Tvära kast

Är himla glad att vår bröllopsplanering går framåt på ett bra sätt och att vi är ute i så god tid. Men när man fick veta hur de på andra sidan väggen har det idag, känns sånt helt obetydligt. Uppmanar den som råkar läsa det här att bidra med vad man känner att man kan avvara. Och att hålla alla tummar och tår för att det inte är ett återfall det handlar om.

Världens fulaste bloggermall

heter Harbor, och har nu efter ett par dagar gjort sitt här på min blogg för ett bra tag framöver.

Örat igen

Det är nog första gången jag känner mig nöjd över att det känns "nåt" i örat för nu har jag fått en tid hos läkaren. Hoppas att de kan göra nåt åt saken och det inte bara blir nåt värdelöst besked igen som "Nä, det syns ingenting så det är bara att vänta och se om det blir värre eller om det kanske försvinner av sig sjäv".

Örat och jag

När allt fungerar som det ska tänker man inte på det, men oj vad märkbart det blir när något felar. Senaste tiden har jag till och från haft nåt som liknar lock för vänster öra, men det är inte riktigt lock för det händer inget när jag tryckutjämnar. Jag bokade en tid hos distriktssköterskan för att ta reda på om det var en vaxpropp eller nåt annat underligt som höll på att hända där inne. Givetvis kände jag mig helt normal den dagen jag skulle dit, typiskt, och hon hittade inget konstigt. Sen var det helt borta i en vecka, för att veckan efter återvända med ny styrka. Jag känner att det är nåt på gång där inne, där öron, näsa och hals möts, som inte bryter ut. Förmodligen är det nån förkylning som satt sig mer åt öronen än åt hals eller näsa. Det är så j ä * l a jobbigt att inte ha fullständig hörsel på ena örat! Jag känner mig verkligen handikappad när det är som värst. Ena stunden tänker jag att det som sagt är en vanlig förkylning som kommer att ge med sig, andra stunden tänker jag att jag håller på att få permanent nedsatt hörsel. På tal om det måste jag kolla när vårdcentralen har öppet i morron.... Har mina funderingar på om jag vill sätta mig på planet på onsdag om det känns såhär fortfarande.

Igår var det öppet hus på Balettakademin här i stan. Meningen var att även jag skulle vara med på ett par "prova-på klasser", street och 30+. P.g.a. örat tittade jag på i stället och de andra (maria och pia) fick hoppa runt och göra sitt bästa. På streetklassen var medelåldern ca 16-17 år och verkade svår tyckte jag, det kändes i alla fall inte som nån direkt nybörjarklass. Det gick undan i instruktionerna och det var inte de lättaste stegen om man inte dansat förr, man bör nog ha en viss grundkondition och styrka för att greja det där med hedern i behåll. För att inte tala om koordination.... Dansläraren för 30+klassen tryckte mycket på att man var där för att ha roligt, och ja det verkade faktiskt roligt. Stämningen var en helt annan än på streetklassen där det hade kännts skitviktigt att hänga med och att göra rätt. Jag blev lite sugen på att anmäla mig till den där, men fick sen höra att den är 19.30 på tisdagar vilket krockar med ridningen. Så det blir inget och egentligen så gör det inte så mycket. Jag är verkligen ingen dansare, det var mitt bestående intryck från besöket. Jag håller mig till min hjärtans kära ridning och köper ett träningskort på Iksu i stället. Men det är alltid roligt att gå och kika på nya miljöer, rätt som det är hittar man nåt man inte kan leva utan.

Förvånad...

.... och nästan lite oroad över att jag sov mig genom ett hejdundrande åskväder i natt. Jag har fått berättat för mig av flera grannar att det knappt gick en sekund mellan blixt och dunder när det var som närmast. Och jag som trodde att jag var hyfsat lättväckt... Eller är det bara Elma jag hör och inget annat? Peter hörde inget heller. Vaknade Elma och var ledsen utan att nån kom och hämtade henne? En kontrollmänniska som jag tycker att det nästan känns lite obehagligt att inte haft en aning om det här. Så här lät det säger en av de vakna:

02,10 (den nya klockradion visar tiden i taket)
PANG! BRAK! VÄRLDSKRIG!!! Flög som en projektil rakt upp i luften... Åskan var i gång igen! Jag är inte ett dugg rädd för åska, Men jeeesus! Nu var den precis ovanför mig! Låg där som en utslagen gråsäl, smått irriterad och så där trött som bara Pialisafisa kan va. SHHHHHHAAAAAABBBBAAAANNNGGGGGG!!!!! Nä nu jävlar!!! Älgade upp ur sängen... sprang rakt in i sovrumsdörren som jag hade glömt att jag stängt, snubblade in i vardagsrummet och satte mig på ändan mitt på golvet... Krälade fram till de förbannade eluttagen för att dra ut tv'n, datorn och akvariet igen. Utmattad drog jag mig tillbaka i sängen. Det är nått konstigt med åska. Jag tror att jag har blivit hjärntvättad som barn. Varendaste blixt så börjar hjärnan oavkortat...1...2...3, Boom! Pirr, pirr, hihi, 3 km. Vilken nörd man är. Igen 1... BOOOM! Å nu är den här! (pirrig-läskig-fantastisk-känsla). Ja så låg jag och höll på fram till strax efter 03,00 då jag mer funderade på om det skulle bli en till smäll, eller om jag kunde ta och börja fundera på att somna. Jag somnade...

På morronen var det fortfarande ösregn så vi gick till öppna förskolan för att fördriva tiden lite. Sångstund, lek och fika i en och en halv timme. Sen var Elma trött, vilket jag var rätt tacksam för. Jag har en gräns för hur länge jag kan vistas i en miljö där många av mammorna är väääääldigt mycket mamma och inget annat.

Den småarga och lite för fega

Första gången jag såg henne stod hon i en korsning i ett villaområde och bara stod. Sen sprang hon iväg och jag funderade inte så mycket mer över henne. Nåt kvarter senare såg jag henne igen, hon var då i färd med att klistra fast nån lapp på en lyktstolpe. Hon gick 20-30 m före mig så det gick inte att missa att hon fortsatte klistra upp saker på annat som skylten till Backenskolan, busshållplatsen, elskåp m.m. Nyfiken som jag är gick jag lite långsammare förbi lyktstolpen och skolskylten för att få reda på vad det var. Jag stannade aldrig helt så jag såg bara fragment av dem, det var bl.a. en svensk flagga i sommarmiljö, på det andra stod det nåt om unga tjejer som mår dåligt. Jag fick inte riktigt ihop vad det var men hade mina misstankar åt det BSS-hållet, och webbadressen pekade också åt det hållet. Jag kollade när jag kom hem och jodå, nog var det nån som var mån om att bevara landet svenskt. Idag när jag var ute såg jag ett av klistermärkena igen på ett annat ställe, det stod "Utrotningshotad" över ansiktet på en onormalt blåögd baby. Det kan ju inte vara okej att meddela sig på det här sättet, oavsett vilket budskap man har. Är det inte förstörelse av annans egendom eller nåt sånt? Busshållplatsen tillhör väl lokaltrafiksbolaget, elskåpen energibolaget, skyltarna nån annan? Nu var ju det här ett extra otrevligt budskap flickstackaren spred, och det var där min tanke startade ("Hur f*n kan hon helt ogenerat gå och sätta upp sånt här? Jag borde riva ner dem så fort hon satt fast dem, så hon ser det. Men tänk om hon är galen och börjar slåss, jag måste ju skydda Elma. Nä, jag säger inget, jag är för feg. Men jag borde.... Jag borde ha nåt att styrka det med... man får säkert inte ens sätta upp grejer på de här ställena, de ägs ju av nån annan. Stackars lurade tjej som skickats ut för att sätta upp den där skiten. Mutter, mutter, mutter....") Så jag gick vidare hemåt utan att säga nåt. Bitter över min feghet och arg för det hon satte upp.

Skakis

Just nu är jag livrädd och en släng av dödsångest. Idag om bara en stund börjar hoppkursen för hopprädda som jag ska vara med på nu tre dagar framöver. Det är så jag börjar undra varför jag anmälde mig.... burr. Så vi får väl se om det blir nån mer bloggning framöver.

Spik i foten

Det är konstigt, men varje morgon när jag vaknar är det som att det ligger saker huller om buller i hela lägenheten. Varje dag. Idag kände jag mig less på att allt som oftast börja dagarna med att röja upp. Av nån anledning blir det smutsigt, alltså dammigt och grusigt, jättefort här inne också. Kan komma sig av att vi förvarar barnvagnen i hallen, och hallen passerar man i stort sett så fort man går från ett rum till ett annat. Hur som helst gick jag an som en dåre med dammsugaren i hallen. Utanför sovrumsdörren fick jag plötsligt jätteont i foten av nåt jag trampat på. Min första tanke var att det var en sån där vass liten sten som de sandat vägarna med hela vintern, det skulle inte varit första gången en sån hittas i hallen. Jag förstod snabbt att det var nåt annat eftersom det gjorde rätt mycket ondare än om man råkat trampa på ett grus. Livrädd som jag är för att ha ont och blod o.s.v. pillade jag ut grejen ur fotsulan utan att titta, turligt nog gick det lätt. Ut kom en vass och ilsken glasbit, nu med blod på. Med vetskapen om att jag haft den i foten plus att det fortfarande gjorde rätt ont började det susa i mina öron och jag kände hur mitt ansikte blev kallsvettigt. Peter plåstrade om foten medan jag höll huvet lågt för att inte svimma.

Jag fattar inte varför jag har så himla lätt för att svimma om jag gjort mig illa, skurit mig, blir stucken för blodprov, tar spruta o.s.v. Det är inga livshotande skador vi pratar om, egentligen tycker jag inte att det ens gör så himla ont men det lixom bara kommer ändå. Jag har hade redan bestämt mig för att blogga om det här när jag ramlade över Saras senaste inlägg som är på samma tema, även fast hon inte verkar ha just svimningproblemen. Att jag tagit mig igenom en förlossning känns osannolikt, och även fast det gick bra känner jag mig redan nu nervös inför en eventuellt nästkommande brrrrrrrr

Ett rätt av två

Efter en fem kilometers promenad till stan kände jag mig lite törstig och gick in på Ica för att köpa nåt kolsyrat, smaksatt vatten. Hittade kylen med kalla flaskor och valde mellan Loka och Bonaqua. Sen ser jag en (obs, en ensam av denna sort, det borde fått mig att ana oråd) flaska som jag tyckte såg ut som ett smaksatt vatten som jag inte sett på länge, det hette typ Shiedo eller nåt sånt (hittar det inte på nätet så jag antar att det gått i graven). Glad i hågen över detta återseende tar jag den och knallar till kassan, betalar och går ut.

Utanför affären pratar Peter med en tjej som jag känner igen och jag tror att jag vet vem det är men är inte riktigt säker. Medan vi står där och pratar och jag har fullt upp med att försöka klura ut om jag har rätt i vilken person jag tror att det är, öppnar jag flaskan och tar en klunk. Min första tanke är "Hel*ete, vad de har smaksatt det här vattnet mycket", det brukar ju vara ganska sparsamt med smak. Säger dock inget utan fortsätter att luska om det är hon jag tror, och tar en till sipp. Lika otroligt sött den här gången. Tittar lite snabbt på flaskan och inser vad det är jag köpt: Fun light crystal, ett koncentrat som ska göra vanligt vatten godare. Jeeesus. Inte konstigt att det var sött, 1+9 det är riktigt koncentrerat.

Vid det här laget kände jag mig lite dum eftersom jag tänkte att hon jag pratade med sett vad jag drack, och att varken hon eller jag riktigt ville kommentera det hela. Jag la ner flaskan i väskan och låtsades som att det regnade.

Jag kom i alla fall fram till att personen jag pratade med var den jag trodde. Alltid nåt. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det äckliga koncentratet. När man köper annat koncentrat, typ saft, är man i alla fall lurad att tro att det innehåller frukt p.g.a. färgen. Det här känns bara... artificiellt och äckligt. Den står instängd i skafferiet.

En onsdag

I morse fick jag ett obehagligt och sorgsamt sms. Jag håller verkligen tummarna för att det har ordnat sig på bästa sätt.

Efter ett par timmar var vi redo för att ge oss ut och vi styrde kosan mot Ica maxi. Ett par timmar senare med massa grejer och ett halvmeter långt kvitto åkte vi och hämtade upp frisörskan som skulle klippa en av mammorna i föräldragruppen. Medan hon blev klippt fick jag vara barnvakt till både Elma och det andra barnet som är ungefär lika gammalt. Som tur var satt Elma bara och betraktade lillkillen som levde om betydligt mer, alltså behövde jag nästan bara koncentrera mig på honom. Tänk om man hade fått tvillingar.... ojoj. Efter klippningen åkte jag och frisörskan till den andra ridskolan och tittade på när K hade hopplektion. Herregud, vilket stort ställe är. Hoppning är helt klart något som med fördel upplevs från läktaren. Det är fullt tillräckligt nervkittlande där ifrån. Väl hemma pratade jag med E som i måndags fick en son! Stort grattis till henne och M. Skönt att höra att allt gått så bra eftersom graviditeten inte varit så lätt alla gånger, typ inte alls.

Och är jag väldigt trött, men jag måste vara uppe tills brödet som står i ugnen gräddats klart. Det är 16 minuter kvar. I morrn förmiddag ska vi titta på ett hus. Det är mest på kul och för att det ligger på ett mysigt ställe och har ett hyfsat bra pris. Vi får se om det känns mer allvarligt när vi varit där.

Länsman slog till

Nog ser han ganska creepy ut. Silbersky säger att han är oskyldig trots att DNA:t stämmer. Jo men visst, det låter ju rimligt. Straffad ska han såklart bli, men STACKARS hans familj(er) och alla närstående. Vilken otrolig chock med tanke på vilket dubbelliv han levt, och det lär ju inte vara lättare för de anhöriga nu när alla uppgifter om honom är offentliga.

I flera artiklar säger tjejer från Umeå "Äntligen kan man vara ute hela nätterna utan att vara rädd!". Jag kanske är alldeles för cynisk av mig men i mitt stilla sinne tänker jag att den där snubben knappast är ensam om att vara koko i huvet..?

På väg och på plats

När jag flög härom kvällen hände nåt underligt. En stund efter start började det göra jätteont i min nyligen lagade tand. Jag försökte ignorera men det var svårt. Tänkte att det skulle gå över så fort vi kom ner på marken, men det höll i sig. Det höll faktiskt i sig i flera timmar. Jag försökte komma på varför det blivit såhär och med mina mycket fattiga kunskaper i tandanatomi kom jag fram till att trycket som uppstår där uppe i lufen når nerverna i tanden på ett annat sätt än om tanden varit olagad. Det "nya" materialet i tanden står lixom inte emot det. Anneli tyckte sig känna igen det där och trodde hon hade hört om det nånstans. Det kändes skönt att höra på nåt sätt. Jag hann bli rädd att det hade blivit nåt fel och att jag skulle behöva gå o dra ut den.

Återanpassningen till normal arbetsmiljö har gått bra. Det är bra att vara på plats och jobba ett par dagar. Många saker som har varit liggande pga. av uteblivna diskussioner har kunnat lösas. Jag har även kunnat visa upp hur det ser ut och hur långt jag kommit hittills. Reaktionerna har som tur är varit positiva. Jag var rätt nervös för att visa upp mitt "verk" för storchefen. Men hon sa både jättebra och vad duktig du är, vilket är stort för att komma från henne. Jag vet inte hur jag ska ta emot sånt där från henne, för det händer så ohyggligt sällan. Men jag lyckades säga tack så mycket och vad bra.

När jag är här känns det nästan som att jag inte alls varit här ifrån.

Jag överlevde!

Men det var f*n så otrevligt. 10-20 sekunders borrning per hål - my ass. Det ena hålet (båda var i de nedre visdomständerna på varsin sida) visade sig vara STORT och krävde hur mkt borr som helst. När hon äntligen borrat det klart sa hon "du kan ju känna m tungan så märker du att det faktiskt är rätt stort". Stort? Det var ju nästan inget kvar av tanden! Det var väldigt länge sen jag lagade nåt hål innan det här så jag andades ut lite och tänkte att nu är det värsta över. Men efter borrningen följer fyllning av tanden - vilket också var mkt otrevligt. Sen skulle det putsas till och tas tandsten och man kan ju inte berömma den där tandsköterskan som assisterade för att vara lätt på handen precis. Har aldrig blivit flossad av nån annan tidigare men det var ju nästan jämförbart med de tidigare ilningarna.

//Överlevde (ska använda tandtråd nästan varje dag i fortsättningen och sköta mina tänder ännu bättre)