.

Nu ska jag WoWa en stund :)

Länge sen

Jag har varit hemskt dålig på att blogga senaste tiden, men har försökt att vara desto bättre inom de andra områdena som tar upp min tid. Ofta känns det som att enda tiden jag har att sitta still och tänka tankarna färdigt är när jag är på jobbet, och där vågar jag inte blogga. Nu när det gått såhär lång tid sen senaste inlägget hamnar jag som vanligt i skrivkramp. Det har hänt saker varje dag som jag hade kunna blogga om, men eftersom de passerar fort hamnar de snabbt långt bort i tiden.

Ägnar så mycket tid jag kan åt att lyssna in mig ordentligt på Kents senaste album, det är inte många veckor kvar till konserten och då är det mycket roligare om de sitter. Jenny har beskrivit det på bästa möjliga sätt, så det är ingen mening med upprepning.

För några dar sen fick jag en grym födelsedagspresent som jag läääänge velat ha, men inte tagit mig råd till. Förutom att den är fin har den precis de saker jag vill ha; kamera, radio och plats för en massa musik. Det är skönt att slippa ta med sig tre grejer (två är det ju egentligen, för kameran kommer ju aldrig med till vardags) istället för en. Den nya favoriten hjälper mig mycket i Kentinlyssningen.

Ska försöka att blogga lite mer frekvent framöver....

1-åringen

På dagen för ett år sen vid den här tiden hade vi för en stund sen tapetserat klart den första väggen i ett av vardagsrummen, äntligen skulle den jättefula gula tapeten bort. Inte ett ont anande slog vi oss ner framför en film, ganska trötta efter att ha klättrat upp och ner, skurit, klistrat och mätt hela dagen lång. Nästa dag kl 9 skulle jag till arbetsförmedlingen på såndär obligatorisk träff för att få behålla a-kassan. Gick o la oss vid 1 nånting och jag anade nån slags molande värk men hängde inte upp mig så mycket på det, sådär hade det känts lite från och till under hela graviditeten. Tänkte att det skulle vara borta när jag vaknade igen. Under natten tilltog värken, mellan vaket tillstånd och sovande fattade jag inte vad som höll på att hända. Blev mest irriterad att det skulle behöva kännas så varenda gång jag hade somnat till. Fram mot morrontimmarna gick det inte att förneka vad det var som höll på att hända... det bar iväg till förlossningen. Jag var övertygad om att vi skulle få åka hem igen, det var ju en vecka kvar till beräknat datum, i stället kom ett par timmar senare lilla Elma till världen.

Det är svårt att förstå att det är ett år sen. Ett år som gått så himla fort och innehållit så otroligt mycket. Nog visste jag innan Elma att ens egna barn är det absolut största i livet, men känslan att hon finns, att hon är hon, allt med henne, har jag inga ord för. Det är större än det absolut största.

Grattis i förskott på din första födelsedag, lilla underbara älskade Elma!

Jippiii

Det där med att utmana sina rädslor kanske inte är så dumt trots allt. Jag hade starka föraningar om att det skulle vankas hoppning på ridningen idag, men kände mig konstigt nog inte så hemskt nervös inför det. Föraningen stämde in och väl på plats steg pulsen ordentligt, jag lyckades dock att byta till mig samma häst som jag hade sista dan på hoppräddkursen för ca 2 månader sen och var faktiskt inte så sjukt rädd. Jag hoppade allt som skulle hoppas, och det var till och med ganska roligt! Det var inte så högt (kanske max 60 cm) men det var många hinder och svängar att ta sig över och igenom. Det känns BRA att jag minns hyfsat vad jag gjorde och vad ridläraren sa till mig i stället för att få blackout vid varje hoppomgång.

Tjohoo!

Man blir mosig av att jobba

Tänkte att jag skulle skriva lite om min första arbetsvecka, men nu blev jag så hemskt trött. Ja, jag gör ett försök så får vi se hur långt orken räcker.

Nu har jag inte arbetat på så hemskt många ställen eftersom jag tillbringat större delen av arbetslivet på ett och samma ställe, men ett par olika ställen har det ändå blivit om man räknar in praktikplatser, ungdomspraktik, sommarjobb och sånt. Men jag måste säga att det ställe jag nu hamnat på har utan konkurrens den absolut bästa stämningen. Alla är jättetrevliga. Till och med chefen är en vettig människa (jag är alltid lite på min vakt när det gäller chefer), det känns inte som att hon kommer från en annan planet vilket jag är van att det brukar göra. Den här veckan har handlat mkt om att sätta mig in i projektet, och av allt att döma är arbetsuppgifterna roliga. Har fått ett eget rum (wohoo), har nära till bussen som går raka spåret hem, får skjuts av svägerskan varenda morron som är på väg till nästan samma ställe. Att jobba 75% är inte heller dumt, i morgon t.ex. är jag ledig för jag har redan jobbat in tiden för den här veckan. Jag kommer att kunna styra om jag vill jobba kortare dagar eller vara ledig nån dag i veckan. Som anställd får man skitbra pris på träningskort på Iksu spa som ligger ett par minuter hemifrån. Osv, osv, osv. Jag har bara bra saker att säga om min nya arbetsplats och mitt nya arbete.

Nåt som är lite lustigt är att flera av de nya kollegorna är så väldigt lika folk jag jobbat med tidigare. Webbstrategen på det här stället är slående lik, i både sätt och utseende, webbmastern på förra stället. Fasen, till och med frisyren är den samma! En av kontorstanterna är väldigt lik "den färgglada" på förra stället. Den ordningsamma tjejen som håller i lite allt möjligt på avdelningen är väldigt lik friskisen som var lönehandläggare (vad heter det?!) på förra stället. Det lustiga är att även de här personernas yrkesroller påminner om de gamlas. Sen är det några tjejer som är lik några andra, icke fd. kollegor: hon som jag jobbar närmast med är lik en av mina kusiner och en kompis storesyrra, en annan tjej påminner en hel del om Anneli. Ja, det kanske inte är så konstigt att jag känner mig hemma!

Nu har jag ju skrivit riktigt mkt för att ha känt mig så trött.

Att lämna Elma hemma var lite konstigt i måndags morse, men sen har det gått bra. Har några bilder på datorn av henne som jag kan titta på när jag känner att jag behöver. Lilla hjärtat. Hon har det bra hemma med pappan. Det är ju inte direkt så att hon blir överlycklig när jag kommer hem, vilket jag i min fåfänga hade trott..... men det är ju bättre det än att hon är ledsen för att jag är borta.

På lördag ska Pia ha 80-tals fest. Härom dan tog vi en sväng till Myrorna och shoppade lite fina kläder. Jag hittade en cerise/vit top med påsydda blommor och pärlor som jag ska göra ett större hål för huvet a la 80-tal. Köpte även ett par haschlövsörhängen i rosa (ni vet såna där löv som var typ en paljett eller nåt) och ett resårskärp med en blomma som spänne. Tänkte kombinera detta med ett par nätstrumpbyxor jag hittade hemma, nån kjol jag har och nån slags skor som jag inte har än. Tänkte köpa ett par som går att använda sen också. Det ska bli skitkul att se vad alla har hittat på för outfits, jag ska fota mycket!

Nä, nu får det vara bra. Så här sent (23.49) har jag inte varit vaken på hela veckan. Over and out.

Stort och smått från senaste veckan

Senaste veckorna har innehållit mycket, så jag tar det lite kort:

- Jag blev erbjuden ett jobb jag gärna ville ha, och tackade ja (som jag redan skrivit om)

- Egotrippen till Sthlm ställdes in p.g.a. att jag kände mig förkyld och att örat fortsatte att spöka på. Som tur är har åkomman gett med sig nu (håller tummarna för att den inte kommer tillbaka).

- Elma störtade från vår säng och landade på munnen. Blodflödet var stort och paniken lurade bakom hörnet. Händelsen gjorde att hon dagen efter fick göra sitt första tandläkarbesök, så nu har vi brottats varje morgon och kväll då såret på tandköttet ska tvättas med svidande vätskor.

- Vi bokade ett radhus! Vuxenpoängen som redan är rätt höga steg en bra bit till. Det är inte ens byggt, så vi har stått och glott på en grundplatta med kablar som spretar upp ur ett hål mitt i. Strax intill ligger dock likadana, redan byggda så vi har en aning om vad det ska bli i alla fall :)

- Torsdag kväll - söndag eftermiddag tillbringades i Tresjö. Skönt att komma bort en sväng ibland, när man hamnar där upphör tid och rum att existera.

- Den här veckan har förmiddagarna ägnats åt att vara på öppna förskolan. Elma tycker det är jätteroligt att leka med alla grejer och träffa andra barn. Och det är skönt för mig att kunna sitta still och bara övervaka i stället för att försöka ignorera uttråkat skrik som lätt uppstår här hemma.

- Återbesök hos tandläkaren för Elma. Det hade läkt bra men vi ska fortsätta att tvätta ett par dagar till....

- Facebook är ett lömskt ställe. Att det kan vara så spännade att se vem man kan hitta här och var. Hur mycket tid jag lagt på det sen jag startade kontot vill jag inte tänka på. Det har WoW:ats betydligt mindre i alla fall.

- Idag inhandlades Elmas första riktiga par skor. Ett par låga och ett par drakgummistövlar. De låga var mörkröda i skinn och fina, drakstövlarna var svarta med vassa tänder, näsborrar och eldflammor på. Inte speciellt tjejgulliga alls. Passar Elma, hon är ju en liten tuffing.

- Mer Elma (det händer mycket kring henne): hon försöker göra rörelserna till Imse vimse spindel när man sjunger den. Lilla gostrollet.

- I morgon MÅSTE jag ge mig ut på stan för att köpa på mig kläder som går att använda på en arbetsplats. Efter att inte ha haft så stort behov av såna kläder på ett bra tag finns det inte mycket som känns okej att dra på sig i ett sånt sammanhang.

Tata for now

Jag har flyt

Annat kan jag inte säga!

För ett par veckor sen började jag söka jobb för att försöka undvika att behöva gå på a-kassa snart. Glädjande verkar arbetsmarkanden i Umeå inte vara alltför stillastående, det har faktiskt varit ute ganska många jobb som har känts roliga att söka. Det som verkade bäst av alla blev jag kallad till intevju på förra veckan, och det kändes himla bra. Som vanligt vågade jag inte hoppas så mycket, men ett par dagar efter intervjun blev jag kallad till ytterligare en - för att träffa chefen (lite scary). Så idag var det dax, inte nog med att jag skulle träffa chefen, vi skulle äta lunch tillsammans. En sån intervju har jag aldrig varit på tidigare och började såklart att tänka på allt möjligt som kunde hända under en sån lunch. Att jag skulle råka rapa, välja fel rätt och sitta och behöva sitta fippla med maten, om jag blir bjuden - ska jag ändå erbjuda mig att betala själv osv osv osv. Nu var den här chefen av det lättsammare slaget och rent instinktivt valde jag den mest rejäla maträtten som serverades (pannbiff, potatis och löksky) så det flöt på ganska bra. Rätt som det är får jag veta att jag är satt på första plats av de som intervjuade mig gången innan och att hon (chefen) också tycker att det känns bra, så då erbjuder hon mig tjänsten! Jag blir glad och paff, hade inte riktigt väntat mig att få nåt besked idag, men med tanke på hur bra det här jobbet verkar tackade jag ja :)

Det känns SÅ skönt att slippa traggla omkring med a-kassedagar och meningslösa träffar på arbetsförmedlingen. Och trots att det här "bara" är en projektanställning ger det mig bra erfarenhet inom det område jag vill jobba inom. Tjohooo!

Örat 3

Men ååååå. Läkaren var lite halvdryg och verkade tycka att det knappt var värt att ta sig till en vårdcentral för min åkomma. Det han kunde konstatera var att jag förmodligen haft en liten öroniflammation för ett tag sen och att det nu ligger vätska kvar i trumhinnan (typ). Därav suset, bruset och den nedsatta hörseln. Men eftersom gångarna var öppna och ej inflammerade gör man inget åt det, det är bara att vänta ut. Tack för den, precis vad jag i n t e ville höra. Enligt honom var det i alla fall inget farligt och kunde inte ge några men framöver, vilket ju var skönt att höra. Jag frågade om det kommer göra helvetesont om jag flyger, vilket han svarade på genom att säga "Ja, då får man ju jobba med tryckutjämningen. Och tugga tuggumi och sådär" med ett skeptiskt ansiktsuttryck. Min tolkning är att det kommer att göra helvetesont, minst. Hur som helst kommer jag inte att åka iväg till Stockholm om jag känner mig såhär i morron eftermiddag. Känns bara jobbigt att åka dit och känna mig halvdålig.

Örat igen

Det är nog första gången jag känner mig nöjd över att det känns "nåt" i örat för nu har jag fått en tid hos läkaren. Hoppas att de kan göra nåt åt saken och det inte bara blir nåt värdelöst besked igen som "Nä, det syns ingenting så det är bara att vänta och se om det blir värre eller om det kanske försvinner av sig sjäv".

Örat och jag

När allt fungerar som det ska tänker man inte på det, men oj vad märkbart det blir när något felar. Senaste tiden har jag till och från haft nåt som liknar lock för vänster öra, men det är inte riktigt lock för det händer inget när jag tryckutjämnar. Jag bokade en tid hos distriktssköterskan för att ta reda på om det var en vaxpropp eller nåt annat underligt som höll på att hända där inne. Givetvis kände jag mig helt normal den dagen jag skulle dit, typiskt, och hon hittade inget konstigt. Sen var det helt borta i en vecka, för att veckan efter återvända med ny styrka. Jag känner att det är nåt på gång där inne, där öron, näsa och hals möts, som inte bryter ut. Förmodligen är det nån förkylning som satt sig mer åt öronen än åt hals eller näsa. Det är så j ä * l a jobbigt att inte ha fullständig hörsel på ena örat! Jag känner mig verkligen handikappad när det är som värst. Ena stunden tänker jag att det som sagt är en vanlig förkylning som kommer att ge med sig, andra stunden tänker jag att jag håller på att få permanent nedsatt hörsel. På tal om det måste jag kolla när vårdcentralen har öppet i morron.... Har mina funderingar på om jag vill sätta mig på planet på onsdag om det känns såhär fortfarande.

Igår var det öppet hus på Balettakademin här i stan. Meningen var att även jag skulle vara med på ett par "prova-på klasser", street och 30+. P.g.a. örat tittade jag på i stället och de andra (maria och pia) fick hoppa runt och göra sitt bästa. På streetklassen var medelåldern ca 16-17 år och verkade svår tyckte jag, det kändes i alla fall inte som nån direkt nybörjarklass. Det gick undan i instruktionerna och det var inte de lättaste stegen om man inte dansat förr, man bör nog ha en viss grundkondition och styrka för att greja det där med hedern i behåll. För att inte tala om koordination.... Dansläraren för 30+klassen tryckte mycket på att man var där för att ha roligt, och ja det verkade faktiskt roligt. Stämningen var en helt annan än på streetklassen där det hade kännts skitviktigt att hänga med och att göra rätt. Jag blev lite sugen på att anmäla mig till den där, men fick sen höra att den är 19.30 på tisdagar vilket krockar med ridningen. Så det blir inget och egentligen så gör det inte så mycket. Jag är verkligen ingen dansare, det var mitt bestående intryck från besöket. Jag håller mig till min hjärtans kära ridning och köper ett träningskort på Iksu i stället. Men det är alltid roligt att gå och kika på nya miljöer, rätt som det är hittar man nåt man inte kan leva utan.

Förvånad...

.... och nästan lite oroad över att jag sov mig genom ett hejdundrande åskväder i natt. Jag har fått berättat för mig av flera grannar att det knappt gick en sekund mellan blixt och dunder när det var som närmast. Och jag som trodde att jag var hyfsat lättväckt... Eller är det bara Elma jag hör och inget annat? Peter hörde inget heller. Vaknade Elma och var ledsen utan att nån kom och hämtade henne? En kontrollmänniska som jag tycker att det nästan känns lite obehagligt att inte haft en aning om det här. Så här lät det säger en av de vakna:

02,10 (den nya klockradion visar tiden i taket)
PANG! BRAK! VÄRLDSKRIG!!! Flög som en projektil rakt upp i luften... Åskan var i gång igen! Jag är inte ett dugg rädd för åska, Men jeeesus! Nu var den precis ovanför mig! Låg där som en utslagen gråsäl, smått irriterad och så där trött som bara Pialisafisa kan va. SHHHHHHAAAAAABBBBAAAANNNGGGGGG!!!!! Nä nu jävlar!!! Älgade upp ur sängen... sprang rakt in i sovrumsdörren som jag hade glömt att jag stängt, snubblade in i vardagsrummet och satte mig på ändan mitt på golvet... Krälade fram till de förbannade eluttagen för att dra ut tv'n, datorn och akvariet igen. Utmattad drog jag mig tillbaka i sängen. Det är nått konstigt med åska. Jag tror att jag har blivit hjärntvättad som barn. Varendaste blixt så börjar hjärnan oavkortat...1...2...3, Boom! Pirr, pirr, hihi, 3 km. Vilken nörd man är. Igen 1... BOOOM! Å nu är den här! (pirrig-läskig-fantastisk-känsla). Ja så låg jag och höll på fram till strax efter 03,00 då jag mer funderade på om det skulle bli en till smäll, eller om jag kunde ta och börja fundera på att somna. Jag somnade...

På morronen var det fortfarande ösregn så vi gick till öppna förskolan för att fördriva tiden lite. Sångstund, lek och fika i en och en halv timme. Sen var Elma trött, vilket jag var rätt tacksam för. Jag har en gräns för hur länge jag kan vistas i en miljö där många av mammorna är väääääldigt mycket mamma och inget annat.

Hösten har kommit

För ett par veckor sen (eller är det redan en månad sen...?) tyckte jag att hösten låg i luften, och det kändes för tidigt. Jag hade inte hunnit bli mätt på sommar än. Sen vände det och vi fick en hel del sommar till, tack och lov. Lurad av solskenet i morse fick jag ångra mitt klädval när jag gick och frös resten av dan. Solen försvann och ett iskallt, ihållande hällregn började ösa ner och gör fortfarande. Blixtrat och dundrat har det oxå gjort. Nu tror jag på allvar att hösten har kommit, men nu välkomnar jag den.

Idag bokade jag biljetter till min egotripp till Sthlm nästa vecka. Har givetvis dåligt samvete över att jag åker från Elma och Peppe i flera dagar, men samtidigt tycker jag att det känns skönt att vara "ledig" ett par dagar och kunna träffa folk dagarna i ända utan att tänka på blöjor, frukt, barnmatsburkar, var det finns microvågsugnar, sovpauser, välling, farliga väggkontakter, vilken vagn som är bäst att ta med osv osv....

När jag bloggar gör jag ofta saker samtidigt, nu t.ex. har jag fastnat i Facebooks oändliga förgreningar. Jag förstår faktiskt att det finns företag som känner sig hotade av detta vuxendagis, man kan tillbringa ganska många minuter där. Nu har jag inget företag som betalar mig några pengar så jag kan göra vad jag vill hahahhaha Och nu ska jag se vilka jag mer kan hitta :)

Nattsvammel

En lördagkväll vid den här tiden (23.30) är det nog många som känner att det börjar bli dax att ringa taxi för att ta sig till krogen. Jag däremot, sitter i hemmets lugna vrå efter att ha varit på middag hos Jonny och Maria. Elma kände att det var lördagkväll och "partaj" så hon vek inte in kepsen förrän vid 23-tiden. Nu ligger hon och sover djupt efter den vilda kvällen. Igår somnade hon oxå ovaggad efter att ha haft fyra andra barn (de är ju inte så mycket bebisar längre) på besök i flera timmar. Efter den bravaden är jag ännu mer imponerad av dagispersonal än vad jag var innan. Den ljudnivå och aktivitet det där gänget kunde åstadkomma var allt annat än lugnt. Men det var roligt också, tyckte både föräldrarna och barnen.

I morron ska jag förbereda mig så gott jag kan inför måndag. Jag kan inte skriva vad det är jag ska göra p.g.a. att mina förhoppningar om att det ska gå i lås är för stora. (F*n, nu minskade genast oddsen, se nr 2).

Sitter och försöker komma på vad som hänt senaste veckan, men jag minns inte så noga. Peppe har jobbat flera s.k. dagpass mellan 8-20 vilket har gjort att jag och Elma har varit själva en hel del. Hon, som alltid varit så nöjd och glad med nästan allt, har nu kommit in i en period där inget verkar vara bra. Speciellt inte att bli nedsatt på golvet. Jag har varit ganska slut på kvällarna efter att ha försökt att underhålla henne och inte bli allför bedrövad över att hon verkar missnöjd.

Veckans ridpass visade sig vare teorilektion, dock uppsutten sådan. Sitsträning stod det på lappen, vilket innebar att vi turades om att longera och att rida utan tyglar eller stigbyglar, just för att hitta balans och den rätta sitsen. Det kanske låter enkelt men det var ganska svårt, speciellt när hästen vi red hade så skumpig trav. Longera har jag inte gjort på många årtionden så det var minst lika svårt. Själva ridningen blev inte så lång per person eftersom vi bytte av varandra, kanske 15 minuter, men ack vilken träningsvärk det resulterade i.

Jag har under veckan skickat in flera jobbansökningar. En av anställningarna sköts av en välkänd rekryteringsfirma som ville att man skulle göra ett webbaserat test för att komplettera de uppgifter man registrerat i deras databas. Testet kändes som ett skämt, jag var hela tiden övertygad om att det skulle visa sig att jag var med i internets motsvarighet till dolda kameran. Man fick en ordkombination och svarsalternativ som man skulle para ihop den första ordkombinationen med. Så här kunde det se ut:

Bi : Vingar
- Is : Vatten
- Öl : Alkohol
- Hav : Vind

Va f*n?! Vadå? Att välja nåt av de svarsalternativen känns som att man lika gärna kan blunda och peka. Nu läste jag inte instruktionerna jättenoga, men jag hann uppfatta att det var för att se hur det stod till med den språkliga förmågan. Mmm, okej. Jag har ingen aning om hur "bra" det gick på det där testet, jag hann väl svara på 50-60 såna frågor innan tiden var slut och kände mig mest bara förvirrad efteråt.

Nä, nu känner jag efter att ha hållit på med det här inlägget i typ en timme samtidigt som jag pratat på msn att jag är astrött. God natt.

Framåt

Elma kröp nyss!! Hon har varit på g länge men nu så. Det var inte långt men hon gjorde det :)

Den småarga och lite för fega

Första gången jag såg henne stod hon i en korsning i ett villaområde och bara stod. Sen sprang hon iväg och jag funderade inte så mycket mer över henne. Nåt kvarter senare såg jag henne igen, hon var då i färd med att klistra fast nån lapp på en lyktstolpe. Hon gick 20-30 m före mig så det gick inte att missa att hon fortsatte klistra upp saker på annat som skylten till Backenskolan, busshållplatsen, elskåp m.m. Nyfiken som jag är gick jag lite långsammare förbi lyktstolpen och skolskylten för att få reda på vad det var. Jag stannade aldrig helt så jag såg bara fragment av dem, det var bl.a. en svensk flagga i sommarmiljö, på det andra stod det nåt om unga tjejer som mår dåligt. Jag fick inte riktigt ihop vad det var men hade mina misstankar åt det BSS-hållet, och webbadressen pekade också åt det hållet. Jag kollade när jag kom hem och jodå, nog var det nån som var mån om att bevara landet svenskt. Idag när jag var ute såg jag ett av klistermärkena igen på ett annat ställe, det stod "Utrotningshotad" över ansiktet på en onormalt blåögd baby. Det kan ju inte vara okej att meddela sig på det här sättet, oavsett vilket budskap man har. Är det inte förstörelse av annans egendom eller nåt sånt? Busshållplatsen tillhör väl lokaltrafiksbolaget, elskåpen energibolaget, skyltarna nån annan? Nu var ju det här ett extra otrevligt budskap flickstackaren spred, och det var där min tanke startade ("Hur f*n kan hon helt ogenerat gå och sätta upp sånt här? Jag borde riva ner dem så fort hon satt fast dem, så hon ser det. Men tänk om hon är galen och börjar slåss, jag måste ju skydda Elma. Nä, jag säger inget, jag är för feg. Men jag borde.... Jag borde ha nåt att styrka det med... man får säkert inte ens sätta upp grejer på de här ställena, de ägs ju av nån annan. Stackars lurade tjej som skickats ut för att sätta upp den där skiten. Mutter, mutter, mutter....") Så jag gick vidare hemåt utan att säga nåt. Bitter över min feghet och arg för det hon satte upp.

95

Jo, jag överlevde helgen och min dödsångest var obefogad. Jag och tre andra tanter (ja, två av dem var faktiskt riktiga, äldre tanter) möttes och var alla påtagligt darriga i knäna. Vi undrade varför tanken slagit oss att utsätta sig för det här, i tre dagar dessutom. Vi valde hästar för alla dagarna, det blev en ny för varje dag för mig.

Första ridpasset innehöll bara teknik- och sitsträning, inga hinder att tala om egentligen. Efter ridningen följde en teorilektion som handlade om samma sak. När jag satt där insåg jag att det är inte så konstigt att jag är rädd, hoppning skiljer sig väldigt mycket från att rida dressyr som jag har tränat betydligt mer på. Alltså har jag ingen riktig koll på hur jag ska ska göra för att det ska bli bra, det i kombination med skräckscenarion som handlar om ambulansfärd och invalidisering är inte direkt stärkande.

Dag två var jag nästan ännu mer nervös, jag skulle ha en häst som har rykte om sig att ha väldigt bråttom i hoppningen. Genast började scenarierna ta fart i huvet.... Övningarna fortsatte på samma tema som dagen innan, men nu la vi in några små hinder i banan också. Hon var väldigt snabb om man gav henne för mycket eftergift men vi passade ganska bra ihop trots allt och det kändes faktiskt väldigt bra när jag kom på hur hon fungerade. Kände att jag hade stor nytta av teknikträningen från dagen innan. Teorin den här dagen bestod av löshoppning (hästen hoppar utan ryttare och kan därmed hoppa högre). Maffigt att se när en 1, 70 m hög häst lajjar över hinder som är 1,30 höga, och nyttigt att stå bredvid och se hur de använder sin kropp i ansats och hopp.

Sista dagen var det sagt att det var vi sjäva skulle bestämma när hindren höjts tillräckligt. Vi började såklart med låga hinder tills vi kände att vi hade tekniken och modet att gå vidare. Från början var hindren kanske 40-50 cm nånting, vilket inte kändes så jobbigt. Mitt största problem då var att få den för dagen stora hästen (jag kom inte upp utan att klättra från en bro) att engagera sig, han tyckte nog att det där mest såg ut som skräp på marken. Men när det var dags att börja höja vaknade han till lite bättre. Efter ett av hoppen stannade jag till vid hinderstödet för att se vad vi var uppe på - 75 cm. Ojoj. Det såg lite högt ut och mentalt kändes det väldigt högt. Eftersom jag tydligen var en av de "modigare" i sällskapet tyckte ridläraren att det bara var att köra på, så hon fortsatte att höja 10 cm i taget. Två av tanterna hade vid det laget gett sig och efter 85-hoppet sa den tredje att hon också hade nått sin gräns. Jag frågade om det var bra för mig då också men ridläraren tyckte jag kunde prova en höjning till. Jag tittade på hindret på 95 cm och tänkte "shit". Samtidigt fanns det ingen direkt tvekan, men jag blev lite fumlig och fick göra om ansatsridningen för att få till det. När jag var på väg fram hade jag bara i huvet att jag måste rida på som bara den för att lyckas. Och JA, vi tog oss över utan problem. Hästen kände förmodligen att han äntligen fick nåt som var värt att hoppa över ordentligt så han skärpte sig också mer. Herregud vad jag darrade efter hoppet, men ooo vad jag kände mig glad över att ha klarat det.

Jag kan inte säga att jag känner mig orädd för att hoppa efter de här dagarna, men jag har mer kontroll på hur jag ska göra och min osäkerhet är mindre. Det känns som att chanserna att det blir rätt är större. Det kanske kan leda till att jag i alla fall deltar i kommande hopplektioner i stället för att stanna hemma.

Skakis

Just nu är jag livrädd och en släng av dödsångest. Idag om bara en stund börjar hoppkursen för hopprädda som jag ska vara med på nu tre dagar framöver. Det är så jag börjar undra varför jag anmälde mig.... burr. Så vi får väl se om det blir nån mer bloggning framöver.

Varm i skinnet

Idag hade sommaren återvänt vilket gjorde mig väldigt glad. Vi åkte iväg till havet men den här gången till en annan strand än den vi varit på hittills i sommar. Det var väldigt mycket folk där och nästan alla var så .... små. Unga alltså. Lite show off över det hela och vi var helt klart minoritet med Elmas tält mot solen. Man var hela tiden lite oavslappnad och förväntade sig nästan att få en volleyboll i huvet när som helst. Det fick vi inte men vi åker nog till den andra "lugnare" stranden i morrn. Jag tyckte inte att solen verkade så stark längre men nu på kvällskvisten är jag varm i skinnet.

Hann med att slänga iväg en jobbansökan också. Det verkar vara ett ganska bra jobb som jag tror kan passa mig. Vi får väl se om jag håller måttet och ens får komma på intervju.

Nu är det dax att sova, i morron väntar mer sol :)

Klagovisa

Idag har jag en massa jag borde göra. Vika ihop och lägga in kläderna i byrån, hitta en bra plats i köket för kaffeservisen, skriva och skicka en jobbansökan, fylla i papper för min olycksfallsförsäkring och en massa annat skit. Hittills har jag inte lyckats ta mig för att göra nåt alls nästan.

Låg i soffan med Elma och lyssnade på P3 star vilket handlade om att klaga. Ett par tjejer satt och diskuterade huruvida det var okej att klaga eller inte. Den allmänna uppfattningen verkade vara att det var bara BRA att klaga på det mesta, som den ena tjejen sa - för att må bättre själv, typ dumpa sitt skräp på nån annan. De tyckte också att det var socialt att klaga och att det var bra samtalsämnen eftersom alla kunde relatera till och klaga på nåt själv. Och nog stämmer det att det är anledningen som gör det så vanligt att klaga. Men skapar det inte en negativ inställning? Jag säger inte att jag inte klagar för det gör jag, men det en av de saker jag gärna skulle vilja göra mindre. Bara klaga när det verkligen är befogat, inte gå och smågnälla på saker som inte är viktiga. På sikt hamnar jag snarare i en negativ spiral av det än att det lyfter mig. Klag ger klag. Eller......? Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, jag tyckte att det kändes som en trist inställning att det är okej att utan begränsning gå omkring och spy galla lite till mans och att det dessutom anses som en social förmåga. På tjejerna lät det nästan som att det fanns med i Maslows trappa bland människans grundläggande behov. (Men se! Jag klagar på dem som klagar) Nä, jag tror på positiva medmänniskor och var annars ska man börja om inte med sig själv?

(Obs! Jag kan inte garantera att framtiden inte för med sig något gnäll från mig.....)

Musik och möbler

Här om dan införskaffade Jörgen biljetter till Kent den 18 november i Globens annex. Ska bli roligt att gå på konsert och att träffa Jenny en hel helg. Biljetterna tog slut på 2 minuter, men den rutinerade konsertmästaren lyckades knipa åt sig ett gäng ändå.

I hemmet har i stort sett alla möbler flyttat runt, Elma skulle nämligen få ett eget rum. Det egna rummet blev det som vi hittills haft som sovrum eftersom det är det enda som ligger lite avskiljt. Det var inte det lättaste att möblera ett rum med både soffa, tv, soffbord, matsalsbord och sex stolar, som tidigare inrymde hälften av de sakerna. Nu fick ett av de tidigare två vardagsrummen göras om till master bedroom. Till slut fann möblerna sin plats, det blev helt omvänt mot vad vi tänkt oss innan vi började. Men det blev riktigt bra.

Sorg

Idag fick hunden Bonzo somna in efter nästan 13 levnadsår. En gammal man som alltid gjorde sitt bästa och ville alla väl. Finare hund får man leta efter.

Nu viftar han på svansen i hundhimlen och slipper ha ont.

Vila i frid, kära vän.

Redan slut?

Senaste tre veckorna har känts som sommar trots att vädret inte alltid varit så somrigt. Veckan i skåne gick i svindlande fart, med facit i hand var den lite väl uppbokad. Det blev inte vad man kan kalla vilsam semester precis men å andra sidan var det roligt att träffa släkten.

Efter ett dygn i Umeå blev Tresjö nästa anhalt. Efter den ganska hektiska föregående veckan såg vi fram mot att ha allt man kan tänkas behöva inom promenadavstånd och att inte ha nåt planerat. Sena kvällar och sovmornar blev det, som tur är är Elma också inställd på semestertid så hon vaknar fram mot 10.30. Första veckan var det bara lugnt, det blev till och med badväder nån dag. Veckan efter gjorde vi en make over i vårt rum i "stugan". I huset kan man hitta de mest fantastiska färgval och färgkombinationer. I vårt rum har t.ex. alla lister varit knallgula till en beigesvampad tapet, i köket/matrummet är taket målat ljusblått, vindsluckan är tapetserad med rutig tapet, listerna utanför toan är äppelgröna till en rosa tapet, i hallen har man dekorerat taket med nån slags panelplankor med väv på. Osv osv. Vi målade listerna i rummet vita (bara det gjorde en avsevärd skillnad), målade taket, målade tre väggar gräddvita och en fondvägg chockladbrun, la in valnötsgolv och bankade dit sproilans vita golvlister. Känslan i rummet är en helt annan än innan.

Under veckan hann vi också med en shoppingtur i Övik där det var rea i varenda affär. Några fynd bland många: en klocka för 80 spänn, ett par sneakers för 124,50. Inte illa. På tal om shopping blev det ett par besök på loppisen i Tresjö också. Jag köpte ett gäng gamla Starlettidningar från 80-talet och återupplevde gamla minnen. Där fanns även en finfin tavla som passade bra i det nyrenoverade rummet för 30 kr. Men det bästa av allt var - hör och häpna - en kaffeservis med rosa rosor och guldkant. 120 spänn för rubbet, en cool kaffekanna, koppar m fat, assietter, sockerskål och gräddkanna.

Jaha, och nu är vi tillbaka i Umeå igen. Värre väder än det har varit idag får man leta efter, spöregn från morron till kväll. Känner mig lite ångesttyngd över att det känns som att sommaren är slut, igår kändes det som att hösten kommit. Åsså måste jag snart leta upp ett jobb, känns också lite vemodigt. Blää, jaja i morron är en ny dag, då kanske jag inte har på mig den svarta mössan längre.

Huvva, det ser verkligen oharmoniskt ut när jag lägger in bilder.

Sommar sommar

Nu är jag sådär trögbloggad igen. Jag tänker nästan varje dag att jag ska skriva nåt, men det blir inte av. Senaste veckan har Umeå haft ett fantastiskt sommarväder och vi har varit ute nästan hela tiden. Det har badats i havet och i olika sjöar, Elma har fått sina första utomhusbad (uppblåsbara poolen och badbaljan på altanen räknas inte). Nåt ridpass har oxå hunnits med, grillning, vindrickande och en hel del Wow:ande. Snuset har återintagit sin plats i tillvaron. Nu har det varit regningt och grått i ett par dagar vilket faktiskt har känts riktigt skönt, ibland känns det krävande med fint väder dag efter dag. Man måste ge sig ut nånstans så fort man vaknar.

Den lilla visar inget intresse av att krypa men kan däremot stå och blansera utan stöd en bra stund (och med det menas ca 10 sek). Hon "pratar" mkt och när ytterdörren mot trapphuset öppnas åker hon fram i en väldig fart (med gåstolen) för att lyssna på ekot som blir när hon ropar, kan stå där en lång stund. Igår hade hon barnvakt av farmor och farfar för första gången en hel kväll, Peter skulle jobba och jag skulle gå ut o äta och förmodligen stanna ute efter det. När hon märkte att jag skulle gå och blev ledsen fick jag lov att snabbt gå därifrån för att göra det mindre jobbigt för både henne och mig. Jag fick en ordentlig klump i magen som höll sig kvar ända tills det kom ett sms efter nån timme in på middan om att hon hade somnat och att allt var bra. Väl hemma vid 3-tiden fick jag lov att sitta o titta på henne en lång stund innan jag somnade och kände hur hjärtat höll på att gå sönder av ömhet.

I natt jobbar Peter sitt sista pass innan semestern och i morron bär det av till Skåne i en vecka. Resterande fyra veckor har vi inte planerat mer än att vara i Trehörningsjö till och från, beroende på väder, vind och humör. Känns ganska skönt att inte ha nåt mer bestämt än så, men vem vet - plötsligt får man för sig att dra iväg nån annanstans. Lite konstigt känns det att det inte ha nåt Stockholmsbesök inbokat. Men det är väl bara att vänja sig eftersom jag inte har nån familjär anknytning dit nu längre när hela bunten flyttat därifrån. Visst finns det en hel del vänner kvar där men när man har lillflickan känns det inte riktigt lika lätt att bara dra dit och flänga runt som jag brukar göra. Vi får se om det kanske ändå inte blir ett besök i slutet av augusti eller så.

Bye for now, nu dröjer det väl ett tag igen innan det blir nån bloggning.

Midsommarafton 2

Ännu en dag till handlingarna. Och som sagt var det midsommarafton idag. En trevlig dag, men den har skiljt sig lite från hur en midsommarafton "brukar" se ut. Vi har inga fasta traditioner för firandet, men eftersom Peter skulle jobba kväll/natt så kunde vi inte följa med de andra till Ljusdal och fira där. Alltså var det bara vi tre och det var väl mest det som gjorde att det kändes annorlunda. Vi åkte i alla fall iväg till Gammlia där det hålls årligt midsommarfirande med allt vad det innebär. Där var sjukt mycket folk så vi drog oss till utkanten av området för att äta vår sillpicnic. Vi skrattade åt oss själva när vi kom att tänka på att vi hade tyckt att det var jätteviktigt att komma iväg dit för att äta picnic och gick sen nästan från området för att det var för mycket folk när vi väl var framme. När vi ätit klart tog vi i alla fall en sväng på området så vi fick se midsommarstången och lite folkdans m.m. Sen var vi nöjda och åkte hem.

Detta äventyr hade tydligen tagit ordentligt på krafterna eftersom vi somnade i omgångar när vi kommit hem. Sen blev det grillning, och jordgubbar med grädde i en väldig fart eftersom Peter skulle iväg till jobbet. Och sen var det bara jag kvar (och Elma men hon somnade). Det har nog i alla fall inte hänt för, inte på bra många år i alla fall. Lite dovt på nåt sätt, men samtidigt så gör det inte så jättemycket. Jag har tittat på en riktig 80-talsfilm (Wall street med bl.a. Charlie Sheen och Michael Douglas), roligt med alla "coola" kläder, assecoarer, inredning osv. Sen har jag vattnat alla planteringarna på altanen, inkl. grannens/svägerskans. Det är ganska många tillsammans. Ja, så roligt har jag haft det. Nu låter det som att jag är besviken på kvällen, men det är jag inte - jag lovar :)

Kl 23.44: Inte så mörkt om nätterna...

Glad midsommar

önskar jag den som råkar se det här :)

Tiden går fort...

... och jag hänger inte riktigt med. Dagarna går med ljusets hastighet, veckorna med raketfart och månaderna fullkomligen svischar förbi. Jag tycker fortfarande att det känns som att det var sommar nyss, så har jag känt hela året. Och nu är det sommar igen, det är ju snart juli! Egentligen vet jag inte riktigt vad jag gör eller vad det är som gör att tiden går så fort, men ganska ofta önskar jag att jag kunde stoppa tiden. Ett tag i alla fall. I mitten av augusti måste jag lägga in en högre växel när det gäller jobbsökande. Egentligen har jag ingen växel i överhuvudtaget när det kommer till det, men jag måste i alla fall ta tag i det då. Det grumlar min annars så okomplicerade tillvaro lite. Men jag tänker som jag brukar göra när jag inte riktigt vet hur jag ska lösa saker - det ordnar sig.

Idag började dan med att jag gav mig av till den hårda dressyrtränaren för att rida ett pass tillsammans med tre andra. En av dem är samma som jag brukar rida med, den andra hämtade vi upp längs vägen och jag började undra hur jag skulle platsa i det här sällskapet. Hon verkade jätteseriös och hade med sig egen sadel. När vi kom fram dök den tredje upp, med egen häst. Verkade oxå jätteseriös. Jag tänkte att jag får väl försöka göra så bra jag kan, det som är bra hos den här tränaren är att vi oftast inte gör så avancerade saker men hon ställer höga krav på hästens arbetsform och utförandet av rörelserna och övningarna. Jag fick en ny häst, Cindy, och kände mig ytterligare lite nervös för det. Vi sadlade osv och gick ner till ridhuset, och när vi suttit upp kunde jag inte låta bli att tjuvkika på de två "nya". Hon med egen häst var ju givetvis väldigt synkad med honom och det såg ju fantastiskt ut, men hon med egen sadel såg (till min lättnad) ganska mainstream ut. Skönt, pressen släppte lite. Tränaren var på hugget den här dagen, tror att hon blir ännu hårdare nu när man varit där ett par gånger. Men det är bra, jag betalar inte dyra pengar för att åka häst.

Tillbaka hemma fick vi besök av min morbror och hans fru som är på norrlandsturné. De bor i Skåne sen många herrans år tillbaka men har periodvis bott i Västerbotten/Norrbotten tidigare i livet så de ville ut och återuppleva gamla minnen och trakter. Det är inte så ofta vi ses, och om vi ses så brukar det inte vara så här långt norrut. De hade dessutom inte träffat Elma tidigare, som fick mycket väl godkänt :)

Efter deras besök blev det pizza och vin, som efterföljdes av tvätt. Välbehövligt, tvättkorgen var i fullaste laget och hade börjat svämma ut över hela sovrummet. Efter en stund kom den nyuppflyttade Jonny och den inte lika nyuppflyttade Maria förbi en stund. Fick höra mer om vad som hänt när de blev bestulna på sitt flyttsläp i Sthlm härom dagen... &Y?%&TRE/(?/=ÅY%&=//(6786%&()/% tjuvar!!!! Tur att alla lever och välbehållna i alla fall.

Världens längsta dag

Klockan är strax efter ett och jag är redan dödstrött. Eller fortfarande ska jag kanske säga. I lördags var det partaj och jag tyckte ändå att det var hyfsat lugnt på alkoholfronten. Däremot så blev det ju rätt sent, vilket betyder ännu mindre sömn än vanligt trots att Peter skulle ta hand om morgonen med Elma. I går var jag lite lätt bakis, och idag är det som att det hänger kvar. Var såååå trött när lillan ville gå upp vid 7.30-tiden, till min stora glädje somnade hon om när hon ätit upp gröten. Och jag med, somnade alltså. Så vi sov till 9.30. Bra, tänkte jag nu kommer nog allt kännas bättre. Icke. Jag har ont i huvet, trött som ett as osv. Lillan har inte en av sina bästa dagar vilket inte direkt underlättar ovanstående. Nu har hon somnat en stund så jag ska passa på att äta lite.

Bortsett från dessa eftersviter så var det en jättebra helg. Jenny var här och hälsade på och vi hann både babbla en massa, shoppa, partaja och ................ sjunga SingStar!! Som jag skrivit förut har jag nån form av fobi mot att sjunga så att nån annan hör men vid senaste nyårsfirandet fick fobin en underlig vändning då jag blev besatt av SingStar. Det har nu gått så långt att jag köpt ett eget! Kan ju inte hålla på att låna av Jonny o Maria varenda gång.

Jag får nog fortsätta skriva senare... nu tog hjärnkapaciteten slut igen *reboot*

Ttfn

En bra dag

Skrotnisse högst upp i huset håller på att flytta ut idag - bra.

Vi ska få ny hyresvärd - braaaa.

Bilen lämnades in på verkstan och kunde hämtas samma dag utan att det blev något tjafs - bra.

Idag har jag hunnit sitta i solen och äta jordgubbar med glass - mycket bra.

På lördag ska jag festa för första gången på ett år och ett par månader - bra (och läskigt, jag hoppas jag inte behöver bli hemkörd av polisen haha).

I morron kanske jag får dricka en riktig latte - bra (vet inte varför jag snöat in så hårt på det nu när jag börjat igen efter att i stort sett haft kaffeuppehåll ganska länge, men det är sjukt gott).

Hon återupptog bloggandet - bra.

Det har varit en bra dag idag. Men en tråkig grej är att Jenny skulle kommit och hälsat på i helgen, men hon har fått en dunderförkylning så vi får skjuta upp det - inte alls bra.

Light version of uppdatering

Det var länge sen jag bloggade och det verkar vara nåt som har drabbat fler än mig. De bloggar jag brukar läsa verkar ligga på is mer eller mindre. En av dem är helt borttagen och hon verkar ha bestämt sig för att sluta helt. Känns lite tomt utan den på nåt sätt, men man kan ju hoppas att hon tar sitt förnuft till fånga och startar om igen.

Att jag varit så trögbloggad senaste tiden tror jag beror på att jag har haft fullt upp. Barndop, ny granne, resa till Malmö och Stockholm och en massa annat sånt som händer mest hela tiden. Idag var jag t.ex. och red privatlektion för en regional dressyrmästare. En (relativt) hård tränare som var på en som en igel, vi var bara två deltagare så det fanns inget utrymme för maskning där inte. Mycket nyttigt, men rätt jobbigt såklart. Hon var inte speciellt tillmötesgående i sitt sätt men hon är ju sjukt duktig på ridning så man får väl se henne som en nazitränare som kan hjälpa mig att bli bättre.

I morron ska bilen lämnas in igen. Den här gången ska jag få skjuts av Pia både dit och hem, vilket jag tackar ödmjukast för. I och för sig skulle jag behöva lite motion men mentalt skulle det kännas jä*ligt jobbigt att gå den där sträckan igen.

Nä nu tror jag att det är dax för lite Wow, det har inte blivit tid för nåt sånt på jättelänge.

Dagen efter ESC

Jaha, så var det natt igen och jag tänkte att det var bäst att gå o lägga sig senast kl 24 för en gångs skull. Nu blir det en timme senare, som vanligt.

Hittade en bild som faktiskt var rolig, från Aftonbladets "Lika som bär". ESC-vinnerskan och Göran P i unga år:

Tyckte att vinnarbidraget var helt okej, men det kändes ju (som alla redan sagt idag så det är lite uttjatat) trist att alla kompisröstade på sina grannländer.

sov gott

Dumt

jä*la formatering.. fattar inte varför texten blir som i nedanstående inlägg när man bifogar bild.... :(

Intruder alert

Fläskänger. Bara namnet fyller mig med obehag, och att dela hus med såna ger en konstant äckelkänsla med tillhörande illamående. Sen det började bli lite varmare efter vintern har jag ett par gånger upptäckt nån slags skalbaggar på golvet. Jag har kastat ut dem eller spolat ner dem kvickt som ögat. När jag insåg att det inte var nån engångshändelse försökte jag ta kort på en av dem men det blev så dåligt. Igår hittade jag en igen som vi lyckades fota innan den eliminerades, och googlade på den för att se vad det var. Det var när vi höll på att laga lunch gynnaren dök upp men när vi läst om den och fått ett namn på den var aptiten som bortblåst. Det är inte ofta jag mår fysiskt illa av nånting sånt, men det här kändes vidrigt. I beskrivningen av fläskängrarna (ryser när jag skriver namnet) står det att de lever av kött o liknande, vanligtvis kommer de från t.ex. en död mus som ligger under golvet eller i väggen. Mmmmmmmmmmmmmmmmm kul. Jättehärligt. Ringde hyresvärden som ringde Anticimex, som sa att det är larverna som är det man ska "se upp för". Inte för att vi sett några larver men de där baggarna lär ju inte uppstått utan larver ur tomma intet. Nånstans kommer de ifrån. Anticimex skulle höra av sig till oss direkt, men vi har inte hört nåt så det är nog inte nån högrisk på de här skadedjuren. Men i mitt huvud går ordet fläskänger som ett ostoppbart mantra. Blä.

Att man tappar hår när man ammar har man ju hört talas om. Jag har inte haft några problem med det under de här 7 månaderna men nu när amningen är en utgående vara har det börjat. Igår lyckades den lilla få ett ordentligt tag i mitt nackhår och jag kunde nästan känna hur hårstråna släppte från min hårbotten. När jag väl fick loss hennes lilla starka hand hade hon en försvarlig tofs i handen. Tidigare har hon fått dra lite som hon vill men om jag inte ska se ut som Kojak inom några veckor så är det slut med det.

Annalkande frisyr?

Utmana rädslan

Jag är rädd för lite av varje. Vissa rädslor kan jag sätta ett namn på och de känns ganska konkreta, andra är mer diffusa och svåra att härleda. När jag är ensam och det är mörkt är jag mörkrädd, en verkligen obefogad rädsla säger de som inte är mörkrädda själva. Det instämmer jag i, så länge det är dagsljus. Det har tilltagit de senare åren och vet jag egentligen inte varför. Jag vet bara att i mitt huvud kan allt möjligt utspela sig och att vissa saker har fastnat där efter skräckfilmstittande. För ett par år sen bestämde jag mig för att inte se sånt längre, det etsar sig fast allt för mycket i mitt huvud. Lättskrämd i kombination med en skenande fantasi (trots bloggens titel) kanske är svaret på mörkrädslan.

En mer konkret rädsla är att hoppa över hinder med häst. Jag minns tydligt när jag efter ca 15 års riduppehåll skulle delta i terminens första hopplektion. På den tiden gick jag i en ganska avancerad grupp vilket bl.a. yttrade sig i hindrens höjd, antal och uppbyggnad av hoppbana. Jag kände mig osäker men tänkte att jag borde prova ändå. Om nån annan ryttare läser det här vet den vad jag menar med att osäkerheten från ryttaren går rakt ner i hästen och börjar uppföra sig på ett oberäkneligt sätt. Så även här. Hästen hoppade ganska snällt ett par hinder, men när banan bjöd tvära svängar och kravet på den skakiga ryttaren steg tog han tillfället i akt och körde sitt eget race. Han fick det att verka som att han tänkte hoppa men tvärstannade exakt innan avstampet, så jag hamnade på andra sidan ensam. Hårt. Min axel gick ur led (men hoppade direkt tillbax) och jag tappade luften. Trots det som hänt satt jag genast upp igen och hoppade igen efter ett par minuter, för att visa både mig och hästen att så här kan det inte gå till. Tyvär satt inte den känslan i speciellt länge och nu 3,5 år senare är jag fortfarande jätterädd för att samma sak ska hända igen.

Jag gillar inte att vara rädd för saker. Skulle mycket hellre vilja känna mig lugn inför allt och tänker ganska ofta på hur mycket energi det tar att vara rädd och nervös för saker som förmodligen är onödiga. Eftersom det stör mig funderar jag ibland över hur jag kan "bekämpa" rädslorna så jag ska upphöra att vara rädd. Igår föll ett bekämpningstillfälle framför mina fötter. I augusti ska ridskolan hålla en hoppkurs för hopprädda i tre dagar. Det här tillfället får nog inte missas tänkte jag och anmälde mig. Rädd är jag såklart men ser fram mot att utmana den här rädslan, i hopp (haha passande) om att komma över den. Eller så blir jag invalidiserad eller dör under kursen.

gå gå gå gå - del 2 eller Det är inte riktigt min dag idag

Vid 15-tiden ringde jag verkstan för att höra efter när bilen skulle bli klar eftersom det skulle ta mig en stund att ta mig dit. Svaret blev att det hade skickats fel sorts kompressor och kunde därför inte bytas idag, rätt kompressor skulle komma på måndag eller tisdag. Jaha, det var alltså bara att ge sig av igen för att hämta den oreparerade bilen. Väl framme är det ingen som ens kommenterar det hela, t.ex. nånting i stil med att "det här var synd, vi hör av oss så fort vi fått in de nya sakerna så bokar vi en ny tid". Lite konstigt tycker jag. De sa bara "Ja, bilen står i verkstan. Du kan ju hämta den där". Jaha okej, tack o hej.

På väg hem åkte jag förbi återvinningsstationen vid Ica. Jag placerade mig mellan containern där man kastar tidningar och den där man kastar förpackningar eftersom min kasse innehöll både och. Jag stod där och kastade tidningar till vänster och förpackningar till höger. Vid sista tidningsbunten inser jag att jag kastat helt tvärtom, genom hela kassen. Inte mycket att göra åt, men det störde mig att det blev fel.

Jag har i alla fall fått ordentligt med motion idag.

gå gå gå gå

Det här dagen går i promenadens tecken, 2 x 70 minuter. Bilen lämnades in i morse för byte av AC-kompressor. AC-firman låg längst bort i industriområdet, och det var inte utan att jag kände mig som ett lite udda inslag i miljön när jag började gå hemåt. Långt ute på vägkanten gick jag med Elma i vagnen medan stora lastbilar, snabba budbilar och andra företagsbilar svischade förbi med buller och bång. När jag lyckats ta mig ut ur industriområdet och kommit till "rätt" sida av E12:an kände jag mig mer hemma igen. Om några timmar när bilen är klar ringer de och då ska vi gå tillbaka.

Plötsligt händer det

Jag och en tjej diskuterade hästar i eftermiddags varpå hon rätt som det är säger: "X ska ge bort en av sina hästar nu, inte skulle du vilja ha den?" Hur ofta händer sånt?! Jag hamnade lite i chock över att bli tillfrågad om en sån sak och ville svara JAJAJAJAJAJA, men försökte hålla huvet kallt för det går verkligen inte som det är nu. Varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Frågade lite mer om vad det är för häst och det lät ju rätt bra, och även fast jag redan konstaterat för mig själv att det är verkligen inte läge så kunde jag inte säga helt nej. Jag sa typ att jag skulle suga på karamellen ett tag, men att det förmodligen är omöjligt. Det kändes liksom så trist att genast slänga igen en dörr som skimrade i rosenrött av hela livets stora dröm.

En trött måndag

Idag känns det verkligen att det är måndag. Det borde inte ha nån betydelse för en sån som jag, som är ledig varenda dag. Trots det är känslan av måndag mycket påtaglig idag. Himlen är grå och tjock av moln, det har regnat lite. Jag känner att tiden bara går och jag orkar inte ta mig för nåt vettigt. Äh, skit samma.

I hemmet försöker vi att bli allt mer miljömedvetna. Vi sorterar och slänger i rätt behållare, stänger av apparater som inte används osv. Nu har jag en grej jag ska slänga igen som jag inte vet var jag ska göra av: en tom deodorantflaska (säger man flaska?). Den är av glas och så har den såklart den där rollen högst upp, som är av nån plast eller nåt. Såna här kombinationer är inte lätta att tas med, man är ju inte människa att peta ut rollen ur flaskan så att man kan kasta dem på olika ställen.

Det sista jag gjorde igår kväll innan jag gick och la mig var att Wowa lite. Under natten drömde jag mardrömmar om undead karaktärer som jagade mig, kanske inte så konstigt eftersom vi träffade på såna som höll på att jävlas där vi spelade igår. I drömmen var jag nog mest irriterad på dem, kanske inte så rädd för dem. Jobbiga var dem hur som helst, både i spelet och i drömmen.

Spik i foten

Det är konstigt, men varje morgon när jag vaknar är det som att det ligger saker huller om buller i hela lägenheten. Varje dag. Idag kände jag mig less på att allt som oftast börja dagarna med att röja upp. Av nån anledning blir det smutsigt, alltså dammigt och grusigt, jättefort här inne också. Kan komma sig av att vi förvarar barnvagnen i hallen, och hallen passerar man i stort sett så fort man går från ett rum till ett annat. Hur som helst gick jag an som en dåre med dammsugaren i hallen. Utanför sovrumsdörren fick jag plötsligt jätteont i foten av nåt jag trampat på. Min första tanke var att det var en sån där vass liten sten som de sandat vägarna med hela vintern, det skulle inte varit första gången en sån hittas i hallen. Jag förstod snabbt att det var nåt annat eftersom det gjorde rätt mycket ondare än om man råkat trampa på ett grus. Livrädd som jag är för att ha ont och blod o.s.v. pillade jag ut grejen ur fotsulan utan att titta, turligt nog gick det lätt. Ut kom en vass och ilsken glasbit, nu med blod på. Med vetskapen om att jag haft den i foten plus att det fortfarande gjorde rätt ont började det susa i mina öron och jag kände hur mitt ansikte blev kallsvettigt. Peter plåstrade om foten medan jag höll huvet lågt för att inte svimma.

Jag fattar inte varför jag har så himla lätt för att svimma om jag gjort mig illa, skurit mig, blir stucken för blodprov, tar spruta o.s.v. Det är inga livshotande skador vi pratar om, egentligen tycker jag inte att det ens gör så himla ont men det lixom bara kommer ändå. Jag har hade redan bestämt mig för att blogga om det här när jag ramlade över Saras senaste inlägg som är på samma tema, även fast hon inte verkar ha just svimningproblemen. Att jag tagit mig igenom en förlossning känns osannolikt, och även fast det gick bra känner jag mig redan nu nervös inför en eventuellt nästkommande brrrrrrrr

Bloggutmaningarna duggar tätt nu för tiden

Jag blev utmanad av Åsa.

Tio första:
Första bästa kompis: Elin W när vi gick på samma dagisavdelning
Första bil: Toyota corolla -93
Första kärlek: Lasse E i parallellklassen på mellanstadiet. Jag var inte direkt ensam om att vara kär i honom
Första husdjur: Undulaten Pippi när jag var kring 7 år tror jag. Efter en tid fick han sällskap av undulaten Mimmi
Första semester: När vi var små åkte vi jämt till Skåne där alla släktingar bor
Första jobb: Ett sommarjobb som gick ut på att registrera resultat från nån undersökning
Första köpta skiva: Carola, den där med Främlig på. Skivan kanske hette Främling.
Första riktiga kärlek: "Pata" får man väl räkna dit
Första piercing: Räknas hål i öronen? Har ett i vardera snibb som används, och ett par förmodligen igenväxta sen länge som jag gjorde egenhändigt i högstadiet med nål och isbit (fy fan, vad tänkte jag på?)
Första konsert: Är inte nån konsertmänniska. Jag och Jenny var dock på Take Thats konsert på Hovet när vi var 19-20 nånting. Vi tyckte de var skitbra men skämdes jättemycket för det, så vi gick på konserten i smyg.

Nio senaste:
Senaste alkoholdrycken: Ja, det var ju typ i februari/mars förra året om man inte räknar väldigt små smuttar från andras vinglas på senare tid
Senaste bilfärd: Från ridskolan i Stöcksjö till hemmet på Backen
Senaste filmen du såg: Minns inte, ser sällan filmer nu för tiden... har dock sett många Sopranos avsnitt från säsong ett
Senaste ringda telefonsamtal: Pia, men först var det upptaget och sen svarade hon inte
Senaste bubbelbadet: Bubbelbad m badskum osv - minns inte, Jacuzzibubbel - typ ett år sen
Senaste spelade cd: Nån i bilen... kanske Kent, Du o jag döden
Senaste kyss: Med min fästman
Senaste gången du grät: Minns inte, men nära nog idag när Peter berättade om att han sett en familj som råkat ut för en trafikolycka igår. Som tur var klarade sig hela familjen
Senaste måltiden: Två smörgåsar och en kopp te

Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar?: Nej
Blivit kär vid första ögonkastet?: Inte vad jag minns, men det kanske jag har
Fastnat med blicken i någons urringning?: Ja
Fått ditt hjärta krossat?: Ja
Sagt att du älskar någon utan att mena det?: Tror inte det
Haft ett one night stand?: Ja
Busringt till någon?: Ja

Sex saker du gjort idag:
1. Flugit från Bromma till Umeå
2. Sovit i soffan
3. Hoppat över hinder till häst
4. Tänkt att jag ska packa upp resväskan så att den inte blir liggande flera dagar
5. Läst ut en bok
6. Blivit lite less över att vintern inte vill släppa taget

Fem favoritsaker utan rangordning:
1. Våra två datorer
2. Bilen
3. Mintchoklad
4. Sporrar
5. Mp3-spelaren

Fyra personer du kan berätta allt för:
Peter och bästa vänner

Tre val:
Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Svårt val. Helst båda så att de kan varvas när man tröttnar på det ena. Måste jag välja blir det.... hm... choklad. Tror jag

Två saker att göra innan du dör:
1. Skaffa ett hus som ligger nära en bra stad, men ändå så att det känns som landet. Till huset ska det finnas stall och hagar, och gärna lite annan mark som man kan göra bra saker med på samma tema.
2. Försöka sluta att bli rädd så lätt.

En sak du ångrar:
Att jag många gånger undvikit att prova nya saker eller nya situationer för att jag varit för feg.

Fyra personer som skulle kunna göra samma blogginlägg:
Jag tar väl de på listan som inte redan blivit utmanade... Jörgen, Pia, Maria. Sen var listan slut.

God och glad påsk!

På förmiddan handlade jag och mamma en massa mat och godis som vi ska vräka i oss ikväll. Det är väl därför man firar påsk?

Nu när huset i Åkersberga är sålt ska hela vinden rensas. Man hittar allt möjligt från barndomen, leksaker, teckningar, skolgrejer osv osv. Bland annat de snyggingarna:

Här är ett av mina tidiga alster i närbild, förmodligen tillverkad i syslöjden på Åkerstorpsskolan i mellanstadiet:

Storebror hittade ett papper som berättar att föräldrarna ska sälja mig, det har till och med förfalskade namnunderskrifter. Jag minns inte vad jag gjort för att han så gärna velat bli av med mig, men det var nog inget snällt.

Stavfelsnisse?

Om man nu ska utge sig för att vara en bank och lura av folk pengar, har man nog större chanser att lyckas om man tränar på rättstavningen lite först.

Ett rätt av två

Efter en fem kilometers promenad till stan kände jag mig lite törstig och gick in på Ica för att köpa nåt kolsyrat, smaksatt vatten. Hittade kylen med kalla flaskor och valde mellan Loka och Bonaqua. Sen ser jag en (obs, en ensam av denna sort, det borde fått mig att ana oråd) flaska som jag tyckte såg ut som ett smaksatt vatten som jag inte sett på länge, det hette typ Shiedo eller nåt sånt (hittar det inte på nätet så jag antar att det gått i graven). Glad i hågen över detta återseende tar jag den och knallar till kassan, betalar och går ut.

Utanför affären pratar Peter med en tjej som jag känner igen och jag tror att jag vet vem det är men är inte riktigt säker. Medan vi står där och pratar och jag har fullt upp med att försöka klura ut om jag har rätt i vilken person jag tror att det är, öppnar jag flaskan och tar en klunk. Min första tanke är "Hel*ete, vad de har smaksatt det här vattnet mycket", det brukar ju vara ganska sparsamt med smak. Säger dock inget utan fortsätter att luska om det är hon jag tror, och tar en till sipp. Lika otroligt sött den här gången. Tittar lite snabbt på flaskan och inser vad det är jag köpt: Fun light crystal, ett koncentrat som ska göra vanligt vatten godare. Jeeesus. Inte konstigt att det var sött, 1+9 det är riktigt koncentrerat.

Vid det här laget kände jag mig lite dum eftersom jag tänkte att hon jag pratade med sett vad jag drack, och att varken hon eller jag riktigt ville kommentera det hela. Jag la ner flaskan i väskan och låtsades som att det regnade.

Jag kom i alla fall fram till att personen jag pratade med var den jag trodde. Alltid nåt. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det äckliga koncentratet. När man köper annat koncentrat, typ saft, är man i alla fall lurad att tro att det innehåller frukt p.g.a. färgen. Det här känns bara... artificiellt och äckligt. Den står instängd i skafferiet.

Underliga/egendomliga saker om mig

När jag såg att Jonas hade bl.a. tagit mig fick jag prestationsångest. Men nu har jag i alla fall gjort det jag ska.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag är extremt högerhänt, men det finns ett undantag. När jag kör bil är det vänster hand/arm som sköter styrningen - ensam. Om jag försöker styra med högern känns det bakvänt, alltså som att jag vore vänsterhänt. Ibland tänker jag att det är bra att ha båda händerna på ratten och sätter dit högern oxå, men då är det så är det som att det stör stabiliteten.

2. Jag har nån slags vidskeplighet. Om det är nån händelse jag helst ser att den inte uppstår, känns det som att det är mindre chans att den gör det om man inte nämner det högt. Även om det är nåt jag verkligen vill ska hända och hoppas stenhårt på, då vill jag inte säga hur mycket jag hoppas för att jag på nåt sätt skulle dra ner oddsen för att jag uttalar det högt.

3. Eftersom jag är uppväxt med skånsk dialekt kring mig är jag bra på att härma/prata det. Jag har dock en mental tröskel och det är att prata skånska inför Peter. Skitlöjligt, han är ju den jag känner bäst och som jag vågar göra allt annat inför. Med tiden har tröskeln växt och det har lixom blivit en grej i sig att ta sig över den.

hmmm vad många saker man ska skriva... kunde det inte räckt med tre. Även fast man förmodligen har tusen konstiga saker för sig är det lixom svårt att komma på dem såhär...

4. Jag läser alltid baksidesetiketter på shampo/balsam/duschkräm och liknande produkter. Varför vet jag inte riktigt, det står ju alltid ungefär samma sak och det är saker jag redan vet. Typ hur man gör när man tvättar håret.

5. Det här är orsakat av en gammal arbetsskada från telefonarbetet på SLs trafikupplysning: när jag får reda på var nån (i Sthlms län) bor och jobbar kan jag inte låta bli att fundera ut hur personen tar sig till och från jobbet med kollektiva färdmedel. Inte helt sällan frågar jag också så att jag ska få veta om jag har rätt, t.ex. "Aha, så du tar 177an och hoppar av på hållplats X när du ska till jobbet?". Nu är det så många år sen jag jobbade med det där och många linjer har ändrats och bytt nummer, men kugghjulen i huvet börjar genast snurra på i alla fall.

... åsså en sak till... hmm.... tänka tänka

6. Vanligtvis när jag ska äta mackor gör jag två stycken, och om de ska vara av samma sort med samma pålägg vill jag att de verkligen ska vara så lika varandra som möjligt. Ta t.ex. en vanlig ostsmörgås med gurka på, då känns det viktigt att de båda smörgåsarna har lika många ostskivor och lika många gurkskivor. Två skivor ost, 4 skivor gurka. Annars känns det ojämnt.

Jaha, och så ska man passa uppgiften vidare då! Mitt bloggnätverk är ju inte så stort och eftersom jag vet att flera av dem redan är "tagna" så tar jag bara tre:

Pia
Jörgen
Maria

Grattis till er ;)

9 mars

Efter två dagars intensivt snöande är det takdropp och soldis igen. Gärna för mig.

Senaste kvällarna har jag varit sjukt trött. Det kan ha att göra med att det inte är många sekunder man kan slappna av så länge Elma är vaken. I förrgår kväll när hon hade somnat satte jag mig i soffan och lutade mig mot armstödet, och tvärsomnade. Vaknade efter en liten stund av att jag hade en blöt fläck på axeln, mitt eget sömndregel.

Nu verkar snart Svartjobb AB vara färdiga i källaren för de kommer inte hit varje dag och röker in halva huset längre. Tidigare i veckan träffade jag på hyresvärden och passade på att fråga när vi skulle kunna tvätta igen, varpå han börjar skylla på att de tar så lång tid på sig för att bli färdiga. Han påstod att de kopplade in tvättmaskinen varje kväll, men när jag sa att det spelar inte så stor roll eftersom de använder torkrummet som rökrum så spelade han helt oförstående. #%%¤)/=(/&= säger jag om det. Nu har det i alla fall kommit en torktumlare på plats och det är på tiden för nu är det drygt tre veckor sen de började göra i ordning där nere.

Börjar ana att jag inte gått vidare till nästa omgång i rekryteringen för det jobb jag sökt och varit på intervju för... tycker de borde hört av sig nu i så fall. Jag ringer nog på måndag och kollar, så jag vet. Lite tråkigt om det är så, hade gärna velat ha det. Men än så länge finns det hopp kvar!

Lite om senaste tiden

Härom dan trodde jag det skulle bli vår. Solen sken och värmde, och fåglarna kvittrade. Men icke. Idag har det snöat precis hela dan så det lär ju dröja ett tag till. Egentligen är vintern nästan som värst vid den här tiden på året. Man börjar bli hyggligt less på snön och den bara fortsätter att vräka ner med jämna mellanrum. Det känns som att våren är inom räckhåll men ändå så oändligt långt bort.

Inför ridningen igår var jag hur negativt inställd som helst. Tycker det känns trist att man knappt kan prata med nån i gruppen (nästan) och att alla åker till stallet direkt när de slutat skolan och väljer alla bra hästar. Lagom till att jag kommer dit typ 35-40 min innan lektionen börjar finns bara ratet kvar. Det gör att man alltid har ett magert utbud och att man antingen tar samma häst gång på gång, eller tvingas ta en som man inte alls gillar. Förra veckan fanns bara en häst kvar, en av de jag ogillar mest, som jag fick lov att ta. Det är den mest bastanta häst jag sett. Skenbenen är som mindre trästockar, hovarna som ett tunnlock och han är biffig som en belgian blue (bara lite kryddad beskrivning). Mycket häst som kräver en hel del av sin ryttare. Det gick över förväntan. Igår var det han och en annan stor, tung häst kvar att välja mellan och då tänkte jag att jag skulle prova honom igen (delvis för att han var iordninggjord och gick lektionen innan, jag kände mig lat). Och det gick jättebra! Jag fick massor av beröm av ridläraren, hon tyckte det såg ut som att vi inte gjort annat än tränat skänkelvikningar ihop förut. Som ekipage är vi nog inte så estetiskt samspelta, men det var roligt att det såg hyfsat ut i alla fall. Så nu ser jag fram mot nästa ridlektion igen.

I lördags var det 90-årskalas för Peters morfar, en respektingivande ålder. Den redan varma lägenheten var fylld med folk när vi kom dit, och hälften av dem ville jollra med Elma. Det sociala lilla barnet fick nog efter en stund och fick lägga sig och sova bland alla jackor på sängen. Det serverades både smörgåstårta och prinsesstårta. Det är så himla sällan man äter smörgåstårta, och det är kanske just därför det är så gott. Jag och Pia satt och räknade på hur många timmar det var kvar till middan, och hur mycket av tårtorna man skulle klara av att äta utan att fortfarande vara spymätt efter ett par timmar. Två bitar av respektive tårta plus ett par kakor gick ner utan att det påverkade intaget av middan ett par timmar senare.

Är just nu i full färd med att få ut inbjudningar till barndopet i maj. Själv är jag ju hedning och odöpt så jag vet inte hur det går till med allt det här, men nu när jag läst på lite tycker jag att det verkar vara en lagom oavancerad tillställning att planera.