I Elmas värld

Idag fyller Elma 2 och ett halvt år. I en 2,5-årings liv gör man ju som alla säkert vet på lite andra sätt än vad vi vuxna, trista människor gör. Som t.ex. idag när det serverades makaroner till lunch passade Elma på att stoppa in en makaron i näsborren så att man inte såg den. Hon hade redan stoppat in den som "försvann" innan jag hunnit se vad hon höll på med, och jag hann stoppa henne när hon var på väg med nästa makaron. Jag tog bort den och sa nånting i stil med blääääääääää och trodde att det var klart. Efter nån minut säger hon typ "mamma, den har fastnat" och pekar på näsan. Vadå säger jag, och fattar då att han kanske redan hade stoppat in en tidigare än vad jag sett. Jag tittar in i näsan och ser ingenting, borren är tom. Har du en makaron i näsan frågar jag. Jaa säger hon. Fräs säger jag, och ser nånting skymta där inne. Det fräses igen och igen, och ut kommer mycket riktigt en makaron. Pust. Jag hann tänka en massa saker som det här eventuellt kunde leda till, men det gick ju faktiskt lätt att få ut den så det var inte så mkt mer att fundera på just då.

95

Jo, jag överlevde helgen och min dödsångest var obefogad. Jag och tre andra tanter (ja, två av dem var faktiskt riktiga, äldre tanter) möttes och var alla påtagligt darriga i knäna. Vi undrade varför tanken slagit oss att utsätta sig för det här, i tre dagar dessutom. Vi valde hästar för alla dagarna, det blev en ny för varje dag för mig.

Första ridpasset innehöll bara teknik- och sitsträning, inga hinder att tala om egentligen. Efter ridningen följde en teorilektion som handlade om samma sak. När jag satt där insåg jag att det är inte så konstigt att jag är rädd, hoppning skiljer sig väldigt mycket från att rida dressyr som jag har tränat betydligt mer på. Alltså har jag ingen riktig koll på hur jag ska ska göra för att det ska bli bra, det i kombination med skräckscenarion som handlar om ambulansfärd och invalidisering är inte direkt stärkande.

Dag två var jag nästan ännu mer nervös, jag skulle ha en häst som har rykte om sig att ha väldigt bråttom i hoppningen. Genast började scenarierna ta fart i huvet.... Övningarna fortsatte på samma tema som dagen innan, men nu la vi in några små hinder i banan också. Hon var väldigt snabb om man gav henne för mycket eftergift men vi passade ganska bra ihop trots allt och det kändes faktiskt väldigt bra när jag kom på hur hon fungerade. Kände att jag hade stor nytta av teknikträningen från dagen innan. Teorin den här dagen bestod av löshoppning (hästen hoppar utan ryttare och kan därmed hoppa högre). Maffigt att se när en 1, 70 m hög häst lajjar över hinder som är 1,30 höga, och nyttigt att stå bredvid och se hur de använder sin kropp i ansats och hopp.

Sista dagen var det sagt att det var vi sjäva skulle bestämma när hindren höjts tillräckligt. Vi började såklart med låga hinder tills vi kände att vi hade tekniken och modet att gå vidare. Från början var hindren kanske 40-50 cm nånting, vilket inte kändes så jobbigt. Mitt största problem då var att få den för dagen stora hästen (jag kom inte upp utan att klättra från en bro) att engagera sig, han tyckte nog att det där mest såg ut som skräp på marken. Men när det var dags att börja höja vaknade han till lite bättre. Efter ett av hoppen stannade jag till vid hinderstödet för att se vad vi var uppe på - 75 cm. Ojoj. Det såg lite högt ut och mentalt kändes det väldigt högt. Eftersom jag tydligen var en av de "modigare" i sällskapet tyckte ridläraren att det bara var att köra på, så hon fortsatte att höja 10 cm i taget. Två av tanterna hade vid det laget gett sig och efter 85-hoppet sa den tredje att hon också hade nått sin gräns. Jag frågade om det var bra för mig då också men ridläraren tyckte jag kunde prova en höjning till. Jag tittade på hindret på 95 cm och tänkte "shit". Samtidigt fanns det ingen direkt tvekan, men jag blev lite fumlig och fick göra om ansatsridningen för att få till det. När jag var på väg fram hade jag bara i huvet att jag måste rida på som bara den för att lyckas. Och JA, vi tog oss över utan problem. Hästen kände förmodligen att han äntligen fick nåt som var värt att hoppa över ordentligt så han skärpte sig också mer. Herregud vad jag darrade efter hoppet, men ooo vad jag kände mig glad över att ha klarat det.

Jag kan inte säga att jag känner mig orädd för att hoppa efter de här dagarna, men jag har mer kontroll på hur jag ska göra och min osäkerhet är mindre. Det känns som att chanserna att det blir rätt är större. Det kanske kan leda till att jag i alla fall deltar i kommande hopplektioner i stället för att stanna hemma.

Skakis

Just nu är jag livrädd och en släng av dödsångest. Idag om bara en stund börjar hoppkursen för hopprädda som jag ska vara med på nu tre dagar framöver. Det är så jag börjar undra varför jag anmälde mig.... burr. Så vi får väl se om det blir nån mer bloggning framöver.

Utmana rädslan

Jag är rädd för lite av varje. Vissa rädslor kan jag sätta ett namn på och de känns ganska konkreta, andra är mer diffusa och svåra att härleda. När jag är ensam och det är mörkt är jag mörkrädd, en verkligen obefogad rädsla säger de som inte är mörkrädda själva. Det instämmer jag i, så länge det är dagsljus. Det har tilltagit de senare åren och vet jag egentligen inte varför. Jag vet bara att i mitt huvud kan allt möjligt utspela sig och att vissa saker har fastnat där efter skräckfilmstittande. För ett par år sen bestämde jag mig för att inte se sånt längre, det etsar sig fast allt för mycket i mitt huvud. Lättskrämd i kombination med en skenande fantasi (trots bloggens titel) kanske är svaret på mörkrädslan.

En mer konkret rädsla är att hoppa över hinder med häst. Jag minns tydligt när jag efter ca 15 års riduppehåll skulle delta i terminens första hopplektion. På den tiden gick jag i en ganska avancerad grupp vilket bl.a. yttrade sig i hindrens höjd, antal och uppbyggnad av hoppbana. Jag kände mig osäker men tänkte att jag borde prova ändå. Om nån annan ryttare läser det här vet den vad jag menar med att osäkerheten från ryttaren går rakt ner i hästen och börjar uppföra sig på ett oberäkneligt sätt. Så även här. Hästen hoppade ganska snällt ett par hinder, men när banan bjöd tvära svängar och kravet på den skakiga ryttaren steg tog han tillfället i akt och körde sitt eget race. Han fick det att verka som att han tänkte hoppa men tvärstannade exakt innan avstampet, så jag hamnade på andra sidan ensam. Hårt. Min axel gick ur led (men hoppade direkt tillbax) och jag tappade luften. Trots det som hänt satt jag genast upp igen och hoppade igen efter ett par minuter, för att visa både mig och hästen att så här kan det inte gå till. Tyvär satt inte den känslan i speciellt länge och nu 3,5 år senare är jag fortfarande jätterädd för att samma sak ska hända igen.

Jag gillar inte att vara rädd för saker. Skulle mycket hellre vilja känna mig lugn inför allt och tänker ganska ofta på hur mycket energi det tar att vara rädd och nervös för saker som förmodligen är onödiga. Eftersom det stör mig funderar jag ibland över hur jag kan "bekämpa" rädslorna så jag ska upphöra att vara rädd. Igår föll ett bekämpningstillfälle framför mina fötter. I augusti ska ridskolan hålla en hoppkurs för hopprädda i tre dagar. Det här tillfället får nog inte missas tänkte jag och anmälde mig. Rädd är jag såklart men ser fram mot att utmana den här rädslan, i hopp (haha passande) om att komma över den. Eller så blir jag invalidiserad eller dör under kursen.

Bla bla bla

I morron ska frisörskan göra ett arbetsprov på en salong för att få praktikplats där, och jag ska vara den kvinnliga hårmodellen. Både hon och jag är lite nervösa. Jag är nervös för att jag ska ångra mig, och hon är nervös för att hon ska misslyckas med frisyren p.g.a. att mitt hår är så mjukt och inte har så mycket eget stöd. Vi har kommit fram till att det här borde fungera för oss båda. Samtidigt som jag är lite smånervös känns det spännande. Jag vet ju att hon är jätteduktig och jag förmodligen inte alls kommer att ångra mig.

Härom dagen fick jag ögonen på en gammal favorit, kanelknäcke. Hur gott som helst.

Alla hjärtans dag firades i shoppningens tecken. Först åkte vi till Mio som nyligen öppnat i nya lokaler. Det visade sig att möbelaffären som drevs där innan Mio flyttade in hade utförsäljning av sina saker, det var 30% rabatt på det mesta. Så det blev både småsaker som ljus och en duk, men även två hyllor som man kan sätta upp bredvid sängen istället för nattygsbord. Sen åkte vi vidare till Jysk där finfia duntäcken och kuddar inhandlades. Ovanpå Jysk ligger Barnens hus där Elma fick en haklapp, en sked och en napphållare. Ikväll eller i morgon ska hon få sin första portion mild havregröt. Mums. Sen köpte vi med oss indisk mat från Ghandi och Valentinbakelser från Mecka till oss och Pia och Jörgen.

I tisdags dök det upp en kvinna i 40-årsåldern som ska provrida i gruppen ett par gånger för att se om det är lagom nivå. S k ö n t tycker jag, äntligen lite uppblandning i den annars så tonåriga gruppen. Alla i gruppen verkar ju snälla och så, men det kan vara så segt ibland med deras sätt att vara. I slutet av tisdans lektion, efter att ha skuttat över några små hinder, lät det såhär:

- Men gud asså det måste sett heeelt hemskt ut när jag hoppade!
- Nej men guuud, verkligen inte! Asså det såg så himla bra ut!
- Men asså, näää jag kände ju bara hur det lixom ba... (och gör nån rörelse som ska betyda att det var ostabilt)
- Nä guud, det såg skitbra ut! Men asså jag då... det var ju bara helt (gör nån liknande rörelse)
- Nej, men du var ju jättebra! Men guuud!!
osv...........

Självklart var ju båda jätteduktiga, ingen av dem var ostabil för fem öre. Det är väl rätt vanligt att man håller på sådär i den åldern. Jag trivs dock bättre om man kan diskutera lite varför det blir som det blir när nåt inte funkar, och även när det funkar. Jag orkar inte riktigt bry mig om hur det ser ut eller om folk tycker att jag är feg för att jag inte vill hoppa, däremot vill jag känna och förstå när jag får hästen med mig i det jag försöker göra. Fram för fler tanter som jag i tonårsgruppen!

Snart dax

I torsdags var vi på studiebesök på förlossningsavdelningen. Nätterna sen dess har jag drömt (hela nätterna känns det som) att värkarna har satt igång. De kan komma igång när som helst nu eftersom det är mindre än två veckor kvar till det beräknade datumet. Bebishuvudet är fixerat så h*n verkar vara redo att komma ut rätt snart!

Under besöket på förlossningsavdelningen blev jag återigen kallsvettig när jag satt i förlossningsrummet och tittade på utrustningen som fanns och hörde hur barnmorskan berättade om hur saker o ting går till där. Inte vågade jag prova lustgasen heller, inte när 11 personer satt och tittade på.

Igår fyllde Pia 30, vilket hon hade lite ångest för. Så fort siffran 30 dök upp på paket eller kort kom det även ett par tårar. Men jag tror att hon tyckte det kändes bättre idag.

14 september

Sen nästan en vecka (fredags kväll) är jag tillbaka i Umeå. Förra veckan höll jag på att gå under av trötthet, speciellt i slutet. Varje sekund var planerad och om man vanligtvis blir trött och stressad av det blev det ännu mer märkbart nu. Jag har lätt att glömma bort att jag har en snart färdig bebis i mig som gör att kroppen skriker stopp tidigare än vanligt. Efter ett par dagars vila utan massa måsten kände jag mig som vanligt igen - rastlös. Jag måste verkligen säga till mig själv att det var just lugn jag desperat längtade efter vid den här tiden förra veckan.

I tisdags var det för mig föräldragruppsträff för första gången. Jag frågade Peter om han visste vad det skulle handla om den här gången eftersom han var med förra gången. Smärtlindring blev svaret. Smärtlindring och förlossning skrämmer vettet ur mig då och då, och ibland känner jag mig ganska cool. När barnmorskan gick igenom hur förlossningen går till blev jag helt svettig och yr, jag var på vippen att gå ut från rummet. Men jag satt kvar och lyckades svamla fram hur jag kände inför det här. Lite senare fick vi se en film om förlossning vilken faktiskt gjorde mig lite lugnare. Jag kände att jag i tanken lyckats närma mig det jag är rädd för vilket får ses som ett framsteg, även om jag fortfarande är ganska rädd då och då.

Igår var det undersökning hos barnmorskan. Mäta, väga, lyssna, känna. Allt var bra och magen hade växt 4 cm sen sist. Det känns att h*n där inne börjar få mindre utrymme, det bökas och stökas en hel del. Ibland så mycket att jag måste resa mig upp och gå omkring i hopp om att ge lite mer plats. Senare på dagen var jag hos Maria och hennes ännu namnlösa son. Han är väldigt fin. Vilket okomplicerat liv de där små lever, äta, sova, äta igen, sova vidare osv osv.

Fredag 28/7

Jag har ett tag gått och tänkt att jag skulle vilja ha ett par Crocsskor (eller som Stockholmarna kallar den - Foppadojan). Kanske inte främst för deras utseende utan mer för hur de är att ha på sig. Efter en dags gående och stående i alla de platta skor jag har, eller barfota som man oftast är när man är hemma, har jag skitont under fötterna numera. Graviditeten gör väl sitt därtill. Jag hade först lagt undan ett par rosa, men eftersom jag blir alltmer färgskygg ju längre från sommaren jag kommer kändes de inte riktigt rätt. Så det blev ett par, som färgen så fint kallas, chokladbruna istället av modellen Beach. Kändes mer rätt och de är jäkligt sköna.

Idag är min sista dag på "umeåjobbet", i alla fall för ett tag framöver. I eftermiddag åker vi till Sthlm och sen är det tänkt att jag ska stanna och jobba ett tag för SLK. Det har inte direkt varit nåt jättedrag här på arbetsplatsen den här veckan jag jobbat. Jag har försökt ta tillfället i akt att bli bättre på Excel med hjälp av det övningsprogram som finns för eleverna här. En del surfning har det också blivit (fast man inte får... aj aj). Har så gott jag kan försökt förbereda mig för det uppdrag som ska genomföras hos SLK, vilket också faller inom ECDL-kategorin. Lite svårt såhär på distans då jag anar att förutsättningarna som finns för eleverna här och medarbetarna där är ganska olika. Vi får se hur det går när jag är på plats.

Innan vi åker iväg ska jag gå till vårdcentralen för att ta det där förhatliga blodprovet. Jag försöker att inte bli nervös och har hyfsat stor tillit till bedövningsplåstret.

Igår slutade Jenny sitt jobb i Tyskland så idag åker hon hem för att jobba i Sverige istället. Ska bli fantastiskt roligt att träffa henne igen, kommer faktiskt inte ihåg när vi sågs senast. Tror det var i januari precis innan hon åkte iväg, och sen har våra Sthlmsbesök inte matchat varandra under våren.
Nu ska jag gå och ta en tablett mot halsbrännan (uurrk) och sen ska jag fortsätta med Excelövandet.

Bloody hell

Igår var jag hos den nya barnmorskan. Jag var ganska nervös att det var den här gången det skulle tas blod igen. Det är inte bara obehagligt, det är även svårt att få det att funka. Men jo då, hon ville ha ett par rör. Jag förstår inte vad det är som händer, men när den där nål väl stuckits in i armen finns det inget hellre jag vill än att de där rören ska fyllas. Helst fort som attan. Men precis som förra gången slutade det att rinna, bara det att den här gången slutade det ännu tidigare. Jag blev kallsvettig, yr och svimmade nästan fast jag låg ner. Hon tyckte inte det var nån idé att fortsätta eftersom jag inte mådde så bra, vilket gör att jag måste gå och göra om det igen idag eller i morgon. Jippi! Hon gav mig ett bedövningsplåster att ha på stickstället en stund innan, och jag håller tummarna för att det ska ge mig lite hjälp på traven. För övrigt verkar hon jättesnäll och trevlig, och det kändes hemskt bra.

På kvällen blev det grillning på uteplatsen med Pia och Roger. Grillad marinerad kycklingfilé är inte dumt alls. Inte grillad halloumiost med honung heller. Det blev rätt sent med tanke på att de flesta av oss skulle upp och jobba idag. Men det var ju trevligt. Bl.a. skrattade vi åt gamla pinsamma one night stand-historier och pratade om att den yrkeskår R ingår i är väldigt speciell om man är en individ med egna tankar, som inte alltid motsvarar yrkeskårens.

Idag efter jobbet ska jag träffa Maria (om hon kan). Eftersom jag åker till sthlm i morgon och blir kvar där ett tag kommer hon vara mamma nästa gång vi ses. Spännande.

Tillkännagivande

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att följa upp "storyn". Det verkar inte ha varit så svårt att klura ut vad det handlade om har jag förstått, och kanske var det lite meningen också. Jag har haft rätt svårt att berätta det för de som inte är allra närmast, troligtvis för att jag faktiskt har haft svårt att förstå det själv. Och har fortfarande. Men - till saken. För de som inte lyckats lista ut vad det handlar om är det så att...

JAG OCH PETER SKA BLI FÖRÄLDRAR!

Otroligt men sant! På fredag ska vi på ultraljud och jag tror att jag kommer få en chock, eller kanske snarare bli helt överväldigad över att det faktiskt är nåt där inne. Det syns inte så väl ännu och vi båda tycker att det känns absurt (fast roligt, men lite läskigt).

Så. Nu är det sagt :)

Lämna mina armveck i fred!

Trots mitt då och då arbetslösa liv blir det sällan skrivet här. Svärfar påpekade den bristande uppdateringen här om dagen, så nu känner jag mig extra manad att skriva lite :) C och J är exempel på personer som är fantastiskt duktiga på att fylla sina bloggar, jag ska försöka efterlikna det lite mer.

Jag har jobbat på det nya stället ett par gånger de senaste veckorna. Det är ett ganska litet företag vilket gör att jag känner att jag lyckats få en hyfsad översikt över hur saker o ting fungerar. Min uppgift är att vara handledare till personer som är i färd med att ta ECDL (datakörkortet), de har sjävstudier och när de behöver någon att fråga är det mig de ska fråga. Ibland kommer det massor med frågor och ibland är det nästan ingenting. Som tur är har jag lyckats förmedla något slags svar på alla de frågor som dykt upp hittills.

I onsdags innan vi åkte till Tresjö för att fira påsk var jag och fick många stick i armvecken. Stickrädd som jag är gick jag dit på gelében. "Hon" skulle ha fyra rör och de två första gick bra men rätt som det var slutade det att rinna. Nålen fick ta sig några varv där inne för att hitta nya bättre ställen, men det var i stort sett lönlöst. Kärlen strejkade. Hur mycket mitt huvud än sa att det skulle fortsätta rinna för att få slut på eländet gick det inte. Hoppas labbet nöjer sig annars blir det en repris.

Nån dag ska jag nog outa anledningen till ovanstående händelse... Några av er vet redan, andra inte. Fortsättning följer.

Helgnöjet

I går morse när jag vaknade tänkte jag att det var skönt att inte vara bakis och att jag nog skulle undvika att bli det den här helgen. Ett par timmar senare insåg jag att så skulle det inte bli, apotekssyrran och engelsmannen skulle ha fest på kvällen. Okej, tänkte jag, fantasilösa som vi är kommer det här bli det enda alternativet för kvällen. Var inte speciellt peppad.

Sigtunaborna var i stan och var oxå sugna på fest. Jag kände mitt ansvar och sammanförde festen och de sugna festdeltagarna. Sällskapet utökades ytterligare i form av en gammal kollega till Stor-Johan. Ofta blir de kvällar som man inte känner sig speciellt laddad inför de bästa. Och kul blev det. Förfesten började lite trevande eftersom det var "många" som inte kände varandra sen tidigare, men det tog inte lång tid innan det var full fart.

Ute var det också roligt, men tyvär tappade vi bort varandra då och då. Det ryktades om att Däjvid blev utkastad eftersom han var så full, men jag vet inte om det verkligen var sant. Han kanske själv insåg att det var bäst att ta sig där ifrån.

Man blir inte badsugen precis.

Var faktiskt inte bakis när jag vaknade, lite seg bara. Gick ner till älven och tyckte att det var kalla minusgrader idag (typ 21). Nu när allt med Hagamannen är så stort är man (jag) väldigt uppmärksam på vilka man möter, vilka som går bakom en osv. Även fast det är mitt på dagen. Helt sjukt. Hörde ett rykte igår om att han hade blivit haffad i fredags kväll men jag vet inte hur mkt sanning det låg i det. Man kan alltid hoppas. Tyvär är han ju inte ensam om att vara som han är. Tar de honom finns det en hel bunt med knäppisar kvar.

Krypande nervositet

Knappt en timme kvar. Sen sitter jag där. Eller ligger kanske rättare sagt. På nåt naivt sätt har jag inte varit så nervös inför tandläkarbesöket tidigare, men nu kommer det krypande. Att jag inte varit det tidigare ligger nog i att tandläkaren bedömde de här två små hålen som små och snabblagade. Jättebra i och för sig. Men tänk om den där snabba stunden är jättesmärtsam? Nån bedövning är det nämligen inte tal om. DÅ skulle det sitta en här som skakade av nervositet.

Äh. Vad är lite obehag i 10-20 sekunder per hål? Jag kommer ju inte dö i alla fall. (Nu försökte jag bli lite tuff här... Det gick sådär.)

Vi ses på andra sidan.

//Inte bara rädd. Livrädd.

Ingen som helst titel

Jag är nog vad man kan kalla en sällanbloggare. Och när jag väl ska skriva vet jag lixom inte vad jag ska skriva fast jag har hur mkt som helst. Så då börjar jag tänka - vad har hänt sen jag sist skrev och det känns så jä*la trist. Som nån redovisning av allt innehållslöst jag gör. Alla dagar är ju ändå likadana i stort sett. Jag gör inte så mkt spännande.

Utbildningen hos moderbolaget i fredags hölls av den förmodligen sämsta pedagog som fötts. Eftersom det inte är direkt första gången jag kommer i kontakt med den här människan fick jag en otrevlig känsla inombords av blotta åsysnen av denne. Känslan växte och växte under de första 45 minutrarna då han for runt i kurslokalen för att fixa projektor och dator som inte ville få kontakt med varandra. Han hoppade upp och ner på bordet för att komma åt. Han satte sig på huk så att man, om man råkade ha blicken riktad åt hans håll, kunde se rakt ner i glipan. Inte angenämt alls och den otrevliga känslan växte ännu mer. När allt väl började funka drog han igång med sin "utbildning". Han pratar jätteostrukturerat, jättefort, har inget utrymme för frågor. Om man ändå ställer en fråga är det som att han lixom förminskar värdet av det man frågar genom att säga "Ja, men det är ju bara att göra såhär: bla bla bla. Ja." Sen kör han vidare i samma tempo utan att kolla om svaret var tillräckligt. Jag trodde att de andra kanske förstod allt han sa eftersom de kan lite mer. Efteråt visade det sig att de tycker likadant som jag. Hela hans stil går ut på att han ska prata så mkt som möjligt på ett väldigt ostrukturerat sätt, helt oanpassat till de som ska lära sig. Huvva.

Hur som helst gav det korta dygnet i storstan mig mer intryck än vad jag fått på de veckor jag bott här. Det är lite skrämmande. Jag vill ha intryck, men om jag får för mkt har jag svårt att avskärma mig. Vilket har varit fallet det senaste året. Och när jag är här känner jag har lite för lite. F*n. Varför är det så svårt att hitta nåt mellanting? Men jag tror fortfarande att jag kommer hitta det om jag får en "normal" arbetsplats här, och inte behöver sitta hemma själv och jobba.

Torsdagen närmar sig med stormsteg. Det är inte bara det att jag kommer bli ännu fattigare den dagen, utan att jag även kommer behöva utstå ett tandläkarbesök INKLUSIVE hållagning. Gånger två. Jobbigt. Hon (tandläkaren) sa att det bara är två "småhål" och att det är onödigt att bedöva för dem vilket jag är evigt tacksam för, hatar sprutor. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på att tandläkare har en helt annan uppfattning om vad som är otrevligt när det gäller borrande o sånt än vad jag har. Huvva igen.