Klagovisa

Idag har jag en massa jag borde göra. Vika ihop och lägga in kläderna i byrån, hitta en bra plats i köket för kaffeservisen, skriva och skicka en jobbansökan, fylla i papper för min olycksfallsförsäkring och en massa annat skit. Hittills har jag inte lyckats ta mig för att göra nåt alls nästan.

Låg i soffan med Elma och lyssnade på P3 star vilket handlade om att klaga. Ett par tjejer satt och diskuterade huruvida det var okej att klaga eller inte. Den allmänna uppfattningen verkade vara att det var bara BRA att klaga på det mesta, som den ena tjejen sa - för att må bättre själv, typ dumpa sitt skräp på nån annan. De tyckte också att det var socialt att klaga och att det var bra samtalsämnen eftersom alla kunde relatera till och klaga på nåt själv. Och nog stämmer det att det är anledningen som gör det så vanligt att klaga. Men skapar det inte en negativ inställning? Jag säger inte att jag inte klagar för det gör jag, men det en av de saker jag gärna skulle vilja göra mindre. Bara klaga när det verkligen är befogat, inte gå och smågnälla på saker som inte är viktiga. På sikt hamnar jag snarare i en negativ spiral av det än att det lyfter mig. Klag ger klag. Eller......? Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, jag tyckte att det kändes som en trist inställning att det är okej att utan begränsning gå omkring och spy galla lite till mans och att det dessutom anses som en social förmåga. På tjejerna lät det nästan som att det fanns med i Maslows trappa bland människans grundläggande behov. (Men se! Jag klagar på dem som klagar) Nä, jag tror på positiva medmänniskor och var annars ska man börja om inte med sig själv?

(Obs! Jag kan inte garantera att framtiden inte för med sig något gnäll från mig.....)