Hur bra som helst

iPhonen alltså. Att ha en telefon och "light"dator i ett var faktiskt långt mer anvädbart än vad jag trott. Kort och gott - jag är jädrigt nöjd!

Svea 1 år

I natt/morse för ett år sen blev jag ordentligt spysjuk och då tyckte Svea det var passande att göra entré. Det här året har gått så fort, så fort och hon blir bara mer och mer härlig för varje dag som går. Vi är så glada att du finns hos oss, underbara lilla älskade barn!

Stjärnorna

Uppdatera behöver man göra då och då, och jag tänker ju oftare på att blogga än vad jag faktiskt gör. Bloggar alltså. Ja, ni fattar. Mycket är väl för att dagarna är ganska lika och dessutom går med en rasande fart. För att följa upp förra inlägget är Svea numera, efter att ha varit i en lite "låg" period, inne i en glad period. Hon har lärt sig att springa omkring ordentligt i gåstolen och kör fram och tillbaka från köket till vardagsrummet. På vägen stannar hon och drar i saker hon kommer åt, t.ex. den stora växten (livsfarligt!), filmerna som ligger i tv-bänken, tidningarna i tidningsstället. Hon har glada läten för sig under sin färd och ger oss stora leenden när hon dyker upp. Mat äter hon numera utan några större protester, det mesta går riktigt bra. På nätterna har hon slutat äta (hon är vällingvägrare så vi hoppar helt enkelt över att vänja henne vid att äta nåt under natten), och om hon vaknar är det napp, vatten, blöja eller närhet hon vill ha. Vissa nätter vaknar hon inte alls. En riktigt stjärna!


Vår stora stjärna är då och då lite ilsken på sin lillsyster, och kan vara lite väl hårdhänt med henne. Men ofta är hon väldigt glad över att Svea alltid skrattar åt henne när hon spelar apa, och är riktigt gullig med henne oxå. Man slås dagligen över hur otroligt det är att höra Elma prata på det sätt hon gör. Hon berättar, skojar, sjunger, minns och förklarar och står i. Helt fantastiskt. För några veckor sen var vi på 3-års kontroll där man fokuserar på hur barnet kan kommunicera. Ett av momenten var att svara på frågor kring ett gäng bilder. BVC-tanten frågade vad man kan behöva om det är kallt ute när man ska till dagis, och var ute efter att Elma skulle välja bilden med en mössa på. Det första Elma kom att tänka på var jacka, men det fanns ingen bild med det. BVC-tanten formulerade om frågan till "Vad av de här sakerna kan man använda om det är kallt på morronen när man ska till dagis?", varpå Elma svarar - bilen. Det fanns ju en bild med bil på, och ja - varför inte?


Annars i korthet: WoW-spelandet är igång igen, det är troligtvis dax att börja hålla ögonen öppna för lediga jobb inom en rätt snar framtid och vintern verkar vara rätt nära. Lite tidigt tycker jag, och hoppas att snön kan hålla sig borta minst en månad till.

För insnöad

för att blogga för tillfället, så det kommer inte så mycket härifrån. Men för att meddela nånting kan jag berätta att Svea ler åt oss nu, mest mot Elma, och att på fredag kommer Jenny och hälsar på. Ända till på måndag, det ni! Våren verkar vara på väg på allvar nu. Trots att det ligger snö kvar på många ställen, dock ej på vägarna, så smälter det undan massor varje dag. Vårtecken (förutom snösmältning): tussilago förra veckan, en massa skrikande flygande svanar som verkar återvänt från sydligare breddgrader, att vår tomt smält fram vilket gör att vi nu måste återuppta planerna på hur vi ska fixa tomten. Gräsmatta, marksten osv osv. Känns nästan som att det är svårare att planera en liten tomt, än en stor. Den ska vara både funktionell och fin, men på en liiiten yta. Men jag tror att vi kommit på nåt bra nu.

Här är en liten bild på den minsta raringen, några av er har redan sett den men jag har inte laddat över några nya bilder än.

Välkommen till världen, Svea!

Det var en smittsam historia Elma hade dragit på sig, Peppe var däckad från tidigt på lördag morgon, och jag började känna av det vid 19-tiden på lördagkvällen. Hann som tur var avstyra Pia och Andreas besök för att titta på schlagerfestivalen här, tänkte att det var bra att de skulle undvika att bli smittade. Min sjuka bröt ut ordentligt vid midnatt nångång och mellan alla toabesök försökte jag sova. Mitt i alla trötthet och illamående kände jag av nåt som liknade de förvärkar jag haft i flera veckor, och försökte efter bästa förmåga att ignorera det, orkade liksom inte med att känna av det oxå. Nånstans i all förvirring tänkte jag "fan om förlossningen skulle sätta igång i natt", och började fundera på/feberdrömma att jag kände av dem bara för att jag tänkte på dem och att jag typ "framkallade" dem mentalt för att jag var skraj för att känna av dem nu (låter mkt flummigt, men tänk på att jag var jättetrött och riktigt dålig samtidigt). Vid 1.30-tiden tvingade jag mig att vakna till lite och faktiskt börja kolla på klockan för att veta ungefär hur ofta jag kände nåt som liknade värkar eller vad det nu kunde vara. Det visade sig att det det var flera på en halvtimme. Vid 02 ringde jag förlossningen som sa att det kunde vara nåt som blivit igångretat av magsjukan, och antingen är det på riktigt eller så lägger det sig. Vi kom fram till att jag skulle avvakta lite och se vad som hände, och om vi ville skulle vi komma dit. Jag fick lov att informera om att både jag och Peppe är magsjuka och fråga om det var ok att han följde med dit, vilket det var till min lättnad. Insåg ganska snabbt när jag vaknat till lite mer att det är mkt mer "tryck" i dessa värkar än de förvärkar jag tidigare känt av, de dessutom tätnade. Så det var bara att åka in. Ringde Pia som kom hit snabbt som attan för att vara med Elma, vi är inne på förlossningen ca 3.30. Får ligga i förundersökningsrummet i en knapp timme, och allt tilltar snabbt under den tiden. Vid 4.30 kommer vi in på förlossningsrumet, jag byter om till den fina dressen man har på sig och får för mig att jag ska gå och kissa (fattar i efterhand inte riktigt varför...). När jag sitter där känner jag att barnet nog inte är så långt borta, fast jag hinner liksom inte säga så mkt. När vi kommer ut därifrån vill barnmorskan sätta näringsdropp på mig för att jag ska orka med förlossingsarbetet, jag är inte så talbar i det här läget men lyckas väl säga att jag inte gillar stick men okej gör det då. Det är nu det verkligen börjar gå undan.... Lägger mig på britsen, hon sticker i handen medan jag får en värk men sticker fel, ska sticka i den andra. Nu kommer värkarna ruskigt tätt och är så starka att jag inte kan parera dem längre, utan barnet börjar trycka på ordentligt. Efter en sån värk lyckas jag säga att jag undrar om jag kan få lustgas, den har inte ens hunnits skruvas igång eftersom hon höll på att sticka. Hon säger nu till Peppe att trycka på knappen så att undersköterskan snabbt ska komma dit med vagnen med grejer hon behöver (uppenbarligen är hon inte med på att det ska gå såhär fort), men hon dyker inte upp tillräckligt fort så Peppe blir utskickad i korridoren för att skynda på henne. För att sammanfatta lite det som händer kan man läsa i det "förlossningsprotokollet" att:

04.40 Vattnet går

04.43 Krystvärkar börjar

04.50 Barnet föds

Jag hann aldrig få nåt närigsdropp. Å andra sidan behövdes det ju inte heller.

Ja, det här var en helt absurd händelse som nu i efterhand känns som en konstig dröm. Men nu är hon här hos oss, Svea! Som drog ut lite på tiden efter utsatt datum men när hon väl bestämde sig så blev det tydligen hemskt bråttom. Vi var kvar drygt ett dygn på sjukhuset, fick dock inte komma upp till BB eftersom de ville hålla oss isolerade från andra p.g.a. magsjukan. Inte mig emot, då slapp vi ju dela rum med nån annan. På nåt konstigt sätt drevs nog det värsta av min magsjuka bort i och med att barnet kom, så jag slapp det oxå.

Svea är en tjej som mår bra och tycker mest om att sova och äta nu såhär sin första tid. När hon väl är vaken, vilket är riktigt korta stunder, är hon jättejättesöt. Man längtar tills man får "träffa henne" mer! Storasyster är fortfarande ganska avvaktande, men då och då går hon och klappar henne lite grann. Igår drog hon fram en pall och satte sig bredvid och sjöng - söööööt! Förr eller senare lär de sig nog att uppskatta varandra :)

Ny parvel på jorden!

Nä, inte vår parvel än.
Men stort grattis till Maria med familj som idag fått en till son!

Det oväntade

Hon sov hela natten i sin säng. Kom upp ett par gånger och hämtade mig för att jag skulle sova bredvid. Men inte ens när jag erbjöd henne att sova i vår säng sa hon ja. Jag blev minst sagt förvånad, med tanke på hur första kvällen tedde (finns det ordet?) sig. Ikväll blev det lite senare läggning eftersom vi varit hos Pia och Andreas till för ungefär en timme sen, så nu ligger hon och Peppe och läser i hennes säng som att det aldrig varit på nåt annat sätt. Vi får se om förra natten var en engångsföreteelse, jag är i alla fall glaaad för att det funkade en första gång för det borde ju innebära att det ska fungera nån gång igen.

Nu ska jag spela WoW, level 74 - here I come!!

Yes

Jag fick Elma att somna i sin säng, och hon är fortfarande kvar där. Än så länge i alla fall...

God jul och gott nytt år!

Ja, jag säger det redan nu. Det kommer inte bli många fler tillfällen med tillgång till internet från och med nu, och kanske på flera veckor framöver. Imorron fm är det julavslutning med jobbet, direkt efter det åker vi till Trehörningsjö för att fira jul och nyår. Känns härligt!!

Separationsångest

Jenny var här i helgen. Och helgen gick så sjukt fort, för fort. När jag lämnade henne igår em vid flyget kändes det som att vi nyss var där för att hämta henne. Hur som helst var det fantastiskt att se henne irl, hoppas att det inte dröjer så länge till nästa gång. Som vanligt medför sånt här (att träffa dem jag inte träffar så ofta) lite tungsinthet. Det ligger i att jag blir påmind om hur sällan jag träffar de här människorna, och vilket avstånd det är mellan oss. Tyvär blir avståndet till vissa inte bara geografiskt efter en tid utan mer än så. Trist.

Idag var det nån slags gemensam arbetsdag för hela förvaltningen. 95% av tiden var så trist att jag drabbades av sömnproblem, dvs. inte att jag hade svårt att somna utan verkligen höll på att somna. Hemskt jobbigt när det där händer. Vi räknade ut att till priset av en sån dag hade de kunnat heltidsanställa två personer i ett år istället. Jag hoppas verkligen att dagen gav arrangörerna det de var ute efter, själv har jag lite svårt att se vad det egentligen var.

Liv på en pinne

Mars = 2-barnsfamilj!

Rösta!

Trots mitt förra inlägg är det idag nödvändigt att upplysa er om en sak: gå in och rösta på denna EM-låt! http://www.emlaten.se/tube/viewentry/johan-elmander-181 Det är inte BARA för att Pias pojkvän gjort den utan även för att den faktiskt är ett riktigt bra bidrag. Se så, klicka på länken och lägg din röst.

Jag kan även meddela att i morgon hämtas nycklarna ut till det nya huset som nu gått igenom slutbesiktningen, och inflyttningen påbörjas. Det känns fortfarande osannolikt, som det gjort hela tiden. När vi varit där och tittat känns det alltid som att det är nån annans hus som håller på att byggas. Så jag längtar efter känslan att få gå in där själv, bara vi, och känna in. Utan att ha sällskap av byggjobbare och projektledare. Vi har dessutom lyckats sälja våra två soffor till den som ska flytta in i den här lägenheten. Jag kommer nog att sörja dem lite eftersom de verkligen är bra, och för att vi kommer vara utan soffa ett tag framöver... Men i slutändan blir det bättre med en annan soffa, de nuvarande är som sagt fina och bra men tar för stor plats i det nya vardagsrummet.

Vi hörs när vi hörs

En sen recension av förra helgen

Förra helgen åkte vi till storstan med anledning av att Kent spelade på Annexet på söndan. Som vanligt blev dagarna lite smått hysteriska med tanke på hur mkt man alltid vill hinna med. Försökte dock att boka in saker i måttlig mängd och avbokade t.o.m. en fikadejt för jag inte riktigt mäktade med den. Inte på grund av personen, utan för att jag hade sovit alldeles för lite och för att vi skulle på Kent på kvällen. Och då fick jag såklart dåligt samvete... Jag hade ju kunnat låtit bli att avboka den och istället skyndat mellan ställen jag skulle varit på, och struntat i att bara ta det lugnt några timmar. Men jag ORKADE inte. Man är ju bara människa.

Okej, Kent. Jag har fått uppfattningen om att man antingen älskar eller hatar dem. Jag älskar dem, och inte mindre efter att ha sett dem live. Det har krävts en del inlyssning på Tillbaka till samtiden, men det har varit ett sant nöje. Vi stod i alla fall rätt långt fram, inte längst fram såklart - då får jag klaustrofobi, och sjöng med i alla underliga, konstiga, metaforiska texter så gott det gick. Lite gammalt material spelades såklart oxå (sånt som var före Vapen o ammunition), vilket jag inte kan, men samtidigt hade de en ljusshow som inte gick av för hackor. Tyvär gör sig sällan sånt så bra på bild så jag skiter i att lägga upp nån :) Så här efteråt har ju tråkigt nog intrycken bleknat lite, men flera av låtarna har ger nu en en annan känsla än innan. Det var värt vartenda öre att få stå där!

Saker som snurrar i min hjärna

Det jag funderar mest över i dessa dagar är hur man kan hinna med så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Eftersom jag köpt ett träningskort vill jag gärna träna då och då, min förhoppningsvis realistiska plan är att kunna köra ett pass mitt i veckan och ett på helgen. Sen har jag ridning en gång i veckan, det sammantaget borde väl påverka hälsan positivt. Ja, det låter ju planerat och fint. Men att verkligen GÖRA det är tydligen en helt annan sak, det är alltid nåt annat man får göra avkall på vilket inte alltid känns så bra. Idag tog jag mig faktiskt dit direkt efter jobbet och körde ett cykelpass som turligt nog inte var längre än 40 min. Min kondition är inte vad den brukade vara... Jag blev rejält trött redan under andra-tredje låten, men alternativet att ge upp finns inte i min hjärna i såna situationer. I mitt forna träningsliv har jag inte sett cykling/spinning som nån "riktig" träningsform eftersom jag aldrig tyckt att det är speciellt jobbigt, förmodligen för att jag parallellt höll på med träning som var betydligt mer krävande. Idag förstod jag vad man tränar under ett sånt pass. Så nu gäller det att ta sig över den mentala och fysiska puckeln och göra träningen till en vana igen! (vilket kändes lätt att skriva, men kanske inte lika lätt att hålla....)

Igår var jag ute hos hästen som jag var erbjuden att bli medryttare på. Eller ja, det är jag väl på sätt och vis, sporadiskt. När jag körde dit blev jag glad att jag inte tagit på mig mer än jag gjort. Det är 3,5 mil dit vilket ju inte så långt om det hade varit en stor väg. Men de här vägarna var allt annat än stora. Nu ligger vinterna framför oss oxå, vilket jag fick ordentliga smakprov på under körningen, och då är de där vägarna verkligen inte roliga att vara ute på. Vissa av dem var inte ens plogade, som tur var var det andra som hade kört där innan. Väl där verkar allt bara bra och lilla hästen M är snäll och (ganska) trygg, inte som arab fullblodet för ett par år sen. Ägaren är oxå fantastiskt snäll. Med andra ord - ett bra läge! Att få åka dit och rida när man känner för det, behöver inte betala nåt eftersom det är så långt att köra, hästen är snäll, rar och passar mig bra. Det dröjer nog ett tag innan jag kan åka dit för jag har ju som sagt ont om tid......................

På fredag bär det av till Stockholm. Det känns så ROLIGT att få träffa Jenny, Anneli, Ida, Anna och förhoppningsvis några till. Känns också skönt (nu får jag lite dåligt samvete när jag skriver det här) att få vara barnfri ett par dagar. En minisemester kan nog vara på sin plats nu i höstens mörka tidsbristtillvaro!

1-åringen

På dagen för ett år sen vid den här tiden hade vi för en stund sen tapetserat klart den första väggen i ett av vardagsrummen, äntligen skulle den jättefula gula tapeten bort. Inte ett ont anande slog vi oss ner framför en film, ganska trötta efter att ha klättrat upp och ner, skurit, klistrat och mätt hela dagen lång. Nästa dag kl 9 skulle jag till arbetsförmedlingen på såndär obligatorisk träff för att få behålla a-kassan. Gick o la oss vid 1 nånting och jag anade nån slags molande värk men hängde inte upp mig så mycket på det, sådär hade det känts lite från och till under hela graviditeten. Tänkte att det skulle vara borta när jag vaknade igen. Under natten tilltog värken, mellan vaket tillstånd och sovande fattade jag inte vad som höll på att hända. Blev mest irriterad att det skulle behöva kännas så varenda gång jag hade somnat till. Fram mot morrontimmarna gick det inte att förneka vad det var som höll på att hända... det bar iväg till förlossningen. Jag var övertygad om att vi skulle få åka hem igen, det var ju en vecka kvar till beräknat datum, i stället kom ett par timmar senare lilla Elma till världen.

Det är svårt att förstå att det är ett år sen. Ett år som gått så himla fort och innehållit så otroligt mycket. Nog visste jag innan Elma att ens egna barn är det absolut största i livet, men känslan att hon finns, att hon är hon, allt med henne, har jag inga ord för. Det är större än det absolut största.

Grattis i förskott på din första födelsedag, lilla underbara älskade Elma!

Jippiii

Det där med att utmana sina rädslor kanske inte är så dumt trots allt. Jag hade starka föraningar om att det skulle vankas hoppning på ridningen idag, men kände mig konstigt nog inte så hemskt nervös inför det. Föraningen stämde in och väl på plats steg pulsen ordentligt, jag lyckades dock att byta till mig samma häst som jag hade sista dan på hoppräddkursen för ca 2 månader sen och var faktiskt inte så sjukt rädd. Jag hoppade allt som skulle hoppas, och det var till och med ganska roligt! Det var inte så högt (kanske max 60 cm) men det var många hinder och svängar att ta sig över och igenom. Det känns BRA att jag minns hyfsat vad jag gjorde och vad ridläraren sa till mig i stället för att få blackout vid varje hoppomgång.

Tjohoo!

Jag har flyt

Annat kan jag inte säga!

För ett par veckor sen började jag söka jobb för att försöka undvika att behöva gå på a-kassa snart. Glädjande verkar arbetsmarkanden i Umeå inte vara alltför stillastående, det har faktiskt varit ute ganska många jobb som har känts roliga att söka. Det som verkade bäst av alla blev jag kallad till intevju på förra veckan, och det kändes himla bra. Som vanligt vågade jag inte hoppas så mycket, men ett par dagar efter intervjun blev jag kallad till ytterligare en - för att träffa chefen (lite scary). Så idag var det dax, inte nog med att jag skulle träffa chefen, vi skulle äta lunch tillsammans. En sån intervju har jag aldrig varit på tidigare och började såklart att tänka på allt möjligt som kunde hända under en sån lunch. Att jag skulle råka rapa, välja fel rätt och sitta och behöva sitta fippla med maten, om jag blir bjuden - ska jag ändå erbjuda mig att betala själv osv osv osv. Nu var den här chefen av det lättsammare slaget och rent instinktivt valde jag den mest rejäla maträtten som serverades (pannbiff, potatis och löksky) så det flöt på ganska bra. Rätt som det är får jag veta att jag är satt på första plats av de som intervjuade mig gången innan och att hon (chefen) också tycker att det känns bra, så då erbjuder hon mig tjänsten! Jag blir glad och paff, hade inte riktigt väntat mig att få nåt besked idag, men med tanke på hur bra det här jobbet verkar tackade jag ja :)

Det känns SÅ skönt att slippa traggla omkring med a-kassedagar och meningslösa träffar på arbetsförmedlingen. Och trots att det här "bara" är en projektanställning ger det mig bra erfarenhet inom det område jag vill jobba inom. Tjohooo!

95

Jo, jag överlevde helgen och min dödsångest var obefogad. Jag och tre andra tanter (ja, två av dem var faktiskt riktiga, äldre tanter) möttes och var alla påtagligt darriga i knäna. Vi undrade varför tanken slagit oss att utsätta sig för det här, i tre dagar dessutom. Vi valde hästar för alla dagarna, det blev en ny för varje dag för mig.

Första ridpasset innehöll bara teknik- och sitsträning, inga hinder att tala om egentligen. Efter ridningen följde en teorilektion som handlade om samma sak. När jag satt där insåg jag att det är inte så konstigt att jag är rädd, hoppning skiljer sig väldigt mycket från att rida dressyr som jag har tränat betydligt mer på. Alltså har jag ingen riktig koll på hur jag ska ska göra för att det ska bli bra, det i kombination med skräckscenarion som handlar om ambulansfärd och invalidisering är inte direkt stärkande.

Dag två var jag nästan ännu mer nervös, jag skulle ha en häst som har rykte om sig att ha väldigt bråttom i hoppningen. Genast började scenarierna ta fart i huvet.... Övningarna fortsatte på samma tema som dagen innan, men nu la vi in några små hinder i banan också. Hon var väldigt snabb om man gav henne för mycket eftergift men vi passade ganska bra ihop trots allt och det kändes faktiskt väldigt bra när jag kom på hur hon fungerade. Kände att jag hade stor nytta av teknikträningen från dagen innan. Teorin den här dagen bestod av löshoppning (hästen hoppar utan ryttare och kan därmed hoppa högre). Maffigt att se när en 1, 70 m hög häst lajjar över hinder som är 1,30 höga, och nyttigt att stå bredvid och se hur de använder sin kropp i ansats och hopp.

Sista dagen var det sagt att det var vi sjäva skulle bestämma när hindren höjts tillräckligt. Vi började såklart med låga hinder tills vi kände att vi hade tekniken och modet att gå vidare. Från början var hindren kanske 40-50 cm nånting, vilket inte kändes så jobbigt. Mitt största problem då var att få den för dagen stora hästen (jag kom inte upp utan att klättra från en bro) att engagera sig, han tyckte nog att det där mest såg ut som skräp på marken. Men när det var dags att börja höja vaknade han till lite bättre. Efter ett av hoppen stannade jag till vid hinderstödet för att se vad vi var uppe på - 75 cm. Ojoj. Det såg lite högt ut och mentalt kändes det väldigt högt. Eftersom jag tydligen var en av de "modigare" i sällskapet tyckte ridläraren att det bara var att köra på, så hon fortsatte att höja 10 cm i taget. Två av tanterna hade vid det laget gett sig och efter 85-hoppet sa den tredje att hon också hade nått sin gräns. Jag frågade om det var bra för mig då också men ridläraren tyckte jag kunde prova en höjning till. Jag tittade på hindret på 95 cm och tänkte "shit". Samtidigt fanns det ingen direkt tvekan, men jag blev lite fumlig och fick göra om ansatsridningen för att få till det. När jag var på väg fram hade jag bara i huvet att jag måste rida på som bara den för att lyckas. Och JA, vi tog oss över utan problem. Hästen kände förmodligen att han äntligen fick nåt som var värt att hoppa över ordentligt så han skärpte sig också mer. Herregud vad jag darrade efter hoppet, men ooo vad jag kände mig glad över att ha klarat det.

Jag kan inte säga att jag känner mig orädd för att hoppa efter de här dagarna, men jag har mer kontroll på hur jag ska göra och min osäkerhet är mindre. Det känns som att chanserna att det blir rätt är större. Det kanske kan leda till att jag i alla fall deltar i kommande hopplektioner i stället för att stanna hemma.

Plötsligt händer det

Jag och en tjej diskuterade hästar i eftermiddags varpå hon rätt som det är säger: "X ska ge bort en av sina hästar nu, inte skulle du vilja ha den?" Hur ofta händer sånt?! Jag hamnade lite i chock över att bli tillfrågad om en sån sak och ville svara JAJAJAJAJAJA, men försökte hålla huvet kallt för det går verkligen inte som det är nu. Varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Frågade lite mer om vad det är för häst och det lät ju rätt bra, och även fast jag redan konstaterat för mig själv att det är verkligen inte läge så kunde jag inte säga helt nej. Jag sa typ att jag skulle suga på karamellen ett tag, men att det förmodligen är omöjligt. Det kändes liksom så trist att genast slänga igen en dörr som skimrade i rosenrött av hela livets stora dröm.

Välkommen till världen, lilla Elma!

37 minuter gammal

I onsdags eftermiddag tog vi äntligen tag i att tapetsera om i det ena vardagsrummet. Vi höll på med det hela eftermiddan och kvällen. När vi skulle gå o sova kände jag nåt molande i magen som jag inte la så mkt vikt vid just då. Jag tänkte att det skulle förmodligen vara borta när jag vaknade nästa dag. Det gick inte över utan tilltog i styrka och täthet istället. Vid 5-tiden tyckte jag det blev jobbigt att ligga i sängen, tyckte att jag ändå inte kunde komma till ro när det gjorde ont hela tiden, så jag gick upp för att titta på tv istället. Peter tyckte vi skulle ringa till förlossningen och fråga om det var dax att komma in, det tyckte inte jag. Av nån anledning fattade jag inte riktigt vad som var på gång, och var nog inställd på att det skulle dröja flera veckor till innan det var dax för förlossning. Han ringde i alla fall och beskrev läget, de sa att vi skulle komma dit.

Även fast jag hade "skitont i intervaller" (för nån som var mer förberedd eller nåt betyder det att värkarna har kommit igång), skulle jag fixa en massa saker innan jag åkte. Typ äta fil o flingor, sätta i linserna, packa klart väskan som man ska ha med sig. Ett tag var jag till och med inne på att skriva den där förlossningsplanen man blivit ombedd att skriva och ta med sig. Det hade jag inte gjort eftersom jag som sagt trodde det var ett tag kvar. Jag var säker på att vi skulle bli hemskickade. På förlossningen visade det sig att det inte var så mkt att orda om. Jag tänker inte gå in på några detaljer här, men det gick i alla fall undan. Kl 06.30 blev vi inskrivna och kl 09.56 föddes Elma. 3535 gram och 53 cm lång, finast i världen och frisk som en liten nötkärna.

Så här i efterhand känns hela förlossningsförloppet nästan overkligt. Att jag varit där men ändå inte, konstig känsla. Hur som helst är jag hemskt glad för vår lilla dotter och att allting gick så himla bra. Det har jag inte ens vågat drömma om.

Igår kom vi hem från BB och här hemma ägnar hon sig åt att vara söt, sova och äta.