En humla simmar i barnpoolen

... och här sitter jag. Det var länge sen jag skrev. Sommaren och semestern har varit lång och innehållsrik, men det återkommer jag till en annan gång. I morron är min sista lediga dag och då ska Sveas dagisinskolning påbörjas. Det är med s t o r vånda jag tänker på att inte få vara med familjen om dagarna längre, utan behöva tillbringa tiden på ett arbete som jag nog måste söka mig ifrån. På nätterna drömmer jag separationsdrömmar om allt möjligt som i vaket tillstånd motsvarar alla försök till att inte försöka tänka på hur det kommer att kännas på tisdag.

Idag blåser det sådär höstigt i träden på andra sidan vägen som gör en påmind om att sommaren inte är evig.

Hur bra som helst

iPhonen alltså. Att ha en telefon och "light"dator i ett var faktiskt långt mer anvädbart än vad jag trott. Kort och gott - jag är jädrigt nöjd!

Favoriten

När Elma var ett par månader gammal fick hon en Zebra-snuttefilt av "gammelfaster/moster" Maja. För henne blev den en fin present, som många andra gosedjur. Men gosedjuret hon fastnade helt för var nallen Jörgen, som hon fått av Jörgen. Han har hängt med i vått och torrt. Zebran levde ett stillsamt och lite ensamt liv i stugan i Trehörningsjö i ca två och ett halvt år till den dag då Svea fick den i sina händer. Zebran blev det gosedjur som Svea fastnade för, så den har hängt med henne i vått och torrt. Helt otroligt att se hur mycket hon älskade den där, den fick en rätt speciell lukt efter x antal vällingskvättar, grötmunnar och allt möjligt annat. Hon liksom tryckte den mot ansiktet och luktade i den, eller tog en liten bit av den och satte mot näsan och snusade högljutt i den.

Allt det här gör att både mitt och Peters hjärta gick i bitar när vi insåg att vi hade tappat den på stan. Vi upptäckte det flera timmar efter att vi kommit hem, och lördagskvällen blev liksom inte densamma. Elma var på väg att springa ut genom dörren gråtandes och leta efter den (vet inte riktigt var hon tänkte ta vägen, men ut skulle hon). Hade vi tappat den i nån affär? I så fall fanns det ju hopp. Eller ute nånstans? I så fall mindre hopp. Vi googlade och försökte leta upp var man kan köpa en ny, men just zebran tillverkas inte längre. Vi kom fram till att försöka tänka att det "bara är en sak och att vi nog är ledsnare än Svea", men hur lätt är det när det är nåt som man vet har ingett sån trygghet. Vi försökte ge henne lite olika andra gosedjur, men de slängde (jag överdriver inte) hon iväg.

På måndan ringer jag till Starz i gallerian där vi varit inne i ett antal affärer, samt varit på toaletten. Den som jag pratar med säger att hon sett den inne på toan dagen före, men den är inte kvar där nu. Hon ska höra med städbolaget nästa morron. Ett stort hopp tänds. Hon hade ju sett den! Morgondagen hinner bli eftermiddag innan jag själv ringer dit igen eftersom hon inte ringer, och får prata med nån annan. Hon säger att tjej nr 1 är glömsk så hon ska själv ta tag i det där nästa morron med städbolaget. Nästa förmiddag ringer tjej nr 1 och berättar att städbolaget inte har den, vilket förmodligen innebär att de kastat den. Vansinne för mig, säkert helt normalt för dem, de hittar väl allt möjligt konstigt. Men okej. Då vet vi alla fall. Hjärtat blir lite tomt och tungt igen.

Peter och tjejerna åker till Barnens hus och köper det som vi kommit fram till är mest likt zebran, en tiger. Och tänk att en sån sak som att det verkar som att hon gillar den kan lyfta en så mycket! Och peppar, peppar - det verkar hålla i sig. Hon kanske inte gosar med riktigt samma känsla som med den doftindränkta zebran, men ändå.

En till som fattas oss

Peters, Pias, Jennys, Pärs och Jonnys mormor Rut, och Elma och Sveas gammelmormor somnade in i natt efter 96 år på jorden. För oss respektive och i jämförelse nytillkomna har hon gjort ett starkt intryck. Hon har en speciell plats i mitt hjärta.

Gisela tog en så fin bild av henne, Pär och Leonidas för bara ett par veckor sen, som jag gärna vill visa er.

Blommor är bäst!

Visst är det en himla fin bloggbakgrund jag hittat? Om det är nån som inte sett var den kommer från och känner för att byta bakgrund är det här man hittar grejerna.

Jag börjar längta mer och mer till bröllopet nu, det ska bli så spännande när dagen väl kommer! Vår förhoppning är att det blir en fin, trevlig, stämningsfull och rolig dag i rätt avslappnad form. Är glad att vi började med planeringen ganska långt i förväg, vid jul. I maj ska jag och P åka ner till Skåne och ta en dag i Kivik då vi ska träffa prästen, stället där vi ska äta och bo, blomaffären och tårtmakare. Och titta på omgivningarna för att få lite mer känsla för hur vi kan göra saker och ting.

Just nu är det Earth hour och jag vet inte om det är rätt eller fel att ha på datorn. Det står ju att man ska släcka ljuset och det är gjort men det blir ju ändå inte mörkt eftersom alla gatubelysning lyser. Så det här att det kommer ljus från datorskärmen känns kanske inte jätteviktigt... det är ju även tända stearinljus här inne, så kolmörkt är det ju inte... jaja.

19,3

Grattis på er, sa precis Peter Kondrup på tv4 till er som bor i Lund eftersom ni haft 19,3 grader varmt idag (det var nåt med varmaste sen bla bla bla...). Ja, ibland undrar man ju varför man bor i den här delen av landet där mars inte kan räknas som en vårmånad, i bästa fall en vårvintermånad. Men snart är det påsk och då är det ganska gött och sitta på isen i Tresjö och pimpla, grilla korv osv. om det är soligt. Vi håller tummarna för sol. Nån gång under dagarna som vi är där ska vi även träna på brudfrisyren. DET blir spännande!

Deppigt

Har läst större delen av hennes gamla och nya blogg. Hittade dit via Anna, och vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag fastnade. Men det gjorde jag. Och tänker på hur många det finns där ute som har en fruktansvärd vardag. Och hur rädd jag blivit för att nåt sånt här ska drabba någon i närheten igen.

Tjock i öronen

Kan man vara det? Jag har varit det idag. Elma har hostat och haft sig ett tag nu, främst på nätterna. Så när jag igår började känna det som att någon hade fyllt mitt huvud med bomull blev jag inte så förvånad. Tog med mig jobbdatorn hem för att kunna jobba hemifrån. Det ska ju rätt mycket till innan det blir tal om en riktig sjukdag med karens. Och så blev det, jobb hemifrån idag. Kände mig bättre än igår så det blev ändå en del gjort. Väldigt skönt att inte ha nån som helst restid i början och slutet av arbetsdagen! Tror jag gör samma sak imorron.

Nu ska jag leta upp en bild på mig som man kan använda i ett program Andreas har genom sin iPhone, AgingBooth. Det åldrar en så att man kan se hur man kommer se ut som gammal. Spännande, och lite läskigt.

Svea 1 år

I natt/morse för ett år sen blev jag ordentligt spysjuk och då tyckte Svea det var passande att göra entré. Det här året har gått så fort, så fort och hon blir bara mer och mer härlig för varje dag som går. Vi är så glada att du finns hos oss, underbara lilla älskade barn!

Punkt.

Så finns han inte längre hos oss, och det finns inte ord för hur det känns. Ha det så bra, lilla vän, jag hoppas vi ses igen.

Önskar att jag hade kunnat skriva om roligare saker, men det här tar upp min tankeverksamhet nu för tiden

Pernilla och Jeanette fick en bra idé om hur vi kan stötta Anna med familj i den underliga och hemska verklighet de lever i. Jag fick vara med på ett hörn i form av att hitta ett ställe att ha det på, leta upp en bild, skriva utkast till text och langa upp det på nätet. Därav står insamlingen i mitt namn, så jag känner att jag måste berätta att det inte riktigt var min idé från början, och så att ingen tror att jag tar all cred för det här ;)

För egen del har jag sen ca en vecka tillbaka börjat jobba. Jag vet ju sen tidigare jobb att den första tiden när man inte är speciellt självgående kan vara ganska... trög. Gillar i n t e den här perioden. Längtar tillbaka till mitt gamla ställe. Jag pendlar mellan att övertyga mig själv om att det kommer att bli bättre när det gått lite mer tid, och att tänka att jag måste hitta ett annat jobb. Vi får väl se hur det blir... Det gör ont i hjärtat när jag går hemifrån, jag hinner knappt träffa småtjejerna vare sig på morgonen eller kvällen. Ja, någon/några timmar blir det väl på kvällen, men det är väldigt lite jämfört med hur vi haft det senaste året. Men det är ju ändå ett jobb, om än inte dröm jobbet. Att det är 90 nya personer som jobbar där, jämfört med 20 på förra stället, kan i sig vara utmattande. Att de flesta är x antal år äldre och befinner sig på helt andra ställen i livet än jag hade kunnat vara intressant, men de är lite för många av den sorten. Nästa gång jag skriver ska jag försöka att bara ha bra saker att säga. Wish me luck.

Ville inte nånsin få läsa detta

Jag läste inlägget 10 gånger för att försöka förstå vad det sa. Tänkte att jag måste ha missuppfattat nåt. Läste igenom alla 46 kommentarerna. Läste inlägget igen. Det betydde just det värsta, av allt hemskt, det som jag hoppades att jag förstått fel. Har svårt att få in det i huvet. Vill bara att de ska ha mätt fel på proverna, eller att det visar sig att det inte var så allvarligt. Lilla, stora, bästa Gustav.

Tvära kast

Är himla glad att vår bröllopsplanering går framåt på ett bra sätt och att vi är ute i så god tid. Men när man fick veta hur de på andra sidan väggen har det idag, känns sånt helt obetydligt. Uppmanar den som råkar läsa det här att bidra med vad man känner att man kan avvara. Och att hålla alla tummar och tår för att det inte är ett återfall det handlar om.

Kors i taket!

Hon har skrivit nåt i bloggen!

I söndags landade Elma olyckligt på axeln när hon ramlade från Pär och Giselas soffa. Det gick en dag där hon till allra största del lekte precis som vanligt, men fick ONT vid lyft och tröjpåtagning,
sen insåg vi att vi måste kolla vad som egentligen hade hänt. Från vårdcentraen blev vi vidareskickade till röntgen på sjukhuset och akuten för att träffa en ortoped. Elma var så himla duktig och fann sig i precis alla för henne rätt konstiga saker, som att ställa sig i en stor röntgenapparat och i att alla doktorer skulle titta och känna. Röntgenbilderna visade att det vänstra nyckelbenet hade gått av. Inte helt, det hänger lixom fast i en liten "tråd". En snäll sköterska på akuten fixade en liten mitella åt henne. Lilla, duktiga Elma-pelma.

Ett dilemma nu var att hon bara har en tröja som har knappar hela vägen, hon har ju lite svårt att få på sig vanliga tröjor. Så jag åkte iväg för att köpa fler såna, och linnen som hon kan ha under. Vi tänkte att linnen med smala axelband gör ju att det är lite tyg just där armarna ska i, vilket kändes som att det kunde funka. När kläderna levererades vill Elma prova ett linne, och vi försökte men det tog genast stopp för lillarmen. Vi provade på lite olika sätt, men det gick inte. Jag tänkte, "jaja, de där linnena kommer säkert till användning längre fram ändå. Och hon har ju de andra tröjorna med dragkedja och knappar". Sen förflöt eftermiddan, och tänkte inte så mycket mer på de nya kläderna. Efter maten ser jag att Elma sitter på golvet och håller på att dra upp linnet som om att det var en kjol. Genialiskt! Då är det ju bara att hålla armarna kvar neråt och så drar man upp linnet till axlarna med armarna i hålen. Think outside the box, grown ups! ;)

Annat:

Jag har just tackat ja till ett jobb, där jag börjar 1 feb. Mer om det senare, jag har inte skrivit några papper än. Men det betyder att den här tillvaron med att vara hemma med familjen såhär mycket är över, vilket känns lite ledsamt.

Bröllopsplanering pågår för fullt, den 24 juli vigs jag och Peter i Kiviks kapell. Och även fast vi verkligen försöker hålla den här tillställningen i all enkelhet (nåja, ganska enkelt jämfört med många andra i alla fall), så är det helt stört hur mycket är att fixa, kolla och ta ställning till. Hur överlever man psykiskt om man väljer att satsa stort? Förståelsen för att det finns ett yrke som heter wedding planner har ökat betydligt de senaste månaderna.

Svea har såklart lärt sig en hel massa saker sen jag skrev senast, i fredags fyllde hon 10 månader. Hon äter och dricker själv, klappar händerna, kryper och har börjat försöka dra sig upp till stående men lyckas inte riktigt än. Inga grejer i hemmet på hennes nivå är säkra längre, hon attackerar ALLT. Hon kan sitta i ett rum och ropa på nån som är i ett annat rum, väldigt roligt :) Att det finns vilja i henne tar man inte miste på. Är det nåt hon vill eller nåt hon fått syn på som hon vill ta sig till så märker man det med besked - det är fokus till hundra procent. Men det som utmärker henne absolut mest för tillfället är att hon äter. Mängder. Av allt. Det finns inget stopp. Skulle vi ställa ett hamburgerskrovmål framför henne så skulle hon ta mig fasen äta upp det. Hon är som en liten tiggande hund om det är nån som fortfarande har kvar mat när hon ätit upp sitt, vilket det ju oftast är, för hon är rätt snabb på att ösa i sig. Efter maten kryper på golvet under bordet för att kolla om det ligger kvar nåt ätbart där.

Tjingeling, vi hörs väl om ett par månader igen ;) Näää jag ska försöka bättra mig.