Saker som snurrar i min hjärna

Det jag funderar mest över i dessa dagar är hur man kan hinna med så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Eftersom jag köpt ett träningskort vill jag gärna träna då och då, min förhoppningsvis realistiska plan är att kunna köra ett pass mitt i veckan och ett på helgen. Sen har jag ridning en gång i veckan, det sammantaget borde väl påverka hälsan positivt. Ja, det låter ju planerat och fint. Men att verkligen GÖRA det är tydligen en helt annan sak, det är alltid nåt annat man får göra avkall på vilket inte alltid känns så bra. Idag tog jag mig faktiskt dit direkt efter jobbet och körde ett cykelpass som turligt nog inte var längre än 40 min. Min kondition är inte vad den brukade vara... Jag blev rejält trött redan under andra-tredje låten, men alternativet att ge upp finns inte i min hjärna i såna situationer. I mitt forna träningsliv har jag inte sett cykling/spinning som nån "riktig" träningsform eftersom jag aldrig tyckt att det är speciellt jobbigt, förmodligen för att jag parallellt höll på med träning som var betydligt mer krävande. Idag förstod jag vad man tränar under ett sånt pass. Så nu gäller det att ta sig över den mentala och fysiska puckeln och göra träningen till en vana igen! (vilket kändes lätt att skriva, men kanske inte lika lätt att hålla....)

Igår var jag ute hos hästen som jag var erbjuden att bli medryttare på. Eller ja, det är jag väl på sätt och vis, sporadiskt. När jag körde dit blev jag glad att jag inte tagit på mig mer än jag gjort. Det är 3,5 mil dit vilket ju inte så långt om det hade varit en stor väg. Men de här vägarna var allt annat än stora. Nu ligger vinterna framför oss oxå, vilket jag fick ordentliga smakprov på under körningen, och då är de där vägarna verkligen inte roliga att vara ute på. Vissa av dem var inte ens plogade, som tur var var det andra som hade kört där innan. Väl där verkar allt bara bra och lilla hästen M är snäll och (ganska) trygg, inte som arab fullblodet för ett par år sen. Ägaren är oxå fantastiskt snäll. Med andra ord - ett bra läge! Att få åka dit och rida när man känner för det, behöver inte betala nåt eftersom det är så långt att köra, hästen är snäll, rar och passar mig bra. Det dröjer nog ett tag innan jag kan åka dit för jag har ju som sagt ont om tid......................

På fredag bär det av till Stockholm. Det känns så ROLIGT att få träffa Jenny, Anneli, Ida, Anna och förhoppningsvis några till. Känns också skönt (nu får jag lite dåligt samvete när jag skriver det här) att få vara barnfri ett par dagar. En minisemester kan nog vara på sin plats nu i höstens mörka tidsbristtillvaro!

Vill, men kan inte

Jag har blivit erbjuden att vara medryttare på en häst som ska säljas från ridskolan. Hon som köper hästen rider i min grupp och vi två verkar vara de enda på hela stället som faktiskt gillar den lilla krabaten. Först var erbjudandet att vi skulle dela ägandeskapet men då sa jag nej direkt, det är bara att inse att det inte finns tid till det. Förra veckan när jag fick medryttarerbjudandet sa jag att jag förmodligen inte kommer att kunna ha en dag i veckan stående, utan att det nog kommer bli lite mer sporadiskt. När vi pratdes vid på telefon för ett par dagar sen verkade det av nån anledning som att hon trott att jag skulle kunna ha minst en dag i veckan. Jag sa samma sak igen, att jag inte har möjlighet till det, och att jag måste fundera lite på hur vi kan lösa det här på bästa sätt. Och nu har jag gått och fått dåligt samvete över att jag inte kan hjälpa henne mer... Skitdumt, jag vet, det var ju hennes beslut att köpa hästen. Själv. Jaja, i morron ska jag ringa henne så får vi prata lite mer. Förhoppningsvis lättar det mitt dåliga samvete.

Nu ska jag WoWa en stund :)

Jippiii

Det där med att utmana sina rädslor kanske inte är så dumt trots allt. Jag hade starka föraningar om att det skulle vankas hoppning på ridningen idag, men kände mig konstigt nog inte så hemskt nervös inför det. Föraningen stämde in och väl på plats steg pulsen ordentligt, jag lyckades dock att byta till mig samma häst som jag hade sista dan på hoppräddkursen för ca 2 månader sen och var faktiskt inte så sjukt rädd. Jag hoppade allt som skulle hoppas, och det var till och med ganska roligt! Det var inte så högt (kanske max 60 cm) men det var många hinder och svängar att ta sig över och igenom. Det känns BRA att jag minns hyfsat vad jag gjorde och vad ridläraren sa till mig i stället för att få blackout vid varje hoppomgång.

Tjohoo!

Nattsvammel

En lördagkväll vid den här tiden (23.30) är det nog många som känner att det börjar bli dax att ringa taxi för att ta sig till krogen. Jag däremot, sitter i hemmets lugna vrå efter att ha varit på middag hos Jonny och Maria. Elma kände att det var lördagkväll och "partaj" så hon vek inte in kepsen förrän vid 23-tiden. Nu ligger hon och sover djupt efter den vilda kvällen. Igår somnade hon oxå ovaggad efter att ha haft fyra andra barn (de är ju inte så mycket bebisar längre) på besök i flera timmar. Efter den bravaden är jag ännu mer imponerad av dagispersonal än vad jag var innan. Den ljudnivå och aktivitet det där gänget kunde åstadkomma var allt annat än lugnt. Men det var roligt också, tyckte både föräldrarna och barnen.

I morron ska jag förbereda mig så gott jag kan inför måndag. Jag kan inte skriva vad det är jag ska göra p.g.a. att mina förhoppningar om att det ska gå i lås är för stora. (F*n, nu minskade genast oddsen, se nr 2).

Sitter och försöker komma på vad som hänt senaste veckan, men jag minns inte så noga. Peppe har jobbat flera s.k. dagpass mellan 8-20 vilket har gjort att jag och Elma har varit själva en hel del. Hon, som alltid varit så nöjd och glad med nästan allt, har nu kommit in i en period där inget verkar vara bra. Speciellt inte att bli nedsatt på golvet. Jag har varit ganska slut på kvällarna efter att ha försökt att underhålla henne och inte bli allför bedrövad över att hon verkar missnöjd.

Veckans ridpass visade sig vare teorilektion, dock uppsutten sådan. Sitsträning stod det på lappen, vilket innebar att vi turades om att longera och att rida utan tyglar eller stigbyglar, just för att hitta balans och den rätta sitsen. Det kanske låter enkelt men det var ganska svårt, speciellt när hästen vi red hade så skumpig trav. Longera har jag inte gjort på många årtionden så det var minst lika svårt. Själva ridningen blev inte så lång per person eftersom vi bytte av varandra, kanske 15 minuter, men ack vilken träningsvärk det resulterade i.

Jag har under veckan skickat in flera jobbansökningar. En av anställningarna sköts av en välkänd rekryteringsfirma som ville att man skulle göra ett webbaserat test för att komplettera de uppgifter man registrerat i deras databas. Testet kändes som ett skämt, jag var hela tiden övertygad om att det skulle visa sig att jag var med i internets motsvarighet till dolda kameran. Man fick en ordkombination och svarsalternativ som man skulle para ihop den första ordkombinationen med. Så här kunde det se ut:

Bi : Vingar
- Is : Vatten
- Öl : Alkohol
- Hav : Vind

Va f*n?! Vadå? Att välja nåt av de svarsalternativen känns som att man lika gärna kan blunda och peka. Nu läste jag inte instruktionerna jättenoga, men jag hann uppfatta att det var för att se hur det stod till med den språkliga förmågan. Mmm, okej. Jag har ingen aning om hur "bra" det gick på det där testet, jag hann väl svara på 50-60 såna frågor innan tiden var slut och kände mig mest bara förvirrad efteråt.

Nä, nu känner jag efter att ha hållit på med det här inlägget i typ en timme samtidigt som jag pratat på msn att jag är astrött. God natt.

95

Jo, jag överlevde helgen och min dödsångest var obefogad. Jag och tre andra tanter (ja, två av dem var faktiskt riktiga, äldre tanter) möttes och var alla påtagligt darriga i knäna. Vi undrade varför tanken slagit oss att utsätta sig för det här, i tre dagar dessutom. Vi valde hästar för alla dagarna, det blev en ny för varje dag för mig.

Första ridpasset innehöll bara teknik- och sitsträning, inga hinder att tala om egentligen. Efter ridningen följde en teorilektion som handlade om samma sak. När jag satt där insåg jag att det är inte så konstigt att jag är rädd, hoppning skiljer sig väldigt mycket från att rida dressyr som jag har tränat betydligt mer på. Alltså har jag ingen riktig koll på hur jag ska ska göra för att det ska bli bra, det i kombination med skräckscenarion som handlar om ambulansfärd och invalidisering är inte direkt stärkande.

Dag två var jag nästan ännu mer nervös, jag skulle ha en häst som har rykte om sig att ha väldigt bråttom i hoppningen. Genast började scenarierna ta fart i huvet.... Övningarna fortsatte på samma tema som dagen innan, men nu la vi in några små hinder i banan också. Hon var väldigt snabb om man gav henne för mycket eftergift men vi passade ganska bra ihop trots allt och det kändes faktiskt väldigt bra när jag kom på hur hon fungerade. Kände att jag hade stor nytta av teknikträningen från dagen innan. Teorin den här dagen bestod av löshoppning (hästen hoppar utan ryttare och kan därmed hoppa högre). Maffigt att se när en 1, 70 m hög häst lajjar över hinder som är 1,30 höga, och nyttigt att stå bredvid och se hur de använder sin kropp i ansats och hopp.

Sista dagen var det sagt att det var vi sjäva skulle bestämma när hindren höjts tillräckligt. Vi började såklart med låga hinder tills vi kände att vi hade tekniken och modet att gå vidare. Från början var hindren kanske 40-50 cm nånting, vilket inte kändes så jobbigt. Mitt största problem då var att få den för dagen stora hästen (jag kom inte upp utan att klättra från en bro) att engagera sig, han tyckte nog att det där mest såg ut som skräp på marken. Men när det var dags att börja höja vaknade han till lite bättre. Efter ett av hoppen stannade jag till vid hinderstödet för att se vad vi var uppe på - 75 cm. Ojoj. Det såg lite högt ut och mentalt kändes det väldigt högt. Eftersom jag tydligen var en av de "modigare" i sällskapet tyckte ridläraren att det bara var att köra på, så hon fortsatte att höja 10 cm i taget. Två av tanterna hade vid det laget gett sig och efter 85-hoppet sa den tredje att hon också hade nått sin gräns. Jag frågade om det var bra för mig då också men ridläraren tyckte jag kunde prova en höjning till. Jag tittade på hindret på 95 cm och tänkte "shit". Samtidigt fanns det ingen direkt tvekan, men jag blev lite fumlig och fick göra om ansatsridningen för att få till det. När jag var på väg fram hade jag bara i huvet att jag måste rida på som bara den för att lyckas. Och JA, vi tog oss över utan problem. Hästen kände förmodligen att han äntligen fick nåt som var värt att hoppa över ordentligt så han skärpte sig också mer. Herregud vad jag darrade efter hoppet, men ooo vad jag kände mig glad över att ha klarat det.

Jag kan inte säga att jag känner mig orädd för att hoppa efter de här dagarna, men jag har mer kontroll på hur jag ska göra och min osäkerhet är mindre. Det känns som att chanserna att det blir rätt är större. Det kanske kan leda till att jag i alla fall deltar i kommande hopplektioner i stället för att stanna hemma.

Skakis

Just nu är jag livrädd och en släng av dödsångest. Idag om bara en stund börjar hoppkursen för hopprädda som jag ska vara med på nu tre dagar framöver. Det är så jag börjar undra varför jag anmälde mig.... burr. Så vi får väl se om det blir nån mer bloggning framöver.

Tiden går fort...

... och jag hänger inte riktigt med. Dagarna går med ljusets hastighet, veckorna med raketfart och månaderna fullkomligen svischar förbi. Jag tycker fortfarande att det känns som att det var sommar nyss, så har jag känt hela året. Och nu är det sommar igen, det är ju snart juli! Egentligen vet jag inte riktigt vad jag gör eller vad det är som gör att tiden går så fort, men ganska ofta önskar jag att jag kunde stoppa tiden. Ett tag i alla fall. I mitten av augusti måste jag lägga in en högre växel när det gäller jobbsökande. Egentligen har jag ingen växel i överhuvudtaget när det kommer till det, men jag måste i alla fall ta tag i det då. Det grumlar min annars så okomplicerade tillvaro lite. Men jag tänker som jag brukar göra när jag inte riktigt vet hur jag ska lösa saker - det ordnar sig.

Idag började dan med att jag gav mig av till den hårda dressyrtränaren för att rida ett pass tillsammans med tre andra. En av dem är samma som jag brukar rida med, den andra hämtade vi upp längs vägen och jag började undra hur jag skulle platsa i det här sällskapet. Hon verkade jätteseriös och hade med sig egen sadel. När vi kom fram dök den tredje upp, med egen häst. Verkade oxå jätteseriös. Jag tänkte att jag får väl försöka göra så bra jag kan, det som är bra hos den här tränaren är att vi oftast inte gör så avancerade saker men hon ställer höga krav på hästens arbetsform och utförandet av rörelserna och övningarna. Jag fick en ny häst, Cindy, och kände mig ytterligare lite nervös för det. Vi sadlade osv och gick ner till ridhuset, och när vi suttit upp kunde jag inte låta bli att tjuvkika på de två "nya". Hon med egen häst var ju givetvis väldigt synkad med honom och det såg ju fantastiskt ut, men hon med egen sadel såg (till min lättnad) ganska mainstream ut. Skönt, pressen släppte lite. Tränaren var på hugget den här dagen, tror att hon blir ännu hårdare nu när man varit där ett par gånger. Men det är bra, jag betalar inte dyra pengar för att åka häst.

Tillbaka hemma fick vi besök av min morbror och hans fru som är på norrlandsturné. De bor i Skåne sen många herrans år tillbaka men har periodvis bott i Västerbotten/Norrbotten tidigare i livet så de ville ut och återuppleva gamla minnen och trakter. Det är inte så ofta vi ses, och om vi ses så brukar det inte vara så här långt norrut. De hade dessutom inte träffat Elma tidigare, som fick mycket väl godkänt :)

Efter deras besök blev det pizza och vin, som efterföljdes av tvätt. Välbehövligt, tvättkorgen var i fullaste laget och hade börjat svämma ut över hela sovrummet. Efter en stund kom den nyuppflyttade Jonny och den inte lika nyuppflyttade Maria förbi en stund. Fick höra mer om vad som hänt när de blev bestulna på sitt flyttsläp i Sthlm härom dagen... &Y?%&TRE/(?/=ÅY%&=//(6786%&()/% tjuvar!!!! Tur att alla lever och välbehållna i alla fall.

Utmana rädslan

Jag är rädd för lite av varje. Vissa rädslor kan jag sätta ett namn på och de känns ganska konkreta, andra är mer diffusa och svåra att härleda. När jag är ensam och det är mörkt är jag mörkrädd, en verkligen obefogad rädsla säger de som inte är mörkrädda själva. Det instämmer jag i, så länge det är dagsljus. Det har tilltagit de senare åren och vet jag egentligen inte varför. Jag vet bara att i mitt huvud kan allt möjligt utspela sig och att vissa saker har fastnat där efter skräckfilmstittande. För ett par år sen bestämde jag mig för att inte se sånt längre, det etsar sig fast allt för mycket i mitt huvud. Lättskrämd i kombination med en skenande fantasi (trots bloggens titel) kanske är svaret på mörkrädslan.

En mer konkret rädsla är att hoppa över hinder med häst. Jag minns tydligt när jag efter ca 15 års riduppehåll skulle delta i terminens första hopplektion. På den tiden gick jag i en ganska avancerad grupp vilket bl.a. yttrade sig i hindrens höjd, antal och uppbyggnad av hoppbana. Jag kände mig osäker men tänkte att jag borde prova ändå. Om nån annan ryttare läser det här vet den vad jag menar med att osäkerheten från ryttaren går rakt ner i hästen och börjar uppföra sig på ett oberäkneligt sätt. Så även här. Hästen hoppade ganska snällt ett par hinder, men när banan bjöd tvära svängar och kravet på den skakiga ryttaren steg tog han tillfället i akt och körde sitt eget race. Han fick det att verka som att han tänkte hoppa men tvärstannade exakt innan avstampet, så jag hamnade på andra sidan ensam. Hårt. Min axel gick ur led (men hoppade direkt tillbax) och jag tappade luften. Trots det som hänt satt jag genast upp igen och hoppade igen efter ett par minuter, för att visa både mig och hästen att så här kan det inte gå till. Tyvär satt inte den känslan i speciellt länge och nu 3,5 år senare är jag fortfarande jätterädd för att samma sak ska hända igen.

Jag gillar inte att vara rädd för saker. Skulle mycket hellre vilja känna mig lugn inför allt och tänker ganska ofta på hur mycket energi det tar att vara rädd och nervös för saker som förmodligen är onödiga. Eftersom det stör mig funderar jag ibland över hur jag kan "bekämpa" rädslorna så jag ska upphöra att vara rädd. Igår föll ett bekämpningstillfälle framför mina fötter. I augusti ska ridskolan hålla en hoppkurs för hopprädda i tre dagar. Det här tillfället får nog inte missas tänkte jag och anmälde mig. Rädd är jag såklart men ser fram mot att utmana den här rädslan, i hopp (haha passande) om att komma över den. Eller så blir jag invalidiserad eller dör under kursen.

Plötsligt händer det

Jag och en tjej diskuterade hästar i eftermiddags varpå hon rätt som det är säger: "X ska ge bort en av sina hästar nu, inte skulle du vilja ha den?" Hur ofta händer sånt?! Jag hamnade lite i chock över att bli tillfrågad om en sån sak och ville svara JAJAJAJAJAJA, men försökte hålla huvet kallt för det går verkligen inte som det är nu. Varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Frågade lite mer om vad det är för häst och det lät ju rätt bra, och även fast jag redan konstaterat för mig själv att det är verkligen inte läge så kunde jag inte säga helt nej. Jag sa typ att jag skulle suga på karamellen ett tag, men att det förmodligen är omöjligt. Det kändes liksom så trist att genast slänga igen en dörr som skimrade i rosenrött av hela livets stora dröm.

Lite om senaste tiden

Härom dan trodde jag det skulle bli vår. Solen sken och värmde, och fåglarna kvittrade. Men icke. Idag har det snöat precis hela dan så det lär ju dröja ett tag till. Egentligen är vintern nästan som värst vid den här tiden på året. Man börjar bli hyggligt less på snön och den bara fortsätter att vräka ner med jämna mellanrum. Det känns som att våren är inom räckhåll men ändå så oändligt långt bort.

Inför ridningen igår var jag hur negativt inställd som helst. Tycker det känns trist att man knappt kan prata med nån i gruppen (nästan) och att alla åker till stallet direkt när de slutat skolan och väljer alla bra hästar. Lagom till att jag kommer dit typ 35-40 min innan lektionen börjar finns bara ratet kvar. Det gör att man alltid har ett magert utbud och att man antingen tar samma häst gång på gång, eller tvingas ta en som man inte alls gillar. Förra veckan fanns bara en häst kvar, en av de jag ogillar mest, som jag fick lov att ta. Det är den mest bastanta häst jag sett. Skenbenen är som mindre trästockar, hovarna som ett tunnlock och han är biffig som en belgian blue (bara lite kryddad beskrivning). Mycket häst som kräver en hel del av sin ryttare. Det gick över förväntan. Igår var det han och en annan stor, tung häst kvar att välja mellan och då tänkte jag att jag skulle prova honom igen (delvis för att han var iordninggjord och gick lektionen innan, jag kände mig lat). Och det gick jättebra! Jag fick massor av beröm av ridläraren, hon tyckte det såg ut som att vi inte gjort annat än tränat skänkelvikningar ihop förut. Som ekipage är vi nog inte så estetiskt samspelta, men det var roligt att det såg hyfsat ut i alla fall. Så nu ser jag fram mot nästa ridlektion igen.

I lördags var det 90-årskalas för Peters morfar, en respektingivande ålder. Den redan varma lägenheten var fylld med folk när vi kom dit, och hälften av dem ville jollra med Elma. Det sociala lilla barnet fick nog efter en stund och fick lägga sig och sova bland alla jackor på sängen. Det serverades både smörgåstårta och prinsesstårta. Det är så himla sällan man äter smörgåstårta, och det är kanske just därför det är så gott. Jag och Pia satt och räknade på hur många timmar det var kvar till middan, och hur mycket av tårtorna man skulle klara av att äta utan att fortfarande vara spymätt efter ett par timmar. Två bitar av respektive tårta plus ett par kakor gick ner utan att det påverkade intaget av middan ett par timmar senare.

Är just nu i full färd med att få ut inbjudningar till barndopet i maj. Själv är jag ju hedning och odöpt så jag vet inte hur det går till med allt det här, men nu när jag läst på lite tycker jag att det verkar vara en lagom oavancerad tillställning att planera.

Bla bla bla

I morron ska frisörskan göra ett arbetsprov på en salong för att få praktikplats där, och jag ska vara den kvinnliga hårmodellen. Både hon och jag är lite nervösa. Jag är nervös för att jag ska ångra mig, och hon är nervös för att hon ska misslyckas med frisyren p.g.a. att mitt hår är så mjukt och inte har så mycket eget stöd. Vi har kommit fram till att det här borde fungera för oss båda. Samtidigt som jag är lite smånervös känns det spännande. Jag vet ju att hon är jätteduktig och jag förmodligen inte alls kommer att ångra mig.

Härom dagen fick jag ögonen på en gammal favorit, kanelknäcke. Hur gott som helst.

Alla hjärtans dag firades i shoppningens tecken. Först åkte vi till Mio som nyligen öppnat i nya lokaler. Det visade sig att möbelaffären som drevs där innan Mio flyttade in hade utförsäljning av sina saker, det var 30% rabatt på det mesta. Så det blev både småsaker som ljus och en duk, men även två hyllor som man kan sätta upp bredvid sängen istället för nattygsbord. Sen åkte vi vidare till Jysk där finfia duntäcken och kuddar inhandlades. Ovanpå Jysk ligger Barnens hus där Elma fick en haklapp, en sked och en napphållare. Ikväll eller i morgon ska hon få sin första portion mild havregröt. Mums. Sen köpte vi med oss indisk mat från Ghandi och Valentinbakelser från Mecka till oss och Pia och Jörgen.

I tisdags dök det upp en kvinna i 40-årsåldern som ska provrida i gruppen ett par gånger för att se om det är lagom nivå. S k ö n t tycker jag, äntligen lite uppblandning i den annars så tonåriga gruppen. Alla i gruppen verkar ju snälla och så, men det kan vara så segt ibland med deras sätt att vara. I slutet av tisdans lektion, efter att ha skuttat över några små hinder, lät det såhär:

- Men gud asså det måste sett heeelt hemskt ut när jag hoppade!
- Nej men guuud, verkligen inte! Asså det såg så himla bra ut!
- Men asså, näää jag kände ju bara hur det lixom ba... (och gör nån rörelse som ska betyda att det var ostabilt)
- Nä guud, det såg skitbra ut! Men asså jag då... det var ju bara helt (gör nån liknande rörelse)
- Nej, men du var ju jättebra! Men guuud!!
osv...........

Självklart var ju båda jätteduktiga, ingen av dem var ostabil för fem öre. Det är väl rätt vanligt att man håller på sådär i den åldern. Jag trivs dock bättre om man kan diskutera lite varför det blir som det blir när nåt inte funkar, och även när det funkar. Jag orkar inte riktigt bry mig om hur det ser ut eller om folk tycker att jag är feg för att jag inte vill hoppa, däremot vill jag känna och förstå när jag får hästen med mig i det jag försöker göra. Fram för fler tanter som jag i tonårsgruppen!

En onsdag

I morse fick jag ett obehagligt och sorgsamt sms. Jag håller verkligen tummarna för att det har ordnat sig på bästa sätt.

Efter ett par timmar var vi redo för att ge oss ut och vi styrde kosan mot Ica maxi. Ett par timmar senare med massa grejer och ett halvmeter långt kvitto åkte vi och hämtade upp frisörskan som skulle klippa en av mammorna i föräldragruppen. Medan hon blev klippt fick jag vara barnvakt till både Elma och det andra barnet som är ungefär lika gammalt. Som tur var satt Elma bara och betraktade lillkillen som levde om betydligt mer, alltså behövde jag nästan bara koncentrera mig på honom. Tänk om man hade fått tvillingar.... ojoj. Efter klippningen åkte jag och frisörskan till den andra ridskolan och tittade på när K hade hopplektion. Herregud, vilket stort ställe är. Hoppning är helt klart något som med fördel upplevs från läktaren. Det är fullt tillräckligt nervkittlande där ifrån. Väl hemma pratade jag med E som i måndags fick en son! Stort grattis till henne och M. Skönt att höra att allt gått så bra eftersom graviditeten inte varit så lätt alla gånger, typ inte alls.

Och är jag väldigt trött, men jag måste vara uppe tills brödet som står i ugnen gräddats klart. Det är 16 minuter kvar. I morrn förmiddag ska vi titta på ett hus. Det är mest på kul och för att det ligger på ett mysigt ställe och har ett hyfsat bra pris. Vi får se om det känns mer allvarligt när vi varit där.

Kyla och hjältedåd

Jag hade bestämt träff med en tjej ur vår föräldragrupp för att vi skulle ta en promenad tillsammans. Men i morse/förmiddags var det så kallt att ingen av oss kände för att ge sig ut. Det var väl sisådär 16-17 minus, och min vanliga gå ut och gå-mundering håller inte riktigt måttet när det är mindre än 10 minus. Det är ju nästan skamligt att bo här uppe och inte äga ett par riktiga överdragsbyxor, modell varmare. Så nu har jag bestämt att jag ska köpa mig det. Det är inte första gången jag bestämmer mig för det, men nu när jag är ute och går varenda dag behöver jag dem verkligen. Men eftersom det är ett par dagar kvar till man får pengar får jag nog vänta lite.

Så det blev till att hålla sig inomhus. Dan gick fort ändå, och rätt som det var var det dax att åka iväg till ridningen. Svägerskan följde med och tittade på, hon hoppades på att det skulle bli hoppning och jag hoppades precis tvärtom. Jag "vann". Eftersom hon frös så mycket när hon satt på läktaren tog hon en sväng till cafeterian och på tillbakavägen gick hon genom stallet. Där upptäckte hon att en av hästarna hade lyckats få in sitt ena framben i grimman och på nåt sätt trasslat in sig i grimskaftet som han satt fast i. Hon påstår sig vara hästrädd, men hon gick in och tog lös stackarens ben från trasslet. Själv vet jag inte hur jag hade gjort. Jag hade blivit rädd att hästen skulle få panik och börja kasta sig där inne i spiltan, och då hade det inte varit kul att stå så nära. Hon blev rädd efteråt, vilket jag har full förståelse för, men agerade liksom utan att tänka. Modigt tycker jag, hon är dagens hjälte.

Jag vs hopprädslan: 0,5 - 0

I god tid innan ridlektionen var jag på plats igår, lite smånervös igen. Valde samma häst som förra veckan, tyckte det kändes tryggast så. Tittade lite mer på deltagarlistan och ser till min stora förskräckelse att det längst ner på pappret står i fyllt vad dagens lektions ska innehålla: "bommar och låga hinder". Att det stod "låga" framför "hinder" var inget som minskade mitt numera skenande hjärta. Jag gick upp på läktaren för att se hur låga hindren var för gruppen innan oss, och de var ju faktiskt ganska låga men det var däremot två trestudsar vilket kändes mindre kul. Dessutom såg jag hur den häst jag skulle ha uppförde sig, och han var allt annat än lugn. Paniken växte ytterligare lite. Jag var på vippen att gå ut till bilen och åka hem igen för att slippa, jag tänkte att det är säkert ändå ingen som sett att jag är här. Jag stod där uppe och våndades i ungefär 20 minuter, sen gjorde sig den lilla fighter jag har inom mig (ibland) hörd och sa "Kom igen nu, prova i alla fall". Okej då, tänkte jag, för jag vill egentligen inte fly från saker jag tycker är lite halvläskiga. Jag vill besegra rädslan. Så jag gick ner, satt upp på min häst, sa till ridläraren hur jag kände och att jag gärna provar tills jag blir livrädd, då rider jag hellre på sidan av istället. Det var helt ok tyckte hon. Och ja, det var så det blev. Det gick ganska bra tills nånstans på slutet, då tackade jag för mig och höll mig åt sidan sista stunden. Jag försöker se det som att segern i detta, trots att jag inte kunde fullfölja helt och hållet, är att jag inte flydde hem i panik och att jag faktiskt hoppade lite grann i alla fall.

För övrigt verkar ridläraren jättebra och nivån i gruppen verkar vara bra, dvs. lite svårare än de senaste grupperna jag gått i. Ett litet minus är att de övriga i gruppen är i gymnasieåldern, så jag är som en tant i sällskapet. Å andra sidan gör det inte så jättemycket, man umgås ju lixom inte så mycket under lektionerna. Men det är bra mycket roligare om det är någon i gruppen som är i ungefär samma ålder.

Idag var vi på bvc för att Elma skulle vaccineras. När vi kom in berättade sköterskan att sprutan ges intramuskulärt och vilka biverkningar som kan uppstå. Sen började hon göra i ordning sprutan. Redan innan jag sett den hade jag bett Peter hålla i Elma eftersom jag helst inte ville se sticket och kände mig lite sjåpig över det. När jag såg hur lång nålen kände jag att det trots allt nog var rätt beslut. Herregud. Min minnesbild är att den var en decimeter lång, men i så fall hade den gått rakt igenom det stackars lilla bebisbenet, så i själva verket kanske den var mer i stil med en halv decimeter. Låååång var den i alla fall. Jag gick ut ur rummet när det var dax. Elma hade liknat en jättearg tomat med ett stort tandlöst vrålande gap när det stacks. Lilla vän. Hon var lite i obalans resten av dagen, men nu ligger hon och sover sött så det verkar inte vara nån större fara.

Peters kommentar om det hela var: Idag lämnade du verkligen Elma i sticket. Trumvirvel.

Ljumskvärk

I tisdags var det dax att börja med ridningen igen. Jag var lite nervös innan jag åkte dit. Senast jag satt på en häst var i början av juni, och även om det inte är jättelängesen så har jag inte ägnat många sekunders tanke åt det sen dess. Därför känns det oändligt länge sen. Man fick välja häst så jag körde på ett säkert kort. Trots det gick det ganska dåligt, jag kände mig helt i obalans. Ridläraren var vikarie, men jag har haft henne förr vid flera tillfällen. Hon är känd för att vara hård men rättvis. Därför blev jag väldigt förvånad när hon sa en del bra saker under lektionen. Det stämde inte alls med hur det kändes. Jag tror att hon var lite extra snäll för att hon visste att jag hade haft riduppehåll. När jag gick till bilen efter att ha suttit av kände jag mig som Lucky Luke - h j u l b e n t. Som sagt. Jag är hemskt ovan, både mentalt o fysiskt. Mina ljumskar och min bål är fortfarande ömma.

Härom natten drömde jag om en blogg som jag aldrig varit inne på, utan bara sett namnet i bloggnätverket. När jag såg namnet reagerade jag på det dels p.g.a. hennes tv-medverkan, men även för att hon frågade mig+resskällskap om vägen till tunnelbanan i Paris när vi irrat runt efter att ha stigit av flygbussen. I drömmen gick jag in och skrev en kommentar i hennes blogg, och dagen efter kände jag att "okej hon får väl tycka att jag är störd som skriver det här, men vad gör det om hundra år". Hon svarade att hon också brukade drömma om bloggare hon aldrig träffat. Så jag verkar inte vara helt själv om att drömma om bloggvärlden.

14 december

Idag kom jag i mina gamla jeans igen - jippiiie :) Det var i stort sett omöjligt för några veckor sen.

Att ge sig ut en regning torsdageftermiddag för att köpa julklappar visade sig vara ett bra drag. Det var inte folktomt på stan, men det var mycket behagligare än senaste lördagar/söndagarna jag varit där. Det var två effektiva timmar, vi behövde inte ens förlänga parkeringstiden. Nu fattas bara lite småfix.

Igår ringde de från Surf - ridskolan - och frågade om jag skulle börja rida igen efter årsskiftet. Jag hörde efter vilka tider och grupper som fanns lediga och bad att få återkomma idag när jag hade funderat lite. Först trodde jag att det var omöjligt att fixa eftersom Peter jobbar olika från vecka till vecka, och nu har vi ju en liten person till i familjen som måste passas när nån av oss är borta. Men vi kom fram till att det borde funka de flesta veckorna i alla fall. När det problemet var ur världen fick jag ångest över vad det kostar. Sen fick jag ångest över att jag trodde att alla ridkunskaper skulle ha försvunnit senaste terminen. Osv osv. Hur som helst anmälde jag mig så nu finns det ingen återvändo. Och egentligen vet jag vet att jag inte kommer, tvärtom.

Trött, tröttare, tröttast

I dag var vi och tittade på den där lägenheten. Den var inte alls som vi hade tänkt oss så det blir inget av med den. Det gör inte så mkt, den var dyr. Nästan lika dyr som Nockebylägenheten, men inte i samma liga på något annat sätt alls. Åsså var den kanske lite onödigt stor. På måndag ska vi kolla på den här istället. På bilderna ser det väldigt fint ut, kanske lite svårmöblerat vardagsrum.

Just nu är jag trött och skulle vilja att jag blev mätt utan att behöva äta. Det känns bara jobbigt. Tur att vi köpte hallonkräm igår, det är en näringsrik och bra middag. Speciellt då man bara ätit snabbnudlar tidigare under dan. Tröttheten kommer mest av ett dressyrpass på ridskolan varav 40 minuter bestod av nedsutten trav. Hästen var av det kraftigare och tyngre slaget vilket blir lite jobbigt för en räka som mig. Jag orkar liksom inte hålla sitsen så länge som jag hade önskat och då tappar jag allt. Dessutom var jag lite rädd för honom först eftersom han är upphovet till min skräck för att hoppa. Det var honom jag satt på för ett par år sen när jag skulle hoppa en alltför avancerad bana vilket slutade med att jag ensam fick en luftfärd över ett hinder. Aj.

Den saliga blandningen (som nån en gång döpte sin hembrända skiva till)

Idag är vädret precis som det brukar igen. Tjocka moln och allt är lite halvdassigt. Våren försvann fort.

Nästa vecka blir det arbete i storstan igen. Det är bra att få vara på plats nu när sjösättningen börjar närma sig. Är nervös för att de som ska använda det kommer att tycka att det är värdelöst. Förhoppningsvis är det några som kan se nyttan med det och möjligheterna att få något bra i längden jämfört med det man har idag. Det finns de som aldrig är nöjda och ser sin uppgift i livet är att klaga. Tyvär brukar deras röster vara de som hörs högst just vid förändringar. Förhoppningsvis kan de med tiden också inse nyttan.

Det har initierats nån slags krogrunda fredan när jag är där. Lite förvånande verkar intresset vara stort av inläggen i "diskussionsforumet" att döma. Trots att vissa anser att jag och min moderatorkompanjon är mumier. Det är alltid lika oförutsägbart vilka av kollegorna som kommer att dyka upp vid såna här tillställningar. Vi har inte så mycket till after work-/firmafestkultur på företaget.

Jag måste byta ridgrupp. Jag vill inte tillbringa mer tid i en grupp där jag inte får krav på mig att utvecklas. Igår stod vi still i typ 10 min för att gå igenom grunderna till skänkelvikning. Jag är inte på något sätt i grand prixnivå men det jag behöver är att träna övningar, inte stå still och lyssna typ en fjärdedel av lektionerna. Tog mig en titt på gruppen efter vilken låg på en mer lämplig nivå. Måste höra om det finns nån plats där eller i nån liknande grupp. I värsta fall får jag nöta en termin till på denna nivå och byta sen *suck*.

Efter ridningen serverades det tomatsoppa och varma mackor hos apotekssyrran. Glass och aprikoser och en katt-/nattpromenad blev det oxå.

Uppdatering

Det är krig om datorn här hemma. Varken högljutt eller tyst. Helt klart är det i alla fall att väldigt mkt kretsar kring vem av oss två som kan sitta vid datorn. Eftersom jag jobbar hemma hela vardagarna och kan inte göra det utan dator har jag företrädesrätt under jobbtiden. Vilket också gör att när jag gjort mina timmar för dagen är det svårt att motivera varför jag fortfarande ska ha exklusiv rätt till den under kvällen. Men jag VILL. Så efter ett par veckor med detta "problem" står det klart vad lösningen är. En bärbar dator kommer att införskaffas och wlan kommer att upprättas i den gigantiska bostaden. Då ska jag f*n blogga heeeeela tiden, haha. Nu får jag inte så många chanser.

På tal om det blev jag förvånad men glad när Brinken efterfrågade tätare uppdatering av min blogg. Se där, det finns trots allt folk som läser här. Fantastiskt. Jag lovade att bättra mig.

I morgon kväll ska jag ta mig ner till storstan för ett helt dygn. Jag ska på utbildning i 3 timmar (haha) och passa på att ha nåt möte oxå. Och det ska bli skönt att andas avgaser igen en stund. Att jobba hemma är nog inget som jag ska sysselsätta mig med på heltid i framtiden. Att leva och jobba på samma ställe gör världen, ja... ganska liten. Visst jag får mycket gjort eftersom jag inte har så mkt omkring som distraherar mig, men det finns ett hyfsat snabbt växande behov av interaktion med andra lite lagom kontinuerligt sådär. Typ varje dag i lagom dos.

När jag åker ner får jag träffa Jenny oxå. Hon ska alledeles snart öka avståndet mellan oss ytterligare genom att åka till en småstad i sydtyskland och jobba typ ett halvår. Mitt uppdrag till henne under hennes tid där är att baka semlor och bjuda tyskarna på semmeldagen. Hon kommer ju göra succé. Jag kommer sakna henne, thank god for Internet. Saknar henne nu med fast nu är hon typ bara ett par timmar bort.

Senaste kvällarna har jag och de andra som ska åka till Paris i mars kollat efter hotell till vår resa. Tänk vad lättlurad man är, fast medvetet liksom. De hotell som har hyfsat fina bilder på sina sidor blir man alldeles överförtjust i medan man är väldigt snabb att rata de som inte ser lika "proffsiga" ut. Att de som verkar jättebra kan ha lagt upp bilder på fyrstjärniga finhotell och inte den egna råtthålet vill man liksom inte tänka på ("och tänk ändå vad billigt fast det är så fint!"). Jaja, var vi nu än hamnar blir det nog bra. Bara de har frukost är jag glad.

Idag är det teorilektion på ridskolan i 1,5 h. Efter att inte haft teoripass på 1,5 år hade jag glömt bort att man har det här. Men med tanke på att det var så länge sen sist kanske det kan vara nyttigt. Jag föredrar dock praktik.

1a

Egentligen vet jag inte alls vad jag ska skriva om här. Just nu känner jag mig mest tom och trött, lite lätt ångest över osäker framtid. Kanske är jag bara hungrig.

Att jag har ett "nytt" liv i den "nya" staden har sakta börjat sjunka in. Förra/första veckan var mest förvirrad och fylldes av så mycket annat att jag inte riktigt hann förstå. Det kändes mer som att jaha, nu är jag här på besök och oj titta alla mina saker har visst också kommit över.

Var på första ridningen på nygamla stället idag, kändes sådär. Ska dock ge gruppen en chans ett par veckor, jag är så jä*la snabb på att döma ut saker innan jag egentligen vet nåt om dem alls. Hann inte titta så mkt på övriga gruppmedlemmar men kunde dock inte låta bli att reagera på att de inte kunde hålla sig på spåret under galoppen, utan segade runt i mitten - allihop. För mig medförde det att jag fick galoppera ungefär 18 000 varv eftersom ridläraren inte gav sig förrän alla hade fått upp av henne önskad gångart. När jag kom hem orkade jag inte ta av mig ridbyxorna förrän typ 1 timme efter att jag stängt ytterdörren. Ja jag vet, det är inte så trevligt för andra.

Näringsriktig middag (pasta ketchup riven ost knäckebröd keso) intas på sedvanligt ungkarlsmanér i datorskärmens kalla ljus. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska stanna hemma och göra nyttiga saker i lägenheten eller om jag ska gå till apotekssyrran på utlovad fika.

I natt drömde jag att jag skulle uppträda offentligt genom att sjunga nån slags halvplayback med tillhörande dansare som var blandat folk jag känner. Jag hade förberett nån låt (minns ej vilken) men i sista sekund innan jag går upp på scenen bestämmer jag mig för att ta en Marit Bergman-låt istället. Jag kan verkligen inga låtar av henne så jag förlitade mig på playbacken. Och eftersom micken då blev ledig förvandlades den till en dusch som jag hela tiden duschade håret med. Konstigt:

1. skulle ALDRIG, inte ens under dödshot, göra ett sångframträdande.

2. varför Marit Bergman? Har hört typ 2 låtar av henne.

3. micken som blev dusch. Svettig?

Men dansarna var ju bra.