Stjärnorna

Uppdatera behöver man göra då och då, och jag tänker ju oftare på att blogga än vad jag faktiskt gör. Bloggar alltså. Ja, ni fattar. Mycket är väl för att dagarna är ganska lika och dessutom går med en rasande fart. För att följa upp förra inlägget är Svea numera, efter att ha varit i en lite "låg" period, inne i en glad period. Hon har lärt sig att springa omkring ordentligt i gåstolen och kör fram och tillbaka från köket till vardagsrummet. På vägen stannar hon och drar i saker hon kommer åt, t.ex. den stora växten (livsfarligt!), filmerna som ligger i tv-bänken, tidningarna i tidningsstället. Hon har glada läten för sig under sin färd och ger oss stora leenden när hon dyker upp. Mat äter hon numera utan några större protester, det mesta går riktigt bra. På nätterna har hon slutat äta (hon är vällingvägrare så vi hoppar helt enkelt över att vänja henne vid att äta nåt under natten), och om hon vaknar är det napp, vatten, blöja eller närhet hon vill ha. Vissa nätter vaknar hon inte alls. En riktigt stjärna!


Vår stora stjärna är då och då lite ilsken på sin lillsyster, och kan vara lite väl hårdhänt med henne. Men ofta är hon väldigt glad över att Svea alltid skrattar åt henne när hon spelar apa, och är riktigt gullig med henne oxå. Man slås dagligen över hur otroligt det är att höra Elma prata på det sätt hon gör. Hon berättar, skojar, sjunger, minns och förklarar och står i. Helt fantastiskt. För några veckor sen var vi på 3-års kontroll där man fokuserar på hur barnet kan kommunicera. Ett av momenten var att svara på frågor kring ett gäng bilder. BVC-tanten frågade vad man kan behöva om det är kallt ute när man ska till dagis, och var ute efter att Elma skulle välja bilden med en mössa på. Det första Elma kom att tänka på var jacka, men det fanns ingen bild med det. BVC-tanten formulerade om frågan till "Vad av de här sakerna kan man använda om det är kallt på morronen när man ska till dagis?", varpå Elma svarar - bilen. Det fanns ju en bild med bil på, och ja - varför inte?


Annars i korthet: WoW-spelandet är igång igen, det är troligtvis dax att börja hålla ögonen öppna för lediga jobb inom en rätt snar framtid och vintern verkar vara rätt nära. Lite tidigt tycker jag, och hoppas att snön kan hålla sig borta minst en månad till.

Högljudd sockerbit

Svea är fortfarande den sötaste bebisen man kan tänka sig. Hon har numera oxå ett humör som börjat visa sig mer och mer den senaste måndaden. Tiden när hon bara blev placerad lite var som helst och var nöjd med det, är ett minne blott. Hon vill ha underhållning och uppmärksamhet! Tacka för det, som Peters morfar brukar säga, det vill vi väl alla. Åsså vill hon göra ljud, det är sällan hon är tyst. Även fast det inte är klagan ska det vara högt, högt. Hon har tydligen en del beteenden som påminner om hennes far som bebis, t.ex. vid matning. En måltid innebär skrik mellan varje sked eftersom det inte går fort nog att få dit en ny. Men för den sakens skull ska man inte tro att hon vill äta vad som helst, puréer som innehåller kött kan man glömma att hon sväljer ner (om de inte är dränkta i fruktpuré). Så matkräsenheten kommer förmodligen då efter modern.

9 år

I dagarna är det 9 år sen jag lämnade Cityterminalen i en Y-buss för att åka till okänt land. Norrland, och Övik. På vinst och förlust åkte jag eftersom jag inte visste om jag skulle komma in på utbildningen, men hoppet var stort eftersom jag var första reserv. Ju längre norrut på E4:an jag kom undrade jag vad jag gett mig in på, och när det började stå Haparanda på vägskyltarna kändes det nog rätt jobbigt. När bussen stannade i Ullånger (stället med en stor klädgalge på ett tak) hade jag troligen börjat hoppas på att jag inte skulle bli antagen. Jag trodde att Övik var som Ullånger. Väl framme i Övik skulle jag ta mig till ett uthyrningsrum i Domsjö, men innan bussen dit gick hann jag med the grand tour i stan. Ni som känner till Övik och har varit där en söndag vet att det inte är speciellt livat där då. Jag tog först rätt på var skolan låg eftersom jag skulle dit nästa dag, och när jag vandrade Lasarettsgatan upp och såg Mc Donalds-skylten tänkte jag ungefär: Jag är räddad! Riktigt, riktigt nördigt tänkt, men tänk på att jag var en stockholmare lååångt hemifrån som knappt visste var i Sverige jag hade hamnat. Skylten var ju nåt som tydde på civilisation. Hur som helst kom jag ju in på utbildningen, så jag kunde strunta i att utnyttja den bokade biljetten hem. Istället blev det till att fixa en lägenhet på lunchen, och det är väl bara på såna ställen som Övik man kan göra sånt. Så småningom slog jag och Peppe våra påsar ihop, och på den vägen är det!

Ibland tänker jag på hur livet hade sett ut om jag inte hade sökt mig bort från Stockholm, eller om jag hade kommit in på personalvetarutbildningen i Östersund istället som jag 2a reserv på. Det känns konstigt att tänka på, för nu är ju allt så naturligt med att jag bor och lever här. Trots det händer det ändå i mellanåt att jag reagerar när jag hör folk prata t.ex. i en kö, och tycker att oj vad de pratar dialekt. Eller att jag kommer på mig själv med att tycka att det inte är nåt konstigt med att säga nydatorn, storsängen eller grönfläcken. 9 år har satt sina spår, men det är inget jag vill vara utan.

Hemma igen

efter drygt fem veckor på andra platser. Tre veckor i Skåne och drygt två veckor i Tresjö. Där imellan var vi hemma en halv dag. Vi öppnade knappt väskorna, kändes bara jobbigt att packa om eller börja tvätta. Det var ju ändå ungefär samma grejer som skulle med igen. Den här veckan är vi i Umeå, men åker nog en sväng till Tresjö nästa vecka igen. Man har ju inte blivit jättebortskämd med vackert väder den här sommaren men den här veckan är väldigt fin och vi har hunnit vara på två olika stränder på tre dagar.

Inplanerade resor framöver är att jag (och Svea?) ska åka till Sthlm en helg i oktober och träffa Ida, Maria E och Anneli. Vi fyra brukar ses nån gång varje vår, men av olika anledningar blev det inte av denna vår så vi ska ta det nu istället. Ser fram mot det! I september åker lilla familjen till Skåne igen för att fira pappa som fyller 70 och för att reka lite platser som passar för vigsel.... :)

Det har kommit två nya bebisar i släkten under sommaren. Det som jag beskrev som spännande i förra blogginlägget var att en av dem var på väg då, och hans kusin kom för ett par veckor sen. Väldigt tätt mellan dem!

Svea blir fem månader på lördag och har hunnit lära sig massa nya "konster". Äta gröt vilket hon tycker är väldigt gott, sitta själv fast inte så stadigt alla gånger, skratta ljudligt, vända sig från rygg till mage, låta som en brummande bil med munnen (eller hur f*n man nu ska beskriva det där ljudet....). Hon är fortfarande en glad och nöjd tjej som får mer och mer personlighet för varje dag som går.

Elma är oxå full av personlighet. Kanske att hon är på väg in i nån trotsperiod, jag vet inte riktigt. Vi börjar ju närma oss 3-års åldern nu... Hon har verkligen börjat prata bra nu under sommaren. Ungefär när vi kom till skåne i juni började hon sätta meningar på ett fullständigt sätt och sen har det bara vidareutvecklats därifrån på rätt kort tid. Så när hon behagar ta ut nappen ur munnen förstår man riktigt bra vad hon säger. Idag sa hon t.ex. "Låt mig vara ifred, pappa" när hon skulle leka inne på sitt rum. Hon har oxå fått ett minne som man blir minst sagt imponerad av. Hon berättar om saker som hände för rätt länge sen för folk utan att man påminner henne, ofta med detaljer som man själv nästan glömt bort. Igår lekte hon med Gustav för första gången på väldigt länge. Det var så fint att se dem sitta där och leka igen, precis som förut. De är så gulliga ihop, och man blev varm in i själen av att höra deras snack med varann. All lycka önskas till er nu när ni åker ner till Huddinge.

Nu ska jag fortsätta leta flygbiljetter till Sthlmsresan i oktober!

Kommer nog inte kunna sova så mycket i natt

för det är spännande grejer på gång! Inte för mig men för nån annan som får skriva om det i sin egen blogg nån gång framöver :)

Åsså håller jag på att packa grejer till skåneresan imorron, så jag kommer även att ligga och tänka på vad jag inte lagt ner än och att jag inte ska glömma det. Jag, Elma och Svea ska ut och flyga, det känns intressant att åka själv med dem...... Peppe ska vara kvar och jobba i en dryg vecka till. Håll tummarna för att ingen av oss får ont i öronen, eller att Elma inte får för sig att hon oxå ska sitta i mitt knä. Och att vi inte svettas ihjäl på resan, det ska bli 25 grader i morron oxå.

Så nu blir det inte mycket mer skrivet på ett tag framöver, internet kommer inte att finnas tillgängligt på den plats jag kommer att vara på. Hasta la vista!

I en tv nära dig

Det har på senare tid hänt allt oftare att jag tittat på sjukhusserier som Cityakuten och Grey's anatomy. Nåt som jag alltid funderar över är om det är verklighet i USA att man som anhörig får vara med inne i akutrummet medan läkarna försöker rädda livet på folk. Det kan vara hur dramatiska och kritiska händelser som helst och de anhöriga hänger mer eller mindre över axeln på de som jobbar. De blir aldrig ombedda att gå ut. Kan väl ändå inte vara möjligt att det går till så på riktigt?

En reklam jag tycker är riktigt b är Lyxfällans reklam. Den ser verkligen inte proffsfilmad ut, vilket man kanske förväntar sig när gäller reklam för ett av tv3s program som går på bättre sändningstid. Om det är nån som inte sett den är den såhär: En kille (som ser ut som Robin Söderling) rastar en hund på Gärdet eller nåt liknande ställe. Han hör nån skrika på avstånd och tittar åt det håll ljudet kommer från. En annan kille kommer springande nerför en kulle och över backkrönet kommer en massa jättestora (typ 3 gånger så stora som killen) mynt rullande, som alltså jagar den springande killen. Nästa bild är att killen med hunden oxå har börjat springa bort från de rullande mynten, med hunden i famnen. "Har du eller nån du känner oxå gjort av med mer pengar än du egentligen har ekonomi för?" eller nåt liknande säger en röst,
"Anmäl till Lyxfällan för att få hjälp". Haha, den är så kass!

En reklam jag skrattar igenkännande åt är Wasabröds reklam, med en tjej som håller på att klä på sig och råkar göra hål i strumpbyxorna när hon tar på sig dem. Hon blir helt galen på dem och skriker och till och med biter (!) i strumpbyxorna hahaha! Sen kommer en kille in med en frukostbricka och hon ser ut att komma på sig själv med att fatta hur störd hon är som fått ett sånt utbrott. Jag har full förståelse för hur hon känner sig, det skulle nämligen kunnat vara jag! (bortsett kanske från att jag mkt sällan använder nylonstrumpbyxor)

En reklam jag bara tycker är bra är Aftonbladets reklam för att samla på Sopranos dvd:er på onsdagar. Hade jag inte "känt" Paulie så kanske jag inte tyckt den var lika bra, men nu tycker jag bara att den är klockren!

Nattljus

En av de bästa grejerna med norrland är att det inte blir mörkt på nätterna vid den här årstiden. Uppskattar verkligen att det som mörkast blir skymning. Eftersom jag har haft sönder kameran så kan jag inte lägga upp nån bild av hur det ser ut just nu, men det kanske går att ordna från mobilkameran sen istället.

Idag kom vår nya lilla granne till världen som ska bo på 42A! En liten pojke som verkar må bara fint. Det är alltid skönt att få andas ut när man hör att de små liven kommit ut och mår bra. Ska bli otroligt spännande att träffa honom sen. På den enda bild jag sett tycker jag han är otroligt lik sin far. Undrar vad han ska heta....?

I morgon är det utflyktsdag med Elmas dagisavdelning, turen går till Leos lekland till barnens stora glädje. Själv är jag liiiite avskräckt för allt sånt där sen vi var på 4-årskalas i söndags... gaaaah. Men Elma tycker att det ska bli jätteroligt, och jag är glad när hon är glad.

Lördagsgodis

Peppe har jobbdygn så jag och smågrisarna har försökt sysselsätta oss lite lagom. Eftersom veckans höjdpunkt för Elma är att få köpa lördagsgodis skulle vi såklart göra det, men det gäller att vara taktisk en sån här dag... Så när hon hade fått i sig tillräckligt med fiskpinnar och ris frågade jag henne om hon visste vad det är för dag idag, och efter lite funderande och vägledning kom hon på att hon skulle få lördagsgodis = lycka. Så vi travade iväg till affären i lite hagelskurar och sånt, köpte en liten påse godis som hon till hälften gav bort till mig eftersom hon ändå mest gillar choklad och andra rätt okomplicerade godisar. Under resten av dagen har hon som vanligt hållit koll på var påsen finns och ätit lite ur den, då och då. Tror att mängden blev rätt lagom för hon åt en hel del till middag sen oxå. Nu på kvällen när vi hade släckt lampan och hon skulle sova sa hon efter en stunds tystnad (jag trodde att hon hade somnat):
- Mamma, var är mitt lördagsgodis?
- Det är slut nu.
- Ja, det blir ju snart lördag igen.
Helt rätt, Elma.

Jonny och Maria var här o fikade i eftermiddags, skönt att i alla fall få ett par timmars vuxensällskap under ett sånt här dygn. Tack! Det gör en himla skillnad faktiskt. Marias mage är riktigt stor nu, typ helt klar. Så spännande att se vem som kommer ut, och även de andra i omgivningen. Grannarna är ju de som är absolut närmast i tid (snitt på måndag) men sen är det Maria och Jonnys tur att få träffa sin gullunge, när som helst.

Provade att lägga Svea i sin säng uppe i sovrummet nu efter att hon somnat i Elmas rum under nattningssessionen, annars brukar hon ligga och sova i soffan här nere tills jag går o lägger mig. Men det verkar funka bra, hon har fortfarande inte vaknat vad jag har hört. Ska nog börja lägga henne mer där uppe på kvällarna, får för mig att det är bättre att vänja henne vid det än att hon ska vara här nere.

Nu ska jag ta lite kvällsfika och titta på ett avsnitt av Varuhuset, nostalgiserien nr 1!

Bebisbild i tidningen

Kom på att jag inte lagt upp länken

Kära dagbok

Jag har precis burit upp Elma till sin säng, sovandes, (klockan är nu 18.46) och jag kan äntligen pusta ut en stund. Eftersom hon inte sover på dagis längre krävs det ständig aktivitet från det att hon hämtas från dagis fram till hon börjar titta på Bollibompa (drygt 4 h). När både Peppe och jag är hemma är det här lättare eftersom vi kan byta av varandra, eller att en kan t.ex. laga mat när den andra leker med Elma. När man är själv krävs det lite mer. Det kan låta lite med 4 h, men låter man henne bara vara somnar hon och somnar inte igen förrän typ kl 23 på kvällen. Så denna eftermiddag har vi: ätit mellanmål, lekt med legot, jagat varandra, "busat" lite med Svea, gjort en koja av babygymet med 1000 gosedjur samt spelat Memo med dem, dansat, gjort pannkakor och ätit dem, badat. Phuuu. Vi fick vara inne eftersom det har spöregnat större delen av eftermiddan.

Mer som hänt idag... Färgat ögonbrynen. Fasaden på övervåningen (utsidan) har målats, ja alltså inte av mig utan av Sandås målare. Funderat över om det är möjligt att boka en Sthlms-helg i augusti. I min osorterade pappershög hittade jag en utbetalningsspecifikation från Försäkringskassan som jag inte skickat in till lönekontoret (jag får ut 10% av de pengarna från jobbet), så det blev en snabb promenad till affären för att köpa ett frimärke. Väldigt snabb eftersom jag skulle hämta Elma oxå, väl på dagis var jag rätt svettig.

Svea är en riktig gullunge. Hon ligger mest och bubblar och låter och är söt. Hon ger fantastiska jätteleenden när man pratar med henne och pratar tillbaka. Hon börjar få så många jättefina ansiktsuttryck och andra uttryck. T.ex. att hennes underläpp åker ut och ansiktet skrynklas innan gråt (vilket inte är speciellt ofta), att hon ligger och tittar en liten stund för att sen bara blunda och somna om när hon vaknat fast inte har sovit riktigt klart, hur hon gosar in ansiktet i sin mys-zebra när hon är trött. Hon är så himla lättsam som till allra största del får ligga för sig själv (fast alltid där vi andra är) och är nöjd med det. Och att hon sover på nätterna med ett eller ett par avbrott för mat. Jag är så tacksam för att vi fått henne och Elma, för de är världens bästa. Tack tack tack tack tack.

Till Elmas farfar

Jag har nyss gått med Elma från hennes säng till vår säng, vilket hon gör dagligen efter ett par timmars sömn. När hon hade lagt sig gav jag henne lite vatten mot hostan hon dragit på sig. Innan hon satte nappen i munnen igen log hon lite grann och sa "Jag saknar farfar". Är hon inte rar, så säg? :)

Sorg

Vila i frid, lilla vän.

Idag har jag/vi

Lämnat på dagis
Bokat tid för fotografering till tidningsbild (bättre sent än aldrig...)
Spelat WoW
Handlat för ett par dagar framåt
Varit på lekplatsen
Lagat mat
Nu har Elma somnat (18.40), det är verkligen värt att hålla henne vaken även fast det kan fresta på orken lite grann, men den egna kvällen blir ju lång.
Funderar på att ta en promenad med vagnen innan det börjar saker på tv.

Ja, det är väl ungefär såhär våra dagar ser ut!

För insnöad

för att blogga för tillfället, så det kommer inte så mycket härifrån. Men för att meddela nånting kan jag berätta att Svea ler åt oss nu, mest mot Elma, och att på fredag kommer Jenny och hälsar på. Ända till på måndag, det ni! Våren verkar vara på väg på allvar nu. Trots att det ligger snö kvar på många ställen, dock ej på vägarna, så smälter det undan massor varje dag. Vårtecken (förutom snösmältning): tussilago förra veckan, en massa skrikande flygande svanar som verkar återvänt från sydligare breddgrader, att vår tomt smält fram vilket gör att vi nu måste återuppta planerna på hur vi ska fixa tomten. Gräsmatta, marksten osv osv. Känns nästan som att det är svårare att planera en liten tomt, än en stor. Den ska vara både funktionell och fin, men på en liiiten yta. Men jag tror att vi kommit på nåt bra nu.

Här är en liten bild på den minsta raringen, några av er har redan sett den men jag har inte laddat över några nya bilder än.

Sanningshalt?

Lyssnar på Christer på P3, som idag handlar om saker man kan utantill. Har lite svårt att se underhållningsvärdet i vissa av dessa, t.ex. den 14-åriga kille som just nu är färd med att räkna upp alla melodifestivalenvinnare från 1958. Tidigare var det en kille som räknade upp registeringsnummer för alla bilar han och hans familj ägt. Alltså det är säkert sant och riktigt att de kan det här, men vad är det som säger att de inte läser innantill? Lixom svårt att stärka det genom radio...

I Elmas värld

Idag fyller Elma 2 och ett halvt år. I en 2,5-årings liv gör man ju som alla säkert vet på lite andra sätt än vad vi vuxna, trista människor gör. Som t.ex. idag när det serverades makaroner till lunch passade Elma på att stoppa in en makaron i näsborren så att man inte såg den. Hon hade redan stoppat in den som "försvann" innan jag hunnit se vad hon höll på med, och jag hann stoppa henne när hon var på väg med nästa makaron. Jag tog bort den och sa nånting i stil med blääääääääää och trodde att det var klart. Efter nån minut säger hon typ "mamma, den har fastnat" och pekar på näsan. Vadå säger jag, och fattar då att han kanske redan hade stoppat in en tidigare än vad jag sett. Jag tittar in i näsan och ser ingenting, borren är tom. Har du en makaron i näsan frågar jag. Jaa säger hon. Fräs säger jag, och ser nånting skymta där inne. Det fräses igen och igen, och ut kommer mycket riktigt en makaron. Pust. Jag hann tänka en massa saker som det här eventuellt kunde leda till, men det gick ju faktiskt lätt att få ut den så det var inte så mkt mer att fundera på just då.

Gustav

Idag har jag läst allt som Anna lagt upp på sin blogg. Jag har varit dit ett par gånger förut, en gång började jag läsa från början och en annan gång ströläste jag lite. Båda gångerna fick jag lov att sluta, jag klarade inte av att läsa det hon skrivit. Nu "lyckades" jag ta mig igenom alltihopa, men det gör så ont att läsa om det. Gustav är en kämpe utan dess like, och hur det känns för anhöriga kan jag inte ens drömma om att förstå. Jag hoppas så innerligt att det här får ett lyckligt slut.

Välkommen till världen, Svea!

Det var en smittsam historia Elma hade dragit på sig, Peppe var däckad från tidigt på lördag morgon, och jag började känna av det vid 19-tiden på lördagkvällen. Hann som tur var avstyra Pia och Andreas besök för att titta på schlagerfestivalen här, tänkte att det var bra att de skulle undvika att bli smittade. Min sjuka bröt ut ordentligt vid midnatt nångång och mellan alla toabesök försökte jag sova. Mitt i alla trötthet och illamående kände jag av nåt som liknade de förvärkar jag haft i flera veckor, och försökte efter bästa förmåga att ignorera det, orkade liksom inte med att känna av det oxå. Nånstans i all förvirring tänkte jag "fan om förlossningen skulle sätta igång i natt", och började fundera på/feberdrömma att jag kände av dem bara för att jag tänkte på dem och att jag typ "framkallade" dem mentalt för att jag var skraj för att känna av dem nu (låter mkt flummigt, men tänk på att jag var jättetrött och riktigt dålig samtidigt). Vid 1.30-tiden tvingade jag mig att vakna till lite och faktiskt börja kolla på klockan för att veta ungefär hur ofta jag kände nåt som liknade värkar eller vad det nu kunde vara. Det visade sig att det det var flera på en halvtimme. Vid 02 ringde jag förlossningen som sa att det kunde vara nåt som blivit igångretat av magsjukan, och antingen är det på riktigt eller så lägger det sig. Vi kom fram till att jag skulle avvakta lite och se vad som hände, och om vi ville skulle vi komma dit. Jag fick lov att informera om att både jag och Peppe är magsjuka och fråga om det var ok att han följde med dit, vilket det var till min lättnad. Insåg ganska snabbt när jag vaknat till lite mer att det är mkt mer "tryck" i dessa värkar än de förvärkar jag tidigare känt av, de dessutom tätnade. Så det var bara att åka in. Ringde Pia som kom hit snabbt som attan för att vara med Elma, vi är inne på förlossningen ca 3.30. Får ligga i förundersökningsrummet i en knapp timme, och allt tilltar snabbt under den tiden. Vid 4.30 kommer vi in på förlossningsrumet, jag byter om till den fina dressen man har på sig och får för mig att jag ska gå och kissa (fattar i efterhand inte riktigt varför...). När jag sitter där känner jag att barnet nog inte är så långt borta, fast jag hinner liksom inte säga så mkt. När vi kommer ut därifrån vill barnmorskan sätta näringsdropp på mig för att jag ska orka med förlossingsarbetet, jag är inte så talbar i det här läget men lyckas väl säga att jag inte gillar stick men okej gör det då. Det är nu det verkligen börjar gå undan.... Lägger mig på britsen, hon sticker i handen medan jag får en värk men sticker fel, ska sticka i den andra. Nu kommer värkarna ruskigt tätt och är så starka att jag inte kan parera dem längre, utan barnet börjar trycka på ordentligt. Efter en sån värk lyckas jag säga att jag undrar om jag kan få lustgas, den har inte ens hunnits skruvas igång eftersom hon höll på att sticka. Hon säger nu till Peppe att trycka på knappen så att undersköterskan snabbt ska komma dit med vagnen med grejer hon behöver (uppenbarligen är hon inte med på att det ska gå såhär fort), men hon dyker inte upp tillräckligt fort så Peppe blir utskickad i korridoren för att skynda på henne. För att sammanfatta lite det som händer kan man läsa i det "förlossningsprotokollet" att:

04.40 Vattnet går

04.43 Krystvärkar börjar

04.50 Barnet föds

Jag hann aldrig få nåt närigsdropp. Å andra sidan behövdes det ju inte heller.

Ja, det här var en helt absurd händelse som nu i efterhand känns som en konstig dröm. Men nu är hon här hos oss, Svea! Som drog ut lite på tiden efter utsatt datum men när hon väl bestämde sig så blev det tydligen hemskt bråttom. Vi var kvar drygt ett dygn på sjukhuset, fick dock inte komma upp till BB eftersom de ville hålla oss isolerade från andra p.g.a. magsjukan. Inte mig emot, då slapp vi ju dela rum med nån annan. På nåt konstigt sätt drevs nog det värsta av min magsjuka bort i och med att barnet kom, så jag slapp det oxå.

Svea är en tjej som mår bra och tycker mest om att sova och äta nu såhär sin första tid. När hon väl är vaken, vilket är riktigt korta stunder, är hon jättejättesöt. Man längtar tills man får "träffa henne" mer! Storasyster är fortfarande ganska avvaktande, men då och då går hon och klappar henne lite grann. Igår drog hon fram en pall och satte sig bredvid och sjöng - söööööt! Förr eller senare lär de sig nog att uppskatta varandra :)

Det gör ont i hjärtat att se

Min lilla flicka är magsjuk. För ett par timmar sen hörde jag hur hon fick panik när hon låg på rygg och börjde kräkas... lilla lilla gumman. Nu har det städats och tvättats en hel del, och världens bästa Peppe kommer att vaka över henne i natt. Jag har fått order om att gå och sova, vilket känns så jäkla ruttet när jag vet att hon vaknar till och från och mår dåligt, och att han får vara vaken typ hela natten. Håll tummarna för att allt städ-bära-fixa INTE, ja just det - inte, sätter igång några värkar för det vore riktigt dålig tajming. Jag hoppas innerligt att hon slipper detta fort som attan.

Äsch.

Nu har det gått ett par dagar då jag gått med känslan av att det faktiskt MÅSTE ske, även omgivningen har uppfört sig så. Förra gången var jag ju inte ens i närheten av att passera det utsatta datumet, så då blev det ingen så här påtaglig väntan och det är väl mycket det man utgår från. Men nu har jag bestämt mig för att inte vänta så koncentrerat mer. Den kommer ju när den kommer. Punkt. Därför tänker jag även ta bort baby tickern här ute i marginalen. Den påminner ju bara hur många dagar över tiden jag gått, eftersom det är så den verkar fungera (börjar räkna upp dagar när datumet passerats, bra grej.........)

Still waiting

Avsaknaden av inlägg betyder inte att den nya familjemedlemmen har kommit ut, utan det är ungefär samma läge som tidigare. Idag har jag satt upp nya gardiner (sägs ju att jobba med händerna över huvet är igångsättande), burit lite grejer som inte var jättelätta upp och ner för trappen, sprungit och jagat Elma... Vi får väl se om det ger nån effekt.

Inget har hänt än...

Inte för att dygnet är slut än, men jag har inga påtagliga känningar än så länge av att det kommer att bli något idag/natt. För den som är intresserad kan jag berätta att det kommer nåt som förmodligen är förvärkar ett par gånger per dygn, men det är ingen som helst regelbundenhet i dem och det är många timmar mellan dem. Jag är oxå sjukt täppt i näsan, men det är svårt att skilja ut om det är efter-förkylnings-symptom eller om det är nära-förlossnings-symptom. Även fast det är typ en vecka kvar till det beräknade datumet börjar jag känna att det är dax nu, jag ser dock inte fram mot själva förlossningen speciellt mkt men är jättenyfiken på vem som är där inne!

Dagen D?

Enligt statistiken, om man nu kan kalla en engångsföreteelse för statistik, så är det idag barnet ska komma. Det är 6 dagar kvar till det beräknade datumet och det var då Elma kom, så 100% av gångerna har det ju blivit så tidigare. Näää jag vet! Det är klart att det inte behöver betyda samma sak, men visst finns det en viss beredskap. T.ex. varje gång jag ringer nånstans (speciellt till Pia :)) får man frågan "Är det dax?". I hennes fall frågar hon till och med när hon själv ringer upp hahaha!

Googla ditt namn

Det här var roligt, hittade det hos Andreas

Googla ditt namn med “Namn är” och redovisa de 8 första resultaten. Här är mina.

Anna är Haagsjuk
Anna ritar: Anna är ensam!
Anna är online
"Jag har bara råd att leva för dagen"
Anna är online
Anna är tillbaka!
Söderström
Anna är världens första blinda filmrecensent!

Kommentarer

Jag följer noga de bloggar jag länkat till, och har oftast även koll på vem som kommenterat vad i vems blogg. Igår i en diskussion med Jörgen, Andreas och Pia om bloggar kom det fram att det finns en viss besvikelse i att inte få några kommentarer till sina inlägg. Och ja, nog håller jag med om att det är roligare att få ett "haha" eller nåt annat inte så djuplodande än ingenting. Det är ju ändå nån slags bekräftelse på att det som kan kännas som envägskommunikation kanske inte är det helt och hållet. Jag tror dock att jag har vant mig att oftast vara utan kommentarer. I alla fall så har jag kommenterat 3-4 olika blogginlägg nu senaste dygnet, för att bidra till att få upp frekvensen i detta. För det är väl så - som man behandlar andra, blir man behandlad själv...?

Provar lite nya färger

och så här blev det just nu.

Är inne på min tredje lediga dag inför födseln, Elma har fått gå till dagis för första gången på en och en halv vecka efter att ha haft en envis hosta. Själv dras jag med hennes bacieller och är mer än lovligt täppt i näsan HELA tiden, och snorig. Att vara helt själv hemma är en numera så ovan känsla att det nästan känns konstigt att vara det, men skönt såklart. För en oinvigd kanske det låter underligt att kunna gå upp och ner för trappan utan att klättra över grindar och att vara beredd att med en sekunds varsel springa tillbaka upp/ner beroende på var Elma befinner sig. Eller att kunna sitta vid datorn utan att ha en som klättrar på en eller drar fram tonvis med saker runt omkring en och säger titta mamma, titta mamma, titta mamma, titta mamma, titta mamma, titta mamma. Alla vet ju att jag älskar henne mest av allt på hela jorden (om det jag nyss skrev gav intryck av att jag tycker att hon är jobbig) men ibland är det faktiskt skönt att få lite andrum :)

Vi beställde en bärbar dator igår, och tänkte göra oss av med en av de stationära. Får inte till länken till exakt rätt sida, men om man går in på Aspire 8930 Serien och sen den högraste fliken ser man vilken vi beställt. Känns bra att kunna ha en dator i nedervåningen oxå, och efter ett tags övervägande gjorde vi slag i saken. Omgående leverans stod det när vi beställde den, hoppas det går fort!

Nu kallar Nezerilen så det är bäst jag går dit... snörvel.

Nedräkning

Titta på babytickern till vänster! Det är 14 dagar kvar till det beräknade datumet nu. Alla som är något sånär införstådda i det här vet att allt från två veckor före utsatt datum till två veckor efter är vanligt och normalt. Jag skulle föredra att få åtminstone en vecka att ställa om, eftersom min sista jobbdag var i fredags, men det vet man ju inte. Pia hade drömt att jag skulle få bebisen igår, men drömmen stämde inte denna gång. Hon kanske drömde om nästa lördag. Hur som helst så känner jag mig faktiskt ganska redo, så redo man kan bli i alla fall. Lite svårt är det att fatta ändå, att den som jag bär inom mig och som alltid är med kommer snart att komma ut och bli "verklig".

Utmaning antagen

Postat av: Pia
Du har blivit utmanad!
- Gå in i mappen mina bilder (ev. Bilder för dem med OS X eller din egen personliga bildmapp)

- Gå till den sjätte mappen (ev. den sjätte mappen igen)

- Välj därefter den sjätte bilden i den mappen.

- Visa bilden på bloggen och skriv något om den .

- Invitera sex stycken nya till att vara med på utmaningen.

- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade

Bilden är tagen i april 2005, nere vid vattnet i Nockeby, Bromma. Ser ju rätt vårig ut måste jag säga :)

De utmanade är

Jenny

Johan

30-nånting

resten är nog redan utmanade av andra så jag nöjer mig med dessa.

Ny parvel på jorden!

Nä, inte vår parvel än.
Men stort grattis till Maria med familj som idag fått en till son!

Tillbaka

Efter ca tre veckors ledighet återvände jag i morse till jobbet. Det kändes. Halva dagen gick åt till att vara lätt förvirrad över vad saker egentligen handlade om, resten av dagen försökte jag faktiskt ta tag i några av dem. Igår hade jag svårt att somna för att jag hade ställt klockan, det kändes så ovant. Och en massa tankar började snurra på i huvet. Det var som att allt som varit på paus kom nära igen. Dessutom börjar jag inse att krabaten som lever om i magen snart kommer att komma ut. Ja, det blev lite för många stora tankar samtidigt men till slut lyckades jag somna ändå. Det är som att den här graviditeten bara har pågått utan att jag hunnit tänka på det så mkt, och som att jag upptäckte det "på riktigt" för bara ett tag sen. I fredags på kontrollbesöket fick jag en hög med papper av barnmorskan som handlar om amning, tiden på bb, förlossningsplan osv. Det fick mig att vakna till lite tror jag. Hon sa att när värkarna börjar ska jag inte vänta så länge med att åka in, för det kan går rätt snabbt. Och det är ju bra, men samtidigt blev jag lite rädd att jag kommer vara mentalt oförberedd när det väl börjar eftersom jag inte haft så stort fokus på det. Jag tänker mkt mer på praktiska saker som t.ex. hur man gör när båda barnen vaknar på natten och jag är själv, var och hur vi ska lämna Elma när vi ska till förlossningen. Tänk om jag är själv m Elma på natten när det sätter igång. Och så vidare.

Elma fick ett litet elpiano av farfar i julklapp, nu har hon döpt det till pilliano. Hon är så söt, hur ska man kunna tycka om ett barn till lika mkt? (finns det nån förälder som tänkt så förut....?)

Det oväntade

Hon sov hela natten i sin säng. Kom upp ett par gånger och hämtade mig för att jag skulle sova bredvid. Men inte ens när jag erbjöd henne att sova i vår säng sa hon ja. Jag blev minst sagt förvånad, med tanke på hur första kvällen tedde (finns det ordet?) sig. Ikväll blev det lite senare läggning eftersom vi varit hos Pia och Andreas till för ungefär en timme sen, så nu ligger hon och Peppe och läser i hennes säng som att det aldrig varit på nåt annat sätt. Vi får se om förra natten var en engångsföreteelse, jag är i alla fall glaaad för att det funkade en första gång för det borde ju innebära att det ska fungera nån gång igen.

Nu ska jag spela WoW, level 74 - here I come!!

Yes

Jag fick Elma att somna i sin säng, och hon är fortfarande kvar där. Än så länge i alla fall...

Rom byggdes inte på en dag

Vi har bestämt att vi ska få Elma att börja sova i sin egna säng, i sitt rum, inför att det kommer ett till barn. Då och då sover hon delar av kvällen/natten i sin säng, efter att ha flyttats dit från vår säng sovandes. På nåt sätt måste hon känt på sig att det nu är allvar. Själva flytten till hennes säng gick bra, men hon vaknade igen efter en stund - förtvivlad. Nu har vi bytt av varandra i omgångar för att på olika sätt försöka få henne att stanna i sängen. Det var lättare att göra det här när hon sov i spjälsäng, då kunde hon ju inte gå upp själv. Men nu kan hon det. Noterat på den mentala minneslistan inför nästa barn: låt det inte bli en vana alltför länge att sova i vår säng... Vi får väl se denna kväll som ett litet steg i en ny vana.