Välkommen till världen, Svea!

Det var en smittsam historia Elma hade dragit på sig, Peppe var däckad från tidigt på lördag morgon, och jag började känna av det vid 19-tiden på lördagkvällen. Hann som tur var avstyra Pia och Andreas besök för att titta på schlagerfestivalen här, tänkte att det var bra att de skulle undvika att bli smittade. Min sjuka bröt ut ordentligt vid midnatt nångång och mellan alla toabesök försökte jag sova. Mitt i alla trötthet och illamående kände jag av nåt som liknade de förvärkar jag haft i flera veckor, och försökte efter bästa förmåga att ignorera det, orkade liksom inte med att känna av det oxå. Nånstans i all förvirring tänkte jag "fan om förlossningen skulle sätta igång i natt", och började fundera på/feberdrömma att jag kände av dem bara för att jag tänkte på dem och att jag typ "framkallade" dem mentalt för att jag var skraj för att känna av dem nu (låter mkt flummigt, men tänk på att jag var jättetrött och riktigt dålig samtidigt). Vid 1.30-tiden tvingade jag mig att vakna till lite och faktiskt börja kolla på klockan för att veta ungefär hur ofta jag kände nåt som liknade värkar eller vad det nu kunde vara. Det visade sig att det det var flera på en halvtimme. Vid 02 ringde jag förlossningen som sa att det kunde vara nåt som blivit igångretat av magsjukan, och antingen är det på riktigt eller så lägger det sig. Vi kom fram till att jag skulle avvakta lite och se vad som hände, och om vi ville skulle vi komma dit. Jag fick lov att informera om att både jag och Peppe är magsjuka och fråga om det var ok att han följde med dit, vilket det var till min lättnad. Insåg ganska snabbt när jag vaknat till lite mer att det är mkt mer "tryck" i dessa värkar än de förvärkar jag tidigare känt av, de dessutom tätnade. Så det var bara att åka in. Ringde Pia som kom hit snabbt som attan för att vara med Elma, vi är inne på förlossningen ca 3.30. Får ligga i förundersökningsrummet i en knapp timme, och allt tilltar snabbt under den tiden. Vid 4.30 kommer vi in på förlossningsrumet, jag byter om till den fina dressen man har på sig och får för mig att jag ska gå och kissa (fattar i efterhand inte riktigt varför...). När jag sitter där känner jag att barnet nog inte är så långt borta, fast jag hinner liksom inte säga så mkt. När vi kommer ut därifrån vill barnmorskan sätta näringsdropp på mig för att jag ska orka med förlossingsarbetet, jag är inte så talbar i det här läget men lyckas väl säga att jag inte gillar stick men okej gör det då. Det är nu det verkligen börjar gå undan.... Lägger mig på britsen, hon sticker i handen medan jag får en värk men sticker fel, ska sticka i den andra. Nu kommer värkarna ruskigt tätt och är så starka att jag inte kan parera dem längre, utan barnet börjar trycka på ordentligt. Efter en sån värk lyckas jag säga att jag undrar om jag kan få lustgas, den har inte ens hunnits skruvas igång eftersom hon höll på att sticka. Hon säger nu till Peppe att trycka på knappen så att undersköterskan snabbt ska komma dit med vagnen med grejer hon behöver (uppenbarligen är hon inte med på att det ska gå såhär fort), men hon dyker inte upp tillräckligt fort så Peppe blir utskickad i korridoren för att skynda på henne. För att sammanfatta lite det som händer kan man läsa i det "förlossningsprotokollet" att:

04.40 Vattnet går

04.43 Krystvärkar börjar

04.50 Barnet föds

Jag hann aldrig få nåt närigsdropp. Å andra sidan behövdes det ju inte heller.

Ja, det här var en helt absurd händelse som nu i efterhand känns som en konstig dröm. Men nu är hon här hos oss, Svea! Som drog ut lite på tiden efter utsatt datum men när hon väl bestämde sig så blev det tydligen hemskt bråttom. Vi var kvar drygt ett dygn på sjukhuset, fick dock inte komma upp till BB eftersom de ville hålla oss isolerade från andra p.g.a. magsjukan. Inte mig emot, då slapp vi ju dela rum med nån annan. På nåt konstigt sätt drevs nog det värsta av min magsjuka bort i och med att barnet kom, så jag slapp det oxå.

Svea är en tjej som mår bra och tycker mest om att sova och äta nu såhär sin första tid. När hon väl är vaken, vilket är riktigt korta stunder, är hon jättejättesöt. Man längtar tills man får "träffa henne" mer! Storasyster är fortfarande ganska avvaktande, men då och då går hon och klappar henne lite grann. Igår drog hon fram en pall och satte sig bredvid och sjöng - söööööt! Förr eller senare lär de sig nog att uppskatta varandra :)

Utmaning antagen

Postat av: Pia
Du har blivit utmanad!
- Gå in i mappen mina bilder (ev. Bilder för dem med OS X eller din egen personliga bildmapp)

- Gå till den sjätte mappen (ev. den sjätte mappen igen)

- Välj därefter den sjätte bilden i den mappen.

- Visa bilden på bloggen och skriv något om den .

- Invitera sex stycken nya till att vara med på utmaningen.

- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade

Bilden är tagen i april 2005, nere vid vattnet i Nockeby, Bromma. Ser ju rätt vårig ut måste jag säga :)

De utmanade är

Jenny

Johan

30-nånting

resten är nog redan utmanade av andra så jag nöjer mig med dessa.

Jippiii

Det där med att utmana sina rädslor kanske inte är så dumt trots allt. Jag hade starka föraningar om att det skulle vankas hoppning på ridningen idag, men kände mig konstigt nog inte så hemskt nervös inför det. Föraningen stämde in och väl på plats steg pulsen ordentligt, jag lyckades dock att byta till mig samma häst som jag hade sista dan på hoppräddkursen för ca 2 månader sen och var faktiskt inte så sjukt rädd. Jag hoppade allt som skulle hoppas, och det var till och med ganska roligt! Det var inte så högt (kanske max 60 cm) men det var många hinder och svängar att ta sig över och igenom. Det känns BRA att jag minns hyfsat vad jag gjorde och vad ridläraren sa till mig i stället för att få blackout vid varje hoppomgång.

Tjohoo!

95

Jo, jag överlevde helgen och min dödsångest var obefogad. Jag och tre andra tanter (ja, två av dem var faktiskt riktiga, äldre tanter) möttes och var alla påtagligt darriga i knäna. Vi undrade varför tanken slagit oss att utsätta sig för det här, i tre dagar dessutom. Vi valde hästar för alla dagarna, det blev en ny för varje dag för mig.

Första ridpasset innehöll bara teknik- och sitsträning, inga hinder att tala om egentligen. Efter ridningen följde en teorilektion som handlade om samma sak. När jag satt där insåg jag att det är inte så konstigt att jag är rädd, hoppning skiljer sig väldigt mycket från att rida dressyr som jag har tränat betydligt mer på. Alltså har jag ingen riktig koll på hur jag ska ska göra för att det ska bli bra, det i kombination med skräckscenarion som handlar om ambulansfärd och invalidisering är inte direkt stärkande.

Dag två var jag nästan ännu mer nervös, jag skulle ha en häst som har rykte om sig att ha väldigt bråttom i hoppningen. Genast började scenarierna ta fart i huvet.... Övningarna fortsatte på samma tema som dagen innan, men nu la vi in några små hinder i banan också. Hon var väldigt snabb om man gav henne för mycket eftergift men vi passade ganska bra ihop trots allt och det kändes faktiskt väldigt bra när jag kom på hur hon fungerade. Kände att jag hade stor nytta av teknikträningen från dagen innan. Teorin den här dagen bestod av löshoppning (hästen hoppar utan ryttare och kan därmed hoppa högre). Maffigt att se när en 1, 70 m hög häst lajjar över hinder som är 1,30 höga, och nyttigt att stå bredvid och se hur de använder sin kropp i ansats och hopp.

Sista dagen var det sagt att det var vi sjäva skulle bestämma när hindren höjts tillräckligt. Vi började såklart med låga hinder tills vi kände att vi hade tekniken och modet att gå vidare. Från början var hindren kanske 40-50 cm nånting, vilket inte kändes så jobbigt. Mitt största problem då var att få den för dagen stora hästen (jag kom inte upp utan att klättra från en bro) att engagera sig, han tyckte nog att det där mest såg ut som skräp på marken. Men när det var dags att börja höja vaknade han till lite bättre. Efter ett av hoppen stannade jag till vid hinderstödet för att se vad vi var uppe på - 75 cm. Ojoj. Det såg lite högt ut och mentalt kändes det väldigt högt. Eftersom jag tydligen var en av de "modigare" i sällskapet tyckte ridläraren att det bara var att köra på, så hon fortsatte att höja 10 cm i taget. Två av tanterna hade vid det laget gett sig och efter 85-hoppet sa den tredje att hon också hade nått sin gräns. Jag frågade om det var bra för mig då också men ridläraren tyckte jag kunde prova en höjning till. Jag tittade på hindret på 95 cm och tänkte "shit". Samtidigt fanns det ingen direkt tvekan, men jag blev lite fumlig och fick göra om ansatsridningen för att få till det. När jag var på väg fram hade jag bara i huvet att jag måste rida på som bara den för att lyckas. Och JA, vi tog oss över utan problem. Hästen kände förmodligen att han äntligen fick nåt som var värt att hoppa över ordentligt så han skärpte sig också mer. Herregud vad jag darrade efter hoppet, men ooo vad jag kände mig glad över att ha klarat det.

Jag kan inte säga att jag känner mig orädd för att hoppa efter de här dagarna, men jag har mer kontroll på hur jag ska göra och min osäkerhet är mindre. Det känns som att chanserna att det blir rätt är större. Det kanske kan leda till att jag i alla fall deltar i kommande hopplektioner i stället för att stanna hemma.

Skakis

Just nu är jag livrädd och en släng av dödsångest. Idag om bara en stund börjar hoppkursen för hopprädda som jag ska vara med på nu tre dagar framöver. Det är så jag börjar undra varför jag anmälde mig.... burr. Så vi får väl se om det blir nån mer bloggning framöver.