95

Jo, jag överlevde helgen och min dödsångest var obefogad. Jag och tre andra tanter (ja, två av dem var faktiskt riktiga, äldre tanter) möttes och var alla påtagligt darriga i knäna. Vi undrade varför tanken slagit oss att utsätta sig för det här, i tre dagar dessutom. Vi valde hästar för alla dagarna, det blev en ny för varje dag för mig.

Första ridpasset innehöll bara teknik- och sitsträning, inga hinder att tala om egentligen. Efter ridningen följde en teorilektion som handlade om samma sak. När jag satt där insåg jag att det är inte så konstigt att jag är rädd, hoppning skiljer sig väldigt mycket från att rida dressyr som jag har tränat betydligt mer på. Alltså har jag ingen riktig koll på hur jag ska ska göra för att det ska bli bra, det i kombination med skräckscenarion som handlar om ambulansfärd och invalidisering är inte direkt stärkande.

Dag två var jag nästan ännu mer nervös, jag skulle ha en häst som har rykte om sig att ha väldigt bråttom i hoppningen. Genast började scenarierna ta fart i huvet.... Övningarna fortsatte på samma tema som dagen innan, men nu la vi in några små hinder i banan också. Hon var väldigt snabb om man gav henne för mycket eftergift men vi passade ganska bra ihop trots allt och det kändes faktiskt väldigt bra när jag kom på hur hon fungerade. Kände att jag hade stor nytta av teknikträningen från dagen innan. Teorin den här dagen bestod av löshoppning (hästen hoppar utan ryttare och kan därmed hoppa högre). Maffigt att se när en 1, 70 m hög häst lajjar över hinder som är 1,30 höga, och nyttigt att stå bredvid och se hur de använder sin kropp i ansats och hopp.

Sista dagen var det sagt att det var vi sjäva skulle bestämma när hindren höjts tillräckligt. Vi började såklart med låga hinder tills vi kände att vi hade tekniken och modet att gå vidare. Från början var hindren kanske 40-50 cm nånting, vilket inte kändes så jobbigt. Mitt största problem då var att få den för dagen stora hästen (jag kom inte upp utan att klättra från en bro) att engagera sig, han tyckte nog att det där mest såg ut som skräp på marken. Men när det var dags att börja höja vaknade han till lite bättre. Efter ett av hoppen stannade jag till vid hinderstödet för att se vad vi var uppe på - 75 cm. Ojoj. Det såg lite högt ut och mentalt kändes det väldigt högt. Eftersom jag tydligen var en av de "modigare" i sällskapet tyckte ridläraren att det bara var att köra på, så hon fortsatte att höja 10 cm i taget. Två av tanterna hade vid det laget gett sig och efter 85-hoppet sa den tredje att hon också hade nått sin gräns. Jag frågade om det var bra för mig då också men ridläraren tyckte jag kunde prova en höjning till. Jag tittade på hindret på 95 cm och tänkte "shit". Samtidigt fanns det ingen direkt tvekan, men jag blev lite fumlig och fick göra om ansatsridningen för att få till det. När jag var på väg fram hade jag bara i huvet att jag måste rida på som bara den för att lyckas. Och JA, vi tog oss över utan problem. Hästen kände förmodligen att han äntligen fick nåt som var värt att hoppa över ordentligt så han skärpte sig också mer. Herregud vad jag darrade efter hoppet, men ooo vad jag kände mig glad över att ha klarat det.

Jag kan inte säga att jag känner mig orädd för att hoppa efter de här dagarna, men jag har mer kontroll på hur jag ska göra och min osäkerhet är mindre. Det känns som att chanserna att det blir rätt är större. Det kanske kan leda till att jag i alla fall deltar i kommande hopplektioner i stället för att stanna hemma.