Vi sitter i träsket allihopa - WoW-träsket.

Peter är ju sen flera år tillbaka en inbiten spelare av World of Warcraft och jag har periodvis också varit inne och spelat en del. För ett par veckor sen tog intresset fart igen och jag började spela upp min "gubbe" (som egentligen är en tjej). För att kunna spela samtidigt och tillsammans köpte jag ett eget spelkonto. I samma veva skapade Pia en gubbe (på Peters spelkonto) och blev även hon besatt. Det ledde till att hon under en veckas tid köpte spelet med eget spelkonto och en ny dator med mer prestanda. Jörgen, som också sen länge tillbaka är WoW-spelare, har också skapat en ny karaktär på samma server så att vi kan spela tillsammans.

Så nu sitter vi där och spelar. Och spelar. Och spelar. Och spelar.... Ögonen svider och nacken är stel som en pinne, men vad gör det när man precis har fått en ny yxa som gör ännu mer skada på fienderna eller att nästa level är inom räckhåll. När man väl går och lägger sig tas alla drömmar upp av att hitta quester, levla, loota och slåss mot alla möjliga motståndare. Det är faktiskt helt sjukt vad beroendeframkallade detta spel är. Man får nästan inget annat gjort.

I tvättstugan rakt under oss håller Svartjobb AB att bygga om. Jättebra att det blir fint där nere eftersom det hittills sett ut som något från filmerna Saw, men gubbarna där nere orkar inte gå ut i kylan när de ska röka så vi här uppe får ta del av rökdoften. Men jag är för feg för att gå ner o säga till, och idag har det faktiskt inte luktat så mycket alls.

Bla bla bla

I morron ska frisörskan göra ett arbetsprov på en salong för att få praktikplats där, och jag ska vara den kvinnliga hårmodellen. Både hon och jag är lite nervösa. Jag är nervös för att jag ska ångra mig, och hon är nervös för att hon ska misslyckas med frisyren p.g.a. att mitt hår är så mjukt och inte har så mycket eget stöd. Vi har kommit fram till att det här borde fungera för oss båda. Samtidigt som jag är lite smånervös känns det spännande. Jag vet ju att hon är jätteduktig och jag förmodligen inte alls kommer att ångra mig.

Härom dagen fick jag ögonen på en gammal favorit, kanelknäcke. Hur gott som helst.

Alla hjärtans dag firades i shoppningens tecken. Först åkte vi till Mio som nyligen öppnat i nya lokaler. Det visade sig att möbelaffären som drevs där innan Mio flyttade in hade utförsäljning av sina saker, det var 30% rabatt på det mesta. Så det blev både småsaker som ljus och en duk, men även två hyllor som man kan sätta upp bredvid sängen istället för nattygsbord. Sen åkte vi vidare till Jysk där finfia duntäcken och kuddar inhandlades. Ovanpå Jysk ligger Barnens hus där Elma fick en haklapp, en sked och en napphållare. Ikväll eller i morgon ska hon få sin första portion mild havregröt. Mums. Sen köpte vi med oss indisk mat från Ghandi och Valentinbakelser från Mecka till oss och Pia och Jörgen.

I tisdags dök det upp en kvinna i 40-årsåldern som ska provrida i gruppen ett par gånger för att se om det är lagom nivå. S k ö n t tycker jag, äntligen lite uppblandning i den annars så tonåriga gruppen. Alla i gruppen verkar ju snälla och så, men det kan vara så segt ibland med deras sätt att vara. I slutet av tisdans lektion, efter att ha skuttat över några små hinder, lät det såhär:

- Men gud asså det måste sett heeelt hemskt ut när jag hoppade!
- Nej men guuud, verkligen inte! Asså det såg så himla bra ut!
- Men asså, näää jag kände ju bara hur det lixom ba... (och gör nån rörelse som ska betyda att det var ostabilt)
- Nä guud, det såg skitbra ut! Men asså jag då... det var ju bara helt (gör nån liknande rörelse)
- Nej, men du var ju jättebra! Men guuud!!
osv...........

Självklart var ju båda jätteduktiga, ingen av dem var ostabil för fem öre. Det är väl rätt vanligt att man håller på sådär i den åldern. Jag trivs dock bättre om man kan diskutera lite varför det blir som det blir när nåt inte funkar, och även när det funkar. Jag orkar inte riktigt bry mig om hur det ser ut eller om folk tycker att jag är feg för att jag inte vill hoppa, däremot vill jag känna och förstå när jag får hästen med mig i det jag försöker göra. Fram för fler tanter som jag i tonårsgruppen!

Tillbaka

Så har vi avverkat fem ganska hektiska dagar med turné i Stockholmsområdet. Ett tydligt tecken på att man planerat in för mycket är att det efteråt känns som att man sett personerna men inte träffat dem. Trots att man tillbringat åtminstone ett par timmar tillsammans. Ändå tyckte jag att jag hade gjort ett hyfsat bantat schema över vilka som skulle hinnas med den här gången. Att man aldrig lär sig. Hur som helst var det roligt att se dessa kära människor.

Att vara tillbaka i lugnet känns skönt. Idag ska jag bara softa, och njuta av att inte behöva passa tider och planera hur många timmar i förväg man måste åka för att hinna fram i tid. En promenad i vintern känns som ett lagom projekt för dagen.

Otroligt nog har jag inte fått tillbaka den för stora summan jag betalade in till Sktf för flera veckor sen. För en vecka sen idag fick jag beskedet om att de skulle betalas tillbaka på tisdan, tyvär har de fortfarande inte dykt upp. Visst att det kan ta ett par dagar mellan bankerna men nu börjar det ju bli lite väl länge. Gör aldrig det jag lyckades göra. Det är verkligen meningslöst och långdraget. Å andra sidan gör jag ju inte av med några pengar nästan alls när jag inte har dem i min ägo (ett försök att se det positiva).

Melodifestivalen 2: De som jag ville skulle gå vidare gick vidare. The Ark var bra men är vanligtvis ännu bättre. Marie Lindberg gick rakt in i mitt hjärta, tror dock inte att låten har nån chans att vinna. Men jag är glad att hon var där och förgyllde kvällen med sin avvikande stil i sammanhanget.

Kyliga dagar i februari

Så här i början av året får man ju sitt årsbesked från CSN, och därmed reda på hur mycket man ska betala tillbaka varje kvartal under året. Eftersom de går på årsinkomsten två år tillbaka i tiden är det nu den absolut sämsta möjliga kombination av inkomst och återbetalning. Under 2005 hade jag den högsta inkomst jag nånsin haft, och i år har jag den lägsta "inkomst" jag nånsin haft. Igår skickade jag in blanketterna för att ansöka om sänkt återbetalningsbelopp. Det skulle man ju givetvis gjort mycket tidigare så det var klart vid årsskiftet, men jag glömde bort att skicka in blanketterna under hösten. Det hände så mycket annat då.

Igår skickade jag ett tackkort till arbetsplatsen med mig och Elma som motiv. Strax före jul fick vi ett presentkort på Polarn o pyret skickat från dem, och det var verkligen jättejättegulligt gjort. Jag kände dock inte så nöjd med själva fotot eller med det jag skrev. Jag hade en riktigt töntig uppsyn och Elma tittade inte in i kameran. Och när jag skulle skriva nåt hade jag så bråttom att det bara blev nåt så där vanligt platt, egentligen hade jag velat skriva nåt mer för att få fram att vi verkligen blev jätteglada. Men nu finns det ingen återvändo för det är redan skickat.

Idag var det vägning på bvc, Elma dunderbebisen är nu vid 4 månaders ålder uppe i 7465 g. Själv vägde jag 5-5,5 kg vid samma ålder. Senare på dan var vi på babysång på öppna förskolan, med efterföljande fika. (En parentes: det dök upp en lite udda mackvariant. Bröd, smör, ost, gurkskivor, toppat med apelsinmarmelad. Ost och marmelad eller ost och gurka är ju välkänt, men att slänga ihop allt det... nää.) Det är rätt intressant med alla dessa mammor som går dit och vilka roller de tar på sig. De allra flesta har en ganska jordnära inställning till att man gör lite olika med sina barn och hur de sköts, men vissa verkar vara där för att bossa runt de andra mammorna. De uppför sig som att de är allvetande inom området barn och drar sig inte för att med mästrande röst berätta att andra gör "fel" eftersom de inte gör precis som de själv skulle gjort. Suck. Tur att man lyckats lista ut ungefär vilka de är.

Utetermometern kryper ner mot -20... burr. Träet i huset drar ihop sig i kylan så med jämna mellanrum smäller det i ytterväggarna.

Ikväll har jag packat resväskan. I morrn förmiddag bär det av mot Stockholm. Jag är lite nervös för hur det är att flyga med en 4-månaders bebis.

Melodifestivalen 1

Så var det igång, melodifestivalkarusellen. Sen ett par år tillbaka tycker jag att det är ganska kul att följa tävlingen och en del av allt det snack som blir runt omkring. Det är roligt att tycka låtar är bra, gissa vem som går vidare, förundras över hur folk röstar, att klaga på stilar, kläder och sång. Gårdagens öppning för det här året var ganska platt, jag tackar dock högre makter för att Kristian Luuk kommer vara programledare det här året och inte ytterligare en Lena Ph. Tråkigt nog var Luuk den som höll bäst klass, låtbidragen var ju sådär. Anna Book och Tommy Nilsson hade precis såna låtar man kunde förvänta sig av dem, och de flesta andra också. Elin Lanto hade jag hoppats mer på. Och Addis Black Widow... Är det värt att nämna nåt om dem? Jag trodde att hon helt tappat medhörningen under första versen, men när även killen fortsatte att sjunga falskt andra versen började jag fundera. Hur tänkte de när de bestämde låt att ställa upp med? Och hur kom den med? Juryn måste varit full den dagen.

The story continues.

Har ni fest eller?

Alla som sett Beck-filmerna vet att man kan ha en dubbelbottnad relation till sin närmaste granne. Vår närmaste har inte nån stödkrage men har dock samma förmåga att dyka upp som gubben i lådan. Idag vid 18-tiden knackade han på ytterdörren och undrade vad vi gjorde. Anledningen till hans besök var att han tyckte att det verkade som att vi hade fest inne hos oss, och då kände han tydligen för att knacka på. Om jag skulle kommit in genom porten och upptäckt att det verkade som att han hade fest inne hos sig skulle jag skynda mig in för att slippa att ev. konfronteras med den. Sen kanske jag är överdrivet aktsam, min lätt sociala fobi brukar göra sig påmind i såna situationer, men det är ju inte bara det. Nog för att vi bor grannar och alltid pratar när vi träffar på varann, men vi är ju inte så nära att vi går in till varann och fikar o såna grejer.

Alltså, om man hade varit inbjuden på fest 15 gånger tidigare hos den andra skulle man kanske, kanske (eller nej, det skulle man inte) knacka på om man anade att det var fest. Ja, jag blir aldrig riktigt klok på den där pojken. Han är jättetrevlig och på ett sätt är det ju väldigt socialt att bjuda in sig själv till grannen sådär, men jag vet inte. Det kanske är mig det är fel på.