I Elmas värld

Idag fyller Elma 2 och ett halvt år. I en 2,5-årings liv gör man ju som alla säkert vet på lite andra sätt än vad vi vuxna, trista människor gör. Som t.ex. idag när det serverades makaroner till lunch passade Elma på att stoppa in en makaron i näsborren så att man inte såg den. Hon hade redan stoppat in den som "försvann" innan jag hunnit se vad hon höll på med, och jag hann stoppa henne när hon var på väg med nästa makaron. Jag tog bort den och sa nånting i stil med blääääääääää och trodde att det var klart. Efter nån minut säger hon typ "mamma, den har fastnat" och pekar på näsan. Vadå säger jag, och fattar då att han kanske redan hade stoppat in en tidigare än vad jag sett. Jag tittar in i näsan och ser ingenting, borren är tom. Har du en makaron i näsan frågar jag. Jaa säger hon. Fräs säger jag, och ser nånting skymta där inne. Det fräses igen och igen, och ut kommer mycket riktigt en makaron. Pust. Jag hann tänka en massa saker som det här eventuellt kunde leda till, men det gick ju faktiskt lätt att få ut den så det var inte så mkt mer att fundera på just då.

Intruder alert

Fläskänger. Bara namnet fyller mig med obehag, och att dela hus med såna ger en konstant äckelkänsla med tillhörande illamående. Sen det började bli lite varmare efter vintern har jag ett par gånger upptäckt nån slags skalbaggar på golvet. Jag har kastat ut dem eller spolat ner dem kvickt som ögat. När jag insåg att det inte var nån engångshändelse försökte jag ta kort på en av dem men det blev så dåligt. Igår hittade jag en igen som vi lyckades fota innan den eliminerades, och googlade på den för att se vad det var. Det var när vi höll på att laga lunch gynnaren dök upp men när vi läst om den och fått ett namn på den var aptiten som bortblåst. Det är inte ofta jag mår fysiskt illa av nånting sånt, men det här kändes vidrigt. I beskrivningen av fläskängrarna (ryser när jag skriver namnet) står det att de lever av kött o liknande, vanligtvis kommer de från t.ex. en död mus som ligger under golvet eller i väggen. Mmmmmmmmmmmmmmmmm kul. Jättehärligt. Ringde hyresvärden som ringde Anticimex, som sa att det är larverna som är det man ska "se upp för". Inte för att vi sett några larver men de där baggarna lär ju inte uppstått utan larver ur tomma intet. Nånstans kommer de ifrån. Anticimex skulle höra av sig till oss direkt, men vi har inte hört nåt så det är nog inte nån högrisk på de här skadedjuren. Men i mitt huvud går ordet fläskänger som ett ostoppbart mantra. Blä.

Att man tappar hår när man ammar har man ju hört talas om. Jag har inte haft några problem med det under de här 7 månaderna men nu när amningen är en utgående vara har det börjat. Igår lyckades den lilla få ett ordentligt tag i mitt nackhår och jag kunde nästan känna hur hårstråna släppte från min hårbotten. När jag väl fick loss hennes lilla starka hand hade hon en försvarlig tofs i handen. Tidigare har hon fått dra lite som hon vill men om jag inte ska se ut som Kojak inom några veckor så är det slut med det.

Annalkande frisyr?

Spik i foten

Det är konstigt, men varje morgon när jag vaknar är det som att det ligger saker huller om buller i hela lägenheten. Varje dag. Idag kände jag mig less på att allt som oftast börja dagarna med att röja upp. Av nån anledning blir det smutsigt, alltså dammigt och grusigt, jättefort här inne också. Kan komma sig av att vi förvarar barnvagnen i hallen, och hallen passerar man i stort sett så fort man går från ett rum till ett annat. Hur som helst gick jag an som en dåre med dammsugaren i hallen. Utanför sovrumsdörren fick jag plötsligt jätteont i foten av nåt jag trampat på. Min första tanke var att det var en sån där vass liten sten som de sandat vägarna med hela vintern, det skulle inte varit första gången en sån hittas i hallen. Jag förstod snabbt att det var nåt annat eftersom det gjorde rätt mycket ondare än om man råkat trampa på ett grus. Livrädd som jag är för att ha ont och blod o.s.v. pillade jag ut grejen ur fotsulan utan att titta, turligt nog gick det lätt. Ut kom en vass och ilsken glasbit, nu med blod på. Med vetskapen om att jag haft den i foten plus att det fortfarande gjorde rätt ont började det susa i mina öron och jag kände hur mitt ansikte blev kallsvettigt. Peter plåstrade om foten medan jag höll huvet lågt för att inte svimma.

Jag fattar inte varför jag har så himla lätt för att svimma om jag gjort mig illa, skurit mig, blir stucken för blodprov, tar spruta o.s.v. Det är inga livshotande skador vi pratar om, egentligen tycker jag inte att det ens gör så himla ont men det lixom bara kommer ändå. Jag har hade redan bestämt mig för att blogga om det här när jag ramlade över Saras senaste inlägg som är på samma tema, även fast hon inte verkar ha just svimningproblemen. Att jag tagit mig igenom en förlossning känns osannolikt, och även fast det gick bra känner jag mig redan nu nervös inför en eventuellt nästkommande brrrrrrrr

Frukost, lunch eller middag?

... och han blir bara konstigare och konstigare... Eller var det äckligare?