Välkommen till världen, Svea!

Det var en smittsam historia Elma hade dragit på sig, Peppe var däckad från tidigt på lördag morgon, och jag började känna av det vid 19-tiden på lördagkvällen. Hann som tur var avstyra Pia och Andreas besök för att titta på schlagerfestivalen här, tänkte att det var bra att de skulle undvika att bli smittade. Min sjuka bröt ut ordentligt vid midnatt nångång och mellan alla toabesök försökte jag sova. Mitt i alla trötthet och illamående kände jag av nåt som liknade de förvärkar jag haft i flera veckor, och försökte efter bästa förmåga att ignorera det, orkade liksom inte med att känna av det oxå. Nånstans i all förvirring tänkte jag "fan om förlossningen skulle sätta igång i natt", och började fundera på/feberdrömma att jag kände av dem bara för att jag tänkte på dem och att jag typ "framkallade" dem mentalt för att jag var skraj för att känna av dem nu (låter mkt flummigt, men tänk på att jag var jättetrött och riktigt dålig samtidigt). Vid 1.30-tiden tvingade jag mig att vakna till lite och faktiskt börja kolla på klockan för att veta ungefär hur ofta jag kände nåt som liknade värkar eller vad det nu kunde vara. Det visade sig att det det var flera på en halvtimme. Vid 02 ringde jag förlossningen som sa att det kunde vara nåt som blivit igångretat av magsjukan, och antingen är det på riktigt eller så lägger det sig. Vi kom fram till att jag skulle avvakta lite och se vad som hände, och om vi ville skulle vi komma dit. Jag fick lov att informera om att både jag och Peppe är magsjuka och fråga om det var ok att han följde med dit, vilket det var till min lättnad. Insåg ganska snabbt när jag vaknat till lite mer att det är mkt mer "tryck" i dessa värkar än de förvärkar jag tidigare känt av, de dessutom tätnade. Så det var bara att åka in. Ringde Pia som kom hit snabbt som attan för att vara med Elma, vi är inne på förlossningen ca 3.30. Får ligga i förundersökningsrummet i en knapp timme, och allt tilltar snabbt under den tiden. Vid 4.30 kommer vi in på förlossningsrumet, jag byter om till den fina dressen man har på sig och får för mig att jag ska gå och kissa (fattar i efterhand inte riktigt varför...). När jag sitter där känner jag att barnet nog inte är så långt borta, fast jag hinner liksom inte säga så mkt. När vi kommer ut därifrån vill barnmorskan sätta näringsdropp på mig för att jag ska orka med förlossingsarbetet, jag är inte så talbar i det här läget men lyckas väl säga att jag inte gillar stick men okej gör det då. Det är nu det verkligen börjar gå undan.... Lägger mig på britsen, hon sticker i handen medan jag får en värk men sticker fel, ska sticka i den andra. Nu kommer värkarna ruskigt tätt och är så starka att jag inte kan parera dem längre, utan barnet börjar trycka på ordentligt. Efter en sån värk lyckas jag säga att jag undrar om jag kan få lustgas, den har inte ens hunnits skruvas igång eftersom hon höll på att sticka. Hon säger nu till Peppe att trycka på knappen så att undersköterskan snabbt ska komma dit med vagnen med grejer hon behöver (uppenbarligen är hon inte med på att det ska gå såhär fort), men hon dyker inte upp tillräckligt fort så Peppe blir utskickad i korridoren för att skynda på henne. För att sammanfatta lite det som händer kan man läsa i det "förlossningsprotokollet" att:

04.40 Vattnet går

04.43 Krystvärkar börjar

04.50 Barnet föds

Jag hann aldrig få nåt närigsdropp. Å andra sidan behövdes det ju inte heller.

Ja, det här var en helt absurd händelse som nu i efterhand känns som en konstig dröm. Men nu är hon här hos oss, Svea! Som drog ut lite på tiden efter utsatt datum men när hon väl bestämde sig så blev det tydligen hemskt bråttom. Vi var kvar drygt ett dygn på sjukhuset, fick dock inte komma upp till BB eftersom de ville hålla oss isolerade från andra p.g.a. magsjukan. Inte mig emot, då slapp vi ju dela rum med nån annan. På nåt konstigt sätt drevs nog det värsta av min magsjuka bort i och med att barnet kom, så jag slapp det oxå.

Svea är en tjej som mår bra och tycker mest om att sova och äta nu såhär sin första tid. När hon väl är vaken, vilket är riktigt korta stunder, är hon jättejättesöt. Man längtar tills man får "träffa henne" mer! Storasyster är fortfarande ganska avvaktande, men då och då går hon och klappar henne lite grann. Igår drog hon fram en pall och satte sig bredvid och sjöng - söööööt! Förr eller senare lär de sig nog att uppskatta varandra :)