Förvånad...

.... och nästan lite oroad över att jag sov mig genom ett hejdundrande åskväder i natt. Jag har fått berättat för mig av flera grannar att det knappt gick en sekund mellan blixt och dunder när det var som närmast. Och jag som trodde att jag var hyfsat lättväckt... Eller är det bara Elma jag hör och inget annat? Peter hörde inget heller. Vaknade Elma och var ledsen utan att nån kom och hämtade henne? En kontrollmänniska som jag tycker att det nästan känns lite obehagligt att inte haft en aning om det här. Så här lät det säger en av de vakna:

02,10 (den nya klockradion visar tiden i taket)
PANG! BRAK! VÄRLDSKRIG!!! Flög som en projektil rakt upp i luften... Åskan var i gång igen! Jag är inte ett dugg rädd för åska, Men jeeesus! Nu var den precis ovanför mig! Låg där som en utslagen gråsäl, smått irriterad och så där trött som bara Pialisafisa kan va. SHHHHHHAAAAAABBBBAAAANNNGGGGGG!!!!! Nä nu jävlar!!! Älgade upp ur sängen... sprang rakt in i sovrumsdörren som jag hade glömt att jag stängt, snubblade in i vardagsrummet och satte mig på ändan mitt på golvet... Krälade fram till de förbannade eluttagen för att dra ut tv'n, datorn och akvariet igen. Utmattad drog jag mig tillbaka i sängen. Det är nått konstigt med åska. Jag tror att jag har blivit hjärntvättad som barn. Varendaste blixt så börjar hjärnan oavkortat...1...2...3, Boom! Pirr, pirr, hihi, 3 km. Vilken nörd man är. Igen 1... BOOOM! Å nu är den här! (pirrig-läskig-fantastisk-känsla). Ja så låg jag och höll på fram till strax efter 03,00 då jag mer funderade på om det skulle bli en till smäll, eller om jag kunde ta och börja fundera på att somna. Jag somnade...

På morronen var det fortfarande ösregn så vi gick till öppna förskolan för att fördriva tiden lite. Sångstund, lek och fika i en och en halv timme. Sen var Elma trött, vilket jag var rätt tacksam för. Jag har en gräns för hur länge jag kan vistas i en miljö där många av mammorna är väääääldigt mycket mamma och inget annat.

Hösten har kommit

För ett par veckor sen (eller är det redan en månad sen...?) tyckte jag att hösten låg i luften, och det kändes för tidigt. Jag hade inte hunnit bli mätt på sommar än. Sen vände det och vi fick en hel del sommar till, tack och lov. Lurad av solskenet i morse fick jag ångra mitt klädval när jag gick och frös resten av dan. Solen försvann och ett iskallt, ihållande hällregn började ösa ner och gör fortfarande. Blixtrat och dundrat har det oxå gjort. Nu tror jag på allvar att hösten har kommit, men nu välkomnar jag den.

Idag bokade jag biljetter till min egotripp till Sthlm nästa vecka. Har givetvis dåligt samvete över att jag åker från Elma och Peppe i flera dagar, men samtidigt tycker jag att det känns skönt att vara "ledig" ett par dagar och kunna träffa folk dagarna i ända utan att tänka på blöjor, frukt, barnmatsburkar, var det finns microvågsugnar, sovpauser, välling, farliga väggkontakter, vilken vagn som är bäst att ta med osv osv....

När jag bloggar gör jag ofta saker samtidigt, nu t.ex. har jag fastnat i Facebooks oändliga förgreningar. Jag förstår faktiskt att det finns företag som känner sig hotade av detta vuxendagis, man kan tillbringa ganska många minuter där. Nu har jag inget företag som betalar mig några pengar så jag kan göra vad jag vill hahahhaha Och nu ska jag se vilka jag mer kan hitta :)

Nattsvammel

En lördagkväll vid den här tiden (23.30) är det nog många som känner att det börjar bli dax att ringa taxi för att ta sig till krogen. Jag däremot, sitter i hemmets lugna vrå efter att ha varit på middag hos Jonny och Maria. Elma kände att det var lördagkväll och "partaj" så hon vek inte in kepsen förrän vid 23-tiden. Nu ligger hon och sover djupt efter den vilda kvällen. Igår somnade hon oxå ovaggad efter att ha haft fyra andra barn (de är ju inte så mycket bebisar längre) på besök i flera timmar. Efter den bravaden är jag ännu mer imponerad av dagispersonal än vad jag var innan. Den ljudnivå och aktivitet det där gänget kunde åstadkomma var allt annat än lugnt. Men det var roligt också, tyckte både föräldrarna och barnen.

I morron ska jag förbereda mig så gott jag kan inför måndag. Jag kan inte skriva vad det är jag ska göra p.g.a. att mina förhoppningar om att det ska gå i lås är för stora. (F*n, nu minskade genast oddsen, se nr 2).

Sitter och försöker komma på vad som hänt senaste veckan, men jag minns inte så noga. Peppe har jobbat flera s.k. dagpass mellan 8-20 vilket har gjort att jag och Elma har varit själva en hel del. Hon, som alltid varit så nöjd och glad med nästan allt, har nu kommit in i en period där inget verkar vara bra. Speciellt inte att bli nedsatt på golvet. Jag har varit ganska slut på kvällarna efter att ha försökt att underhålla henne och inte bli allför bedrövad över att hon verkar missnöjd.

Veckans ridpass visade sig vare teorilektion, dock uppsutten sådan. Sitsträning stod det på lappen, vilket innebar att vi turades om att longera och att rida utan tyglar eller stigbyglar, just för att hitta balans och den rätta sitsen. Det kanske låter enkelt men det var ganska svårt, speciellt när hästen vi red hade så skumpig trav. Longera har jag inte gjort på många årtionden så det var minst lika svårt. Själva ridningen blev inte så lång per person eftersom vi bytte av varandra, kanske 15 minuter, men ack vilken träningsvärk det resulterade i.

Jag har under veckan skickat in flera jobbansökningar. En av anställningarna sköts av en välkänd rekryteringsfirma som ville att man skulle göra ett webbaserat test för att komplettera de uppgifter man registrerat i deras databas. Testet kändes som ett skämt, jag var hela tiden övertygad om att det skulle visa sig att jag var med i internets motsvarighet till dolda kameran. Man fick en ordkombination och svarsalternativ som man skulle para ihop den första ordkombinationen med. Så här kunde det se ut:

Bi : Vingar
- Is : Vatten
- Öl : Alkohol
- Hav : Vind

Va f*n?! Vadå? Att välja nåt av de svarsalternativen känns som att man lika gärna kan blunda och peka. Nu läste jag inte instruktionerna jättenoga, men jag hann uppfatta att det var för att se hur det stod till med den språkliga förmågan. Mmm, okej. Jag har ingen aning om hur "bra" det gick på det där testet, jag hann väl svara på 50-60 såna frågor innan tiden var slut och kände mig mest bara förvirrad efteråt.

Nä, nu känner jag efter att ha hållit på med det här inlägget i typ en timme samtidigt som jag pratat på msn att jag är astrött. God natt.

Framåt

Elma kröp nyss!! Hon har varit på g länge men nu så. Det var inte långt men hon gjorde det :)

Den småarga och lite för fega

Första gången jag såg henne stod hon i en korsning i ett villaområde och bara stod. Sen sprang hon iväg och jag funderade inte så mycket mer över henne. Nåt kvarter senare såg jag henne igen, hon var då i färd med att klistra fast nån lapp på en lyktstolpe. Hon gick 20-30 m före mig så det gick inte att missa att hon fortsatte klistra upp saker på annat som skylten till Backenskolan, busshållplatsen, elskåp m.m. Nyfiken som jag är gick jag lite långsammare förbi lyktstolpen och skolskylten för att få reda på vad det var. Jag stannade aldrig helt så jag såg bara fragment av dem, det var bl.a. en svensk flagga i sommarmiljö, på det andra stod det nåt om unga tjejer som mår dåligt. Jag fick inte riktigt ihop vad det var men hade mina misstankar åt det BSS-hållet, och webbadressen pekade också åt det hållet. Jag kollade när jag kom hem och jodå, nog var det nån som var mån om att bevara landet svenskt. Idag när jag var ute såg jag ett av klistermärkena igen på ett annat ställe, det stod "Utrotningshotad" över ansiktet på en onormalt blåögd baby. Det kan ju inte vara okej att meddela sig på det här sättet, oavsett vilket budskap man har. Är det inte förstörelse av annans egendom eller nåt sånt? Busshållplatsen tillhör väl lokaltrafiksbolaget, elskåpen energibolaget, skyltarna nån annan? Nu var ju det här ett extra otrevligt budskap flickstackaren spred, och det var där min tanke startade ("Hur f*n kan hon helt ogenerat gå och sätta upp sånt här? Jag borde riva ner dem så fort hon satt fast dem, så hon ser det. Men tänk om hon är galen och börjar slåss, jag måste ju skydda Elma. Nä, jag säger inget, jag är för feg. Men jag borde.... Jag borde ha nåt att styrka det med... man får säkert inte ens sätta upp grejer på de här ställena, de ägs ju av nån annan. Stackars lurade tjej som skickats ut för att sätta upp den där skiten. Mutter, mutter, mutter....") Så jag gick vidare hemåt utan att säga nåt. Bitter över min feghet och arg för det hon satte upp.

95

Jo, jag överlevde helgen och min dödsångest var obefogad. Jag och tre andra tanter (ja, två av dem var faktiskt riktiga, äldre tanter) möttes och var alla påtagligt darriga i knäna. Vi undrade varför tanken slagit oss att utsätta sig för det här, i tre dagar dessutom. Vi valde hästar för alla dagarna, det blev en ny för varje dag för mig.

Första ridpasset innehöll bara teknik- och sitsträning, inga hinder att tala om egentligen. Efter ridningen följde en teorilektion som handlade om samma sak. När jag satt där insåg jag att det är inte så konstigt att jag är rädd, hoppning skiljer sig väldigt mycket från att rida dressyr som jag har tränat betydligt mer på. Alltså har jag ingen riktig koll på hur jag ska ska göra för att det ska bli bra, det i kombination med skräckscenarion som handlar om ambulansfärd och invalidisering är inte direkt stärkande.

Dag två var jag nästan ännu mer nervös, jag skulle ha en häst som har rykte om sig att ha väldigt bråttom i hoppningen. Genast började scenarierna ta fart i huvet.... Övningarna fortsatte på samma tema som dagen innan, men nu la vi in några små hinder i banan också. Hon var väldigt snabb om man gav henne för mycket eftergift men vi passade ganska bra ihop trots allt och det kändes faktiskt väldigt bra när jag kom på hur hon fungerade. Kände att jag hade stor nytta av teknikträningen från dagen innan. Teorin den här dagen bestod av löshoppning (hästen hoppar utan ryttare och kan därmed hoppa högre). Maffigt att se när en 1, 70 m hög häst lajjar över hinder som är 1,30 höga, och nyttigt att stå bredvid och se hur de använder sin kropp i ansats och hopp.

Sista dagen var det sagt att det var vi sjäva skulle bestämma när hindren höjts tillräckligt. Vi började såklart med låga hinder tills vi kände att vi hade tekniken och modet att gå vidare. Från början var hindren kanske 40-50 cm nånting, vilket inte kändes så jobbigt. Mitt största problem då var att få den för dagen stora hästen (jag kom inte upp utan att klättra från en bro) att engagera sig, han tyckte nog att det där mest såg ut som skräp på marken. Men när det var dags att börja höja vaknade han till lite bättre. Efter ett av hoppen stannade jag till vid hinderstödet för att se vad vi var uppe på - 75 cm. Ojoj. Det såg lite högt ut och mentalt kändes det väldigt högt. Eftersom jag tydligen var en av de "modigare" i sällskapet tyckte ridläraren att det bara var att köra på, så hon fortsatte att höja 10 cm i taget. Två av tanterna hade vid det laget gett sig och efter 85-hoppet sa den tredje att hon också hade nått sin gräns. Jag frågade om det var bra för mig då också men ridläraren tyckte jag kunde prova en höjning till. Jag tittade på hindret på 95 cm och tänkte "shit". Samtidigt fanns det ingen direkt tvekan, men jag blev lite fumlig och fick göra om ansatsridningen för att få till det. När jag var på väg fram hade jag bara i huvet att jag måste rida på som bara den för att lyckas. Och JA, vi tog oss över utan problem. Hästen kände förmodligen att han äntligen fick nåt som var värt att hoppa över ordentligt så han skärpte sig också mer. Herregud vad jag darrade efter hoppet, men ooo vad jag kände mig glad över att ha klarat det.

Jag kan inte säga att jag känner mig orädd för att hoppa efter de här dagarna, men jag har mer kontroll på hur jag ska göra och min osäkerhet är mindre. Det känns som att chanserna att det blir rätt är större. Det kanske kan leda till att jag i alla fall deltar i kommande hopplektioner i stället för att stanna hemma.

Skakis

Just nu är jag livrädd och en släng av dödsångest. Idag om bara en stund börjar hoppkursen för hopprädda som jag ska vara med på nu tre dagar framöver. Det är så jag börjar undra varför jag anmälde mig.... burr. Så vi får väl se om det blir nån mer bloggning framöver.

Varm i skinnet

Idag hade sommaren återvänt vilket gjorde mig väldigt glad. Vi åkte iväg till havet men den här gången till en annan strand än den vi varit på hittills i sommar. Det var väldigt mycket folk där och nästan alla var så .... små. Unga alltså. Lite show off över det hela och vi var helt klart minoritet med Elmas tält mot solen. Man var hela tiden lite oavslappnad och förväntade sig nästan att få en volleyboll i huvet när som helst. Det fick vi inte men vi åker nog till den andra "lugnare" stranden i morrn. Jag tyckte inte att solen verkade så stark längre men nu på kvällskvisten är jag varm i skinnet.

Hann med att slänga iväg en jobbansökan också. Det verkar vara ett ganska bra jobb som jag tror kan passa mig. Vi får väl se om jag håller måttet och ens får komma på intervju.

Nu är det dax att sova, i morron väntar mer sol :)

Klagovisa

Idag har jag en massa jag borde göra. Vika ihop och lägga in kläderna i byrån, hitta en bra plats i köket för kaffeservisen, skriva och skicka en jobbansökan, fylla i papper för min olycksfallsförsäkring och en massa annat skit. Hittills har jag inte lyckats ta mig för att göra nåt alls nästan.

Låg i soffan med Elma och lyssnade på P3 star vilket handlade om att klaga. Ett par tjejer satt och diskuterade huruvida det var okej att klaga eller inte. Den allmänna uppfattningen verkade vara att det var bara BRA att klaga på det mesta, som den ena tjejen sa - för att må bättre själv, typ dumpa sitt skräp på nån annan. De tyckte också att det var socialt att klaga och att det var bra samtalsämnen eftersom alla kunde relatera till och klaga på nåt själv. Och nog stämmer det att det är anledningen som gör det så vanligt att klaga. Men skapar det inte en negativ inställning? Jag säger inte att jag inte klagar för det gör jag, men det en av de saker jag gärna skulle vilja göra mindre. Bara klaga när det verkligen är befogat, inte gå och smågnälla på saker som inte är viktiga. På sikt hamnar jag snarare i en negativ spiral av det än att det lyfter mig. Klag ger klag. Eller......? Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, jag tyckte att det kändes som en trist inställning att det är okej att utan begränsning gå omkring och spy galla lite till mans och att det dessutom anses som en social förmåga. På tjejerna lät det nästan som att det fanns med i Maslows trappa bland människans grundläggande behov. (Men se! Jag klagar på dem som klagar) Nä, jag tror på positiva medmänniskor och var annars ska man börja om inte med sig själv?

(Obs! Jag kan inte garantera att framtiden inte för med sig något gnäll från mig.....)

Musik och möbler

Här om dan införskaffade Jörgen biljetter till Kent den 18 november i Globens annex. Ska bli roligt att gå på konsert och att träffa Jenny en hel helg. Biljetterna tog slut på 2 minuter, men den rutinerade konsertmästaren lyckades knipa åt sig ett gäng ändå.

I hemmet har i stort sett alla möbler flyttat runt, Elma skulle nämligen få ett eget rum. Det egna rummet blev det som vi hittills haft som sovrum eftersom det är det enda som ligger lite avskiljt. Det var inte det lättaste att möblera ett rum med både soffa, tv, soffbord, matsalsbord och sex stolar, som tidigare inrymde hälften av de sakerna. Nu fick ett av de tidigare två vardagsrummen göras om till master bedroom. Till slut fann möblerna sin plats, det blev helt omvänt mot vad vi tänkt oss innan vi började. Men det blev riktigt bra.

Sorg

Idag fick hunden Bonzo somna in efter nästan 13 levnadsår. En gammal man som alltid gjorde sitt bästa och ville alla väl. Finare hund får man leta efter.

Nu viftar han på svansen i hundhimlen och slipper ha ont.

Vila i frid, kära vän.