Spik i foten

Det är konstigt, men varje morgon när jag vaknar är det som att det ligger saker huller om buller i hela lägenheten. Varje dag. Idag kände jag mig less på att allt som oftast börja dagarna med att röja upp. Av nån anledning blir det smutsigt, alltså dammigt och grusigt, jättefort här inne också. Kan komma sig av att vi förvarar barnvagnen i hallen, och hallen passerar man i stort sett så fort man går från ett rum till ett annat. Hur som helst gick jag an som en dåre med dammsugaren i hallen. Utanför sovrumsdörren fick jag plötsligt jätteont i foten av nåt jag trampat på. Min första tanke var att det var en sån där vass liten sten som de sandat vägarna med hela vintern, det skulle inte varit första gången en sån hittas i hallen. Jag förstod snabbt att det var nåt annat eftersom det gjorde rätt mycket ondare än om man råkat trampa på ett grus. Livrädd som jag är för att ha ont och blod o.s.v. pillade jag ut grejen ur fotsulan utan att titta, turligt nog gick det lätt. Ut kom en vass och ilsken glasbit, nu med blod på. Med vetskapen om att jag haft den i foten plus att det fortfarande gjorde rätt ont började det susa i mina öron och jag kände hur mitt ansikte blev kallsvettigt. Peter plåstrade om foten medan jag höll huvet lågt för att inte svimma.

Jag fattar inte varför jag har så himla lätt för att svimma om jag gjort mig illa, skurit mig, blir stucken för blodprov, tar spruta o.s.v. Det är inga livshotande skador vi pratar om, egentligen tycker jag inte att det ens gör så himla ont men det lixom bara kommer ändå. Jag har hade redan bestämt mig för att blogga om det här när jag ramlade över Saras senaste inlägg som är på samma tema, även fast hon inte verkar ha just svimningproblemen. Att jag tagit mig igenom en förlossning känns osannolikt, och även fast det gick bra känner jag mig redan nu nervös inför en eventuellt nästkommande brrrrrrrr