Saker som snurrar i min hjärna

Det jag funderar mest över i dessa dagar är hur man kan hinna med så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Eftersom jag köpt ett träningskort vill jag gärna träna då och då, min förhoppningsvis realistiska plan är att kunna köra ett pass mitt i veckan och ett på helgen. Sen har jag ridning en gång i veckan, det sammantaget borde väl påverka hälsan positivt. Ja, det låter ju planerat och fint. Men att verkligen GÖRA det är tydligen en helt annan sak, det är alltid nåt annat man får göra avkall på vilket inte alltid känns så bra. Idag tog jag mig faktiskt dit direkt efter jobbet och körde ett cykelpass som turligt nog inte var längre än 40 min. Min kondition är inte vad den brukade vara... Jag blev rejält trött redan under andra-tredje låten, men alternativet att ge upp finns inte i min hjärna i såna situationer. I mitt forna träningsliv har jag inte sett cykling/spinning som nån "riktig" träningsform eftersom jag aldrig tyckt att det är speciellt jobbigt, förmodligen för att jag parallellt höll på med träning som var betydligt mer krävande. Idag förstod jag vad man tränar under ett sånt pass. Så nu gäller det att ta sig över den mentala och fysiska puckeln och göra träningen till en vana igen! (vilket kändes lätt att skriva, men kanske inte lika lätt att hålla....)

Igår var jag ute hos hästen som jag var erbjuden att bli medryttare på. Eller ja, det är jag väl på sätt och vis, sporadiskt. När jag körde dit blev jag glad att jag inte tagit på mig mer än jag gjort. Det är 3,5 mil dit vilket ju inte så långt om det hade varit en stor väg. Men de här vägarna var allt annat än stora. Nu ligger vinterna framför oss oxå, vilket jag fick ordentliga smakprov på under körningen, och då är de där vägarna verkligen inte roliga att vara ute på. Vissa av dem var inte ens plogade, som tur var var det andra som hade kört där innan. Väl där verkar allt bara bra och lilla hästen M är snäll och (ganska) trygg, inte som arab fullblodet för ett par år sen. Ägaren är oxå fantastiskt snäll. Med andra ord - ett bra läge! Att få åka dit och rida när man känner för det, behöver inte betala nåt eftersom det är så långt att köra, hästen är snäll, rar och passar mig bra. Det dröjer nog ett tag innan jag kan åka dit för jag har ju som sagt ont om tid......................

På fredag bär det av till Stockholm. Det känns så ROLIGT att få träffa Jenny, Anneli, Ida, Anna och förhoppningsvis några till. Känns också skönt (nu får jag lite dåligt samvete när jag skriver det här) att få vara barnfri ett par dagar. En minisemester kan nog vara på sin plats nu i höstens mörka tidsbristtillvaro!

Örat och jag

När allt fungerar som det ska tänker man inte på det, men oj vad märkbart det blir när något felar. Senaste tiden har jag till och från haft nåt som liknar lock för vänster öra, men det är inte riktigt lock för det händer inget när jag tryckutjämnar. Jag bokade en tid hos distriktssköterskan för att ta reda på om det var en vaxpropp eller nåt annat underligt som höll på att hända där inne. Givetvis kände jag mig helt normal den dagen jag skulle dit, typiskt, och hon hittade inget konstigt. Sen var det helt borta i en vecka, för att veckan efter återvända med ny styrka. Jag känner att det är nåt på gång där inne, där öron, näsa och hals möts, som inte bryter ut. Förmodligen är det nån förkylning som satt sig mer åt öronen än åt hals eller näsa. Det är så j ä * l a jobbigt att inte ha fullständig hörsel på ena örat! Jag känner mig verkligen handikappad när det är som värst. Ena stunden tänker jag att det som sagt är en vanlig förkylning som kommer att ge med sig, andra stunden tänker jag att jag håller på att få permanent nedsatt hörsel. På tal om det måste jag kolla när vårdcentralen har öppet i morron.... Har mina funderingar på om jag vill sätta mig på planet på onsdag om det känns såhär fortfarande.

Igår var det öppet hus på Balettakademin här i stan. Meningen var att även jag skulle vara med på ett par "prova-på klasser", street och 30+. P.g.a. örat tittade jag på i stället och de andra (maria och pia) fick hoppa runt och göra sitt bästa. På streetklassen var medelåldern ca 16-17 år och verkade svår tyckte jag, det kändes i alla fall inte som nån direkt nybörjarklass. Det gick undan i instruktionerna och det var inte de lättaste stegen om man inte dansat förr, man bör nog ha en viss grundkondition och styrka för att greja det där med hedern i behåll. För att inte tala om koordination.... Dansläraren för 30+klassen tryckte mycket på att man var där för att ha roligt, och ja det verkade faktiskt roligt. Stämningen var en helt annan än på streetklassen där det hade kännts skitviktigt att hänga med och att göra rätt. Jag blev lite sugen på att anmäla mig till den där, men fick sen höra att den är 19.30 på tisdagar vilket krockar med ridningen. Så det blir inget och egentligen så gör det inte så mycket. Jag är verkligen ingen dansare, det var mitt bestående intryck från besöket. Jag håller mig till min hjärtans kära ridning och köper ett träningskort på Iksu i stället. Men det är alltid roligt att gå och kika på nya miljöer, rätt som det är hittar man nåt man inte kan leva utan.

När är egentligen rätt tillfälle att börja träna?

Ett minne blott. Den har varit tom länge nu.

Att skaffa sig ett träningskort är tydligen ett stort projekt. Egentligen är det inte alls det, för det är bara att gå och skaffa sig ett. Det tar max 10 minuter när man väl har bestämt sig och tagit sig dit. Det krävs handling, och av någon anledning har det inte uppstått nån sån än.

Jag är lite jobbfrustrerad. Blir f*n irriterad när jag får god dag yxskaft-svar på mail som visar tydligt att person/personerna inte ens orkar läsa vad jag skrivit i mailet. Eftersom jag jobbat på liknande "post" själv tidigare i samma organisation vet jag mkt väl hur virrigt och stressigt det kan vara. Men när jag skickar påminnelser om att jag behöver vissa saker från dem som jag bett om för månader sen är det som att de aldrig hört det förr ungefär. Det är jättekul att jobba i mitt ensamprojekt.