Kyla och hjältedåd

Jag hade bestämt träff med en tjej ur vår föräldragrupp för att vi skulle ta en promenad tillsammans. Men i morse/förmiddags var det så kallt att ingen av oss kände för att ge sig ut. Det var väl sisådär 16-17 minus, och min vanliga gå ut och gå-mundering håller inte riktigt måttet när det är mindre än 10 minus. Det är ju nästan skamligt att bo här uppe och inte äga ett par riktiga överdragsbyxor, modell varmare. Så nu har jag bestämt att jag ska köpa mig det. Det är inte första gången jag bestämmer mig för det, men nu när jag är ute och går varenda dag behöver jag dem verkligen. Men eftersom det är ett par dagar kvar till man får pengar får jag nog vänta lite.

Så det blev till att hålla sig inomhus. Dan gick fort ändå, och rätt som det var var det dax att åka iväg till ridningen. Svägerskan följde med och tittade på, hon hoppades på att det skulle bli hoppning och jag hoppades precis tvärtom. Jag "vann". Eftersom hon frös så mycket när hon satt på läktaren tog hon en sväng till cafeterian och på tillbakavägen gick hon genom stallet. Där upptäckte hon att en av hästarna hade lyckats få in sitt ena framben i grimman och på nåt sätt trasslat in sig i grimskaftet som han satt fast i. Hon påstår sig vara hästrädd, men hon gick in och tog lös stackarens ben från trasslet. Själv vet jag inte hur jag hade gjort. Jag hade blivit rädd att hästen skulle få panik och börja kasta sig där inne i spiltan, och då hade det inte varit kul att stå så nära. Hon blev rädd efteråt, vilket jag har full förståelse för, men agerade liksom utan att tänka. Modigt tycker jag, hon är dagens hjälte.

Ny datorplats i köket

Idag har jag, för att vara jag, gjort en modig sak. I grannhuset bor en tjej som också precis fått barn, vi känner inte varandra mer än väldigt ytligt sen tidigare. För en vecka sen träffade vi på varandra på bvc och sa att vi skulle ta en promenad tillsammans den här veckan. Så idag när jag hade stoppat ner Elma i vagnen gick jag dit och ringde på och frågade om hon och hennes bebis ville följa med. Vi gick en bra bit tillsammans och sen hem igen. Det var trevligt att ha nån att prata med, Elma som jag umgås med om dagarna kan ju inte så många ord än. Det är olikt mig att "våga" ta det där steget till närmare kontakt på det där sättet så jag är faktiskt lite förvånad över mig själv.

Senare på dagen köpte jag ett trådlöst tangentbord med tillhörande mus som nu används vid den nya datorplatsen i köket. Det här är alltså premiärbloggningg på den platsen, känns bra.

Hämtade också ut tackkort med en Elmabild på som vi ska skicka till alla som uppvaktat. Hälften av frimärkena var av "gammal" sort, dvs. såna som man river ut och slickar på, och hälften var av nyare, klistermärkevariant. Gud, vad de är mycket bättre.

30-års kalas

Jag tycker om när det händer saker som bryter av från det vanliga (inom vissa gränser). Helgens firande av den nu mera 30-åriga polisJenny medförde lite sånt, på ett bra sätt. Sådär så att jag blir nervös innan för att jag inte har kontroll på hur det kommer bli, och sen bara gör det. Utan att dö.

Vi satte ögonbindel på henne och tog med henne ut i skogen på lite äventyr. Som den tuffa brud hon är blev hon överlycklig över att få kasta yxa, skjuta pilbåge, slangbella, blåspilar och spela paintball.

Så här fin min har vissa när yxan precis kastats iväg. Han som övervakade det hela ser lite rädd ut.

Paintballstjärnorna

Sist men inte minst blev det badtunna, bastu och korvgrillning vid sjön.

Jag överlevde!

Men det var f*n så otrevligt. 10-20 sekunders borrning per hål - my ass. Det ena hålet (båda var i de nedre visdomständerna på varsin sida) visade sig vara STORT och krävde hur mkt borr som helst. När hon äntligen borrat det klart sa hon "du kan ju känna m tungan så märker du att det faktiskt är rätt stort". Stort? Det var ju nästan inget kvar av tanden! Det var väldigt länge sen jag lagade nåt hål innan det här så jag andades ut lite och tänkte att nu är det värsta över. Men efter borrningen följer fyllning av tanden - vilket också var mkt otrevligt. Sen skulle det putsas till och tas tandsten och man kan ju inte berömma den där tandsköterskan som assisterade för att vara lätt på handen precis. Har aldrig blivit flossad av nån annan tidigare men det var ju nästan jämförbart med de tidigare ilningarna.

//Överlevde (ska använda tandtråd nästan varje dag i fortsättningen och sköta mina tänder ännu bättre)