En humla simmar i barnpoolen

... och här sitter jag. Det var länge sen jag skrev. Sommaren och semestern har varit lång och innehållsrik, men det återkommer jag till en annan gång. I morron är min sista lediga dag och då ska Sveas dagisinskolning påbörjas. Det är med s t o r vånda jag tänker på att inte få vara med familjen om dagarna längre, utan behöva tillbringa tiden på ett arbete som jag nog måste söka mig ifrån. På nätterna drömmer jag separationsdrömmar om allt möjligt som i vaket tillstånd motsvarar alla försök till att inte försöka tänka på hur det kommer att kännas på tisdag.

Idag blåser det sådär höstigt i träden på andra sidan vägen som gör en påmind om att sommaren inte är evig.

Önskar att jag hade kunnat skriva om roligare saker, men det här tar upp min tankeverksamhet nu för tiden

Pernilla och Jeanette fick en bra idé om hur vi kan stötta Anna med familj i den underliga och hemska verklighet de lever i. Jag fick vara med på ett hörn i form av att hitta ett ställe att ha det på, leta upp en bild, skriva utkast till text och langa upp det på nätet. Därav står insamlingen i mitt namn, så jag känner att jag måste berätta att det inte riktigt var min idé från början, och så att ingen tror att jag tar all cred för det här ;)

För egen del har jag sen ca en vecka tillbaka börjat jobba. Jag vet ju sen tidigare jobb att den första tiden när man inte är speciellt självgående kan vara ganska... trög. Gillar i n t e den här perioden. Längtar tillbaka till mitt gamla ställe. Jag pendlar mellan att övertyga mig själv om att det kommer att bli bättre när det gått lite mer tid, och att tänka att jag måste hitta ett annat jobb. Vi får väl se hur det blir... Det gör ont i hjärtat när jag går hemifrån, jag hinner knappt träffa småtjejerna vare sig på morgonen eller kvällen. Ja, någon/några timmar blir det väl på kvällen, men det är väldigt lite jämfört med hur vi haft det senaste året. Men det är ju ändå ett jobb, om än inte dröm jobbet. Att det är 90 nya personer som jobbar där, jämfört med 20 på förra stället, kan i sig vara utmattande. Att de flesta är x antal år äldre och befinner sig på helt andra ställen i livet än jag hade kunnat vara intressant, men de är lite för många av den sorten. Nästa gång jag skriver ska jag försöka att bara ha bra saker att säga. Wish me luck.

Tvära kast

Är himla glad att vår bröllopsplanering går framåt på ett bra sätt och att vi är ute i så god tid. Men när man fick veta hur de på andra sidan väggen har det idag, känns sånt helt obetydligt. Uppmanar den som råkar läsa det här att bidra med vad man känner att man kan avvara. Och att hålla alla tummar och tår för att det inte är ett återfall det handlar om.

Gustav

Idag har jag läst allt som Anna lagt upp på sin blogg. Jag har varit dit ett par gånger förut, en gång började jag läsa från början och en annan gång ströläste jag lite. Båda gångerna fick jag lov att sluta, jag klarade inte av att läsa det hon skrivit. Nu "lyckades" jag ta mig igenom alltihopa, men det gör så ont att läsa om det. Gustav är en kämpe utan dess like, och hur det känns för anhöriga kan jag inte ens drömma om att förstå. Jag hoppas så innerligt att det här får ett lyckligt slut.

Snö

Vintern har kommit till Umeå, och det är inte ens november än...

Separationsångest

Jenny var här i helgen. Och helgen gick så sjukt fort, för fort. När jag lämnade henne igår em vid flyget kändes det som att vi nyss var där för att hämta henne. Hur som helst var det fantastiskt att se henne irl, hoppas att det inte dröjer så länge till nästa gång. Som vanligt medför sånt här (att träffa dem jag inte träffar så ofta) lite tungsinthet. Det ligger i att jag blir påmind om hur sällan jag träffar de här människorna, och vilket avstånd det är mellan oss. Tyvär blir avståndet till vissa inte bara geografiskt efter en tid utan mer än så. Trist.

Idag var det nån slags gemensam arbetsdag för hela förvaltningen. 95% av tiden var så trist att jag drabbades av sömnproblem, dvs. inte att jag hade svårt att somna utan verkligen höll på att somna. Hemskt jobbigt när det där händer. Vi räknade ut att till priset av en sån dag hade de kunnat heltidsanställa två personer i ett år istället. Jag hoppas verkligen att dagen gav arrangörerna det de var ute efter, själv har jag lite svårt att se vad det egentligen var.