Midsommarafton 2

Ännu en dag till handlingarna. Och som sagt var det midsommarafton idag. En trevlig dag, men den har skiljt sig lite från hur en midsommarafton "brukar" se ut. Vi har inga fasta traditioner för firandet, men eftersom Peter skulle jobba kväll/natt så kunde vi inte följa med de andra till Ljusdal och fira där. Alltså var det bara vi tre och det var väl mest det som gjorde att det kändes annorlunda. Vi åkte i alla fall iväg till Gammlia där det hålls årligt midsommarfirande med allt vad det innebär. Där var sjukt mycket folk så vi drog oss till utkanten av området för att äta vår sillpicnic. Vi skrattade åt oss själva när vi kom att tänka på att vi hade tyckt att det var jätteviktigt att komma iväg dit för att äta picnic och gick sen nästan från området för att det var för mycket folk när vi väl var framme. När vi ätit klart tog vi i alla fall en sväng på området så vi fick se midsommarstången och lite folkdans m.m. Sen var vi nöjda och åkte hem.

Detta äventyr hade tydligen tagit ordentligt på krafterna eftersom vi somnade i omgångar när vi kommit hem. Sen blev det grillning, och jordgubbar med grädde i en väldig fart eftersom Peter skulle iväg till jobbet. Och sen var det bara jag kvar (och Elma men hon somnade). Det har nog i alla fall inte hänt för, inte på bra många år i alla fall. Lite dovt på nåt sätt, men samtidigt så gör det inte så jättemycket. Jag har tittat på en riktig 80-talsfilm (Wall street med bl.a. Charlie Sheen och Michael Douglas), roligt med alla "coola" kläder, assecoarer, inredning osv. Sen har jag vattnat alla planteringarna på altanen, inkl. grannens/svägerskans. Det är ganska många tillsammans. Ja, så roligt har jag haft det. Nu låter det som att jag är besviken på kvällen, men det är jag inte - jag lovar :)

Kl 23.44: Inte så mörkt om nätterna...

Glad midsommar

önskar jag den som råkar se det här :)

Tiden går fort...

... och jag hänger inte riktigt med. Dagarna går med ljusets hastighet, veckorna med raketfart och månaderna fullkomligen svischar förbi. Jag tycker fortfarande att det känns som att det var sommar nyss, så har jag känt hela året. Och nu är det sommar igen, det är ju snart juli! Egentligen vet jag inte riktigt vad jag gör eller vad det är som gör att tiden går så fort, men ganska ofta önskar jag att jag kunde stoppa tiden. Ett tag i alla fall. I mitten av augusti måste jag lägga in en högre växel när det gäller jobbsökande. Egentligen har jag ingen växel i överhuvudtaget när det kommer till det, men jag måste i alla fall ta tag i det då. Det grumlar min annars så okomplicerade tillvaro lite. Men jag tänker som jag brukar göra när jag inte riktigt vet hur jag ska lösa saker - det ordnar sig.

Idag började dan med att jag gav mig av till den hårda dressyrtränaren för att rida ett pass tillsammans med tre andra. En av dem är samma som jag brukar rida med, den andra hämtade vi upp längs vägen och jag började undra hur jag skulle platsa i det här sällskapet. Hon verkade jätteseriös och hade med sig egen sadel. När vi kom fram dök den tredje upp, med egen häst. Verkade oxå jätteseriös. Jag tänkte att jag får väl försöka göra så bra jag kan, det som är bra hos den här tränaren är att vi oftast inte gör så avancerade saker men hon ställer höga krav på hästens arbetsform och utförandet av rörelserna och övningarna. Jag fick en ny häst, Cindy, och kände mig ytterligare lite nervös för det. Vi sadlade osv och gick ner till ridhuset, och när vi suttit upp kunde jag inte låta bli att tjuvkika på de två "nya". Hon med egen häst var ju givetvis väldigt synkad med honom och det såg ju fantastiskt ut, men hon med egen sadel såg (till min lättnad) ganska mainstream ut. Skönt, pressen släppte lite. Tränaren var på hugget den här dagen, tror att hon blir ännu hårdare nu när man varit där ett par gånger. Men det är bra, jag betalar inte dyra pengar för att åka häst.

Tillbaka hemma fick vi besök av min morbror och hans fru som är på norrlandsturné. De bor i Skåne sen många herrans år tillbaka men har periodvis bott i Västerbotten/Norrbotten tidigare i livet så de ville ut och återuppleva gamla minnen och trakter. Det är inte så ofta vi ses, och om vi ses så brukar det inte vara så här långt norrut. De hade dessutom inte träffat Elma tidigare, som fick mycket väl godkänt :)

Efter deras besök blev det pizza och vin, som efterföljdes av tvätt. Välbehövligt, tvättkorgen var i fullaste laget och hade börjat svämma ut över hela sovrummet. Efter en stund kom den nyuppflyttade Jonny och den inte lika nyuppflyttade Maria förbi en stund. Fick höra mer om vad som hänt när de blev bestulna på sitt flyttsläp i Sthlm härom dagen... &Y?%&TRE/(?/=ÅY%&=//(6786%&()/% tjuvar!!!! Tur att alla lever och välbehållna i alla fall.

Världens längsta dag

Klockan är strax efter ett och jag är redan dödstrött. Eller fortfarande ska jag kanske säga. I lördags var det partaj och jag tyckte ändå att det var hyfsat lugnt på alkoholfronten. Däremot så blev det ju rätt sent, vilket betyder ännu mindre sömn än vanligt trots att Peter skulle ta hand om morgonen med Elma. I går var jag lite lätt bakis, och idag är det som att det hänger kvar. Var såååå trött när lillan ville gå upp vid 7.30-tiden, till min stora glädje somnade hon om när hon ätit upp gröten. Och jag med, somnade alltså. Så vi sov till 9.30. Bra, tänkte jag nu kommer nog allt kännas bättre. Icke. Jag har ont i huvet, trött som ett as osv. Lillan har inte en av sina bästa dagar vilket inte direkt underlättar ovanstående. Nu har hon somnat en stund så jag ska passa på att äta lite.

Bortsett från dessa eftersviter så var det en jättebra helg. Jenny var här och hälsade på och vi hann både babbla en massa, shoppa, partaja och ................ sjunga SingStar!! Som jag skrivit förut har jag nån form av fobi mot att sjunga så att nån annan hör men vid senaste nyårsfirandet fick fobin en underlig vändning då jag blev besatt av SingStar. Det har nu gått så långt att jag köpt ett eget! Kan ju inte hålla på att låna av Jonny o Maria varenda gång.

Jag får nog fortsätta skriva senare... nu tog hjärnkapaciteten slut igen *reboot*

Ttfn

En bra dag

Skrotnisse högst upp i huset håller på att flytta ut idag - bra.

Vi ska få ny hyresvärd - braaaa.

Bilen lämnades in på verkstan och kunde hämtas samma dag utan att det blev något tjafs - bra.

Idag har jag hunnit sitta i solen och äta jordgubbar med glass - mycket bra.

På lördag ska jag festa för första gången på ett år och ett par månader - bra (och läskigt, jag hoppas jag inte behöver bli hemkörd av polisen haha).

I morron kanske jag får dricka en riktig latte - bra (vet inte varför jag snöat in så hårt på det nu när jag börjat igen efter att i stort sett haft kaffeuppehåll ganska länge, men det är sjukt gott).

Hon återupptog bloggandet - bra.

Det har varit en bra dag idag. Men en tråkig grej är att Jenny skulle kommit och hälsat på i helgen, men hon har fått en dunderförkylning så vi får skjuta upp det - inte alls bra.

Light version of uppdatering

Det var länge sen jag bloggade och det verkar vara nåt som har drabbat fler än mig. De bloggar jag brukar läsa verkar ligga på is mer eller mindre. En av dem är helt borttagen och hon verkar ha bestämt sig för att sluta helt. Känns lite tomt utan den på nåt sätt, men man kan ju hoppas att hon tar sitt förnuft till fånga och startar om igen.

Att jag varit så trögbloggad senaste tiden tror jag beror på att jag har haft fullt upp. Barndop, ny granne, resa till Malmö och Stockholm och en massa annat sånt som händer mest hela tiden. Idag var jag t.ex. och red privatlektion för en regional dressyrmästare. En (relativt) hård tränare som var på en som en igel, vi var bara två deltagare så det fanns inget utrymme för maskning där inte. Mycket nyttigt, men rätt jobbigt såklart. Hon var inte speciellt tillmötesgående i sitt sätt men hon är ju sjukt duktig på ridning så man får väl se henne som en nazitränare som kan hjälpa mig att bli bättre.

I morron ska bilen lämnas in igen. Den här gången ska jag få skjuts av Pia både dit och hem, vilket jag tackar ödmjukast för. I och för sig skulle jag behöva lite motion men mentalt skulle det kännas jä*ligt jobbigt att gå den där sträckan igen.

Nä nu tror jag att det är dax för lite Wow, det har inte blivit tid för nåt sånt på jättelänge.

Dagen efter ESC

Jaha, så var det natt igen och jag tänkte att det var bäst att gå o lägga sig senast kl 24 för en gångs skull. Nu blir det en timme senare, som vanligt.

Hittade en bild som faktiskt var rolig, från Aftonbladets "Lika som bär". ESC-vinnerskan och Göran P i unga år:

Tyckte att vinnarbidraget var helt okej, men det kändes ju (som alla redan sagt idag så det är lite uttjatat) trist att alla kompisröstade på sina grannländer.

sov gott

Dumt

jä*la formatering.. fattar inte varför texten blir som i nedanstående inlägg när man bifogar bild.... :(

Intruder alert

Fläskänger. Bara namnet fyller mig med obehag, och att dela hus med såna ger en konstant äckelkänsla med tillhörande illamående. Sen det började bli lite varmare efter vintern har jag ett par gånger upptäckt nån slags skalbaggar på golvet. Jag har kastat ut dem eller spolat ner dem kvickt som ögat. När jag insåg att det inte var nån engångshändelse försökte jag ta kort på en av dem men det blev så dåligt. Igår hittade jag en igen som vi lyckades fota innan den eliminerades, och googlade på den för att se vad det var. Det var när vi höll på att laga lunch gynnaren dök upp men när vi läst om den och fått ett namn på den var aptiten som bortblåst. Det är inte ofta jag mår fysiskt illa av nånting sånt, men det här kändes vidrigt. I beskrivningen av fläskängrarna (ryser när jag skriver namnet) står det att de lever av kött o liknande, vanligtvis kommer de från t.ex. en död mus som ligger under golvet eller i väggen. Mmmmmmmmmmmmmmmmm kul. Jättehärligt. Ringde hyresvärden som ringde Anticimex, som sa att det är larverna som är det man ska "se upp för". Inte för att vi sett några larver men de där baggarna lär ju inte uppstått utan larver ur tomma intet. Nånstans kommer de ifrån. Anticimex skulle höra av sig till oss direkt, men vi har inte hört nåt så det är nog inte nån högrisk på de här skadedjuren. Men i mitt huvud går ordet fläskänger som ett ostoppbart mantra. Blä.

Att man tappar hår när man ammar har man ju hört talas om. Jag har inte haft några problem med det under de här 7 månaderna men nu när amningen är en utgående vara har det börjat. Igår lyckades den lilla få ett ordentligt tag i mitt nackhår och jag kunde nästan känna hur hårstråna släppte från min hårbotten. När jag väl fick loss hennes lilla starka hand hade hon en försvarlig tofs i handen. Tidigare har hon fått dra lite som hon vill men om jag inte ska se ut som Kojak inom några veckor så är det slut med det.

Annalkande frisyr?

Utmana rädslan

Jag är rädd för lite av varje. Vissa rädslor kan jag sätta ett namn på och de känns ganska konkreta, andra är mer diffusa och svåra att härleda. När jag är ensam och det är mörkt är jag mörkrädd, en verkligen obefogad rädsla säger de som inte är mörkrädda själva. Det instämmer jag i, så länge det är dagsljus. Det har tilltagit de senare åren och vet jag egentligen inte varför. Jag vet bara att i mitt huvud kan allt möjligt utspela sig och att vissa saker har fastnat där efter skräckfilmstittande. För ett par år sen bestämde jag mig för att inte se sånt längre, det etsar sig fast allt för mycket i mitt huvud. Lättskrämd i kombination med en skenande fantasi (trots bloggens titel) kanske är svaret på mörkrädslan.

En mer konkret rädsla är att hoppa över hinder med häst. Jag minns tydligt när jag efter ca 15 års riduppehåll skulle delta i terminens första hopplektion. På den tiden gick jag i en ganska avancerad grupp vilket bl.a. yttrade sig i hindrens höjd, antal och uppbyggnad av hoppbana. Jag kände mig osäker men tänkte att jag borde prova ändå. Om nån annan ryttare läser det här vet den vad jag menar med att osäkerheten från ryttaren går rakt ner i hästen och börjar uppföra sig på ett oberäkneligt sätt. Så även här. Hästen hoppade ganska snällt ett par hinder, men när banan bjöd tvära svängar och kravet på den skakiga ryttaren steg tog han tillfället i akt och körde sitt eget race. Han fick det att verka som att han tänkte hoppa men tvärstannade exakt innan avstampet, så jag hamnade på andra sidan ensam. Hårt. Min axel gick ur led (men hoppade direkt tillbax) och jag tappade luften. Trots det som hänt satt jag genast upp igen och hoppade igen efter ett par minuter, för att visa både mig och hästen att så här kan det inte gå till. Tyvär satt inte den känslan i speciellt länge och nu 3,5 år senare är jag fortfarande jätterädd för att samma sak ska hända igen.

Jag gillar inte att vara rädd för saker. Skulle mycket hellre vilja känna mig lugn inför allt och tänker ganska ofta på hur mycket energi det tar att vara rädd och nervös för saker som förmodligen är onödiga. Eftersom det stör mig funderar jag ibland över hur jag kan "bekämpa" rädslorna så jag ska upphöra att vara rädd. Igår föll ett bekämpningstillfälle framför mina fötter. I augusti ska ridskolan hålla en hoppkurs för hopprädda i tre dagar. Det här tillfället får nog inte missas tänkte jag och anmälde mig. Rädd är jag såklart men ser fram mot att utmana den här rädslan, i hopp (haha passande) om att komma över den. Eller så blir jag invalidiserad eller dör under kursen.