När Elma var ett par månader gammal fick hon en Zebra-snuttefilt av "gammelfaster/moster" Maja. För henne blev den en fin present, som många andra gosedjur. Men gosedjuret hon fastnade helt för var nallen Jörgen, som hon fått av Jörgen. Han har hängt med i vått och torrt. Zebran levde ett stillsamt och lite ensamt liv i stugan i Trehörningsjö i ca två och ett halvt år till den dag då Svea fick den i sina händer. Zebran blev det gosedjur som Svea fastnade för, så den har hängt med henne i vått och torrt. Helt otroligt att se hur mycket hon älskade den där, den fick en rätt speciell lukt efter x antal vällingskvättar, grötmunnar och allt möjligt annat. Hon liksom tryckte den mot ansiktet och luktade i den, eller tog en liten bit av den och satte mot näsan och snusade högljutt i den. Allt det här gör att både mitt och Peters hjärta gick i bitar när vi insåg att vi hade tappat den på stan. Vi upptäckte det flera timmar efter att vi kommit hem, och lördagskvällen blev liksom inte densamma. Elma var på väg att springa ut genom dörren gråtandes och leta efter den (vet inte riktigt var hon tänkte ta vägen, men ut skulle hon). Hade vi tappat den i nån affär? I så fall fanns det ju hopp. Eller ute nånstans? I så fall mindre hopp. Vi googlade och försökte leta upp var man kan köpa en ny, men just zebran tillverkas inte längre. Vi kom fram till att försöka tänka att det "bara är en sak och att vi nog är ledsnare än Svea", men hur lätt är det när det är nåt som man vet har ingett sån trygghet. Vi försökte ge henne lite olika andra gosedjur, men de slängde (jag överdriver inte) hon iväg.
På måndan ringer jag till Starz i gallerian där vi varit inne i ett antal affärer, samt varit på toaletten. Den som jag pratar med säger att hon sett den inne på toan dagen före, men den är inte kvar där nu. Hon ska höra med städbolaget nästa morron. Ett stort hopp tänds. Hon hade ju sett den! Morgondagen hinner bli eftermiddag innan jag själv ringer dit igen eftersom hon inte ringer, och får prata med nån annan. Hon säger att tjej nr 1 är glömsk så hon ska själv ta tag i det där nästa morron med städbolaget. Nästa förmiddag ringer tjej nr 1 och berättar att städbolaget inte har den, vilket förmodligen innebär att de kastat den. Vansinne för mig, säkert helt normalt för dem, de hittar väl allt möjligt konstigt. Men okej. Då vet vi alla fall. Hjärtat blir lite tomt och tungt igen.
Peter och tjejerna åker till Barnens hus och köper det som vi kommit fram till är mest likt zebran, en tiger. Och tänk att en sån sak som att det verkar som att hon gillar den kan lyfta en så mycket! Och peppar, peppar - det verkar hålla i sig. Hon kanske inte gosar med riktigt samma känsla som med den doftindränkta zebran, men ändå.
