Vill, men kan inte

Jag har blivit erbjuden att vara medryttare på en häst som ska säljas från ridskolan. Hon som köper hästen rider i min grupp och vi två verkar vara de enda på hela stället som faktiskt gillar den lilla krabaten. Först var erbjudandet att vi skulle dela ägandeskapet men då sa jag nej direkt, det är bara att inse att det inte finns tid till det. Förra veckan när jag fick medryttarerbjudandet sa jag att jag förmodligen inte kommer att kunna ha en dag i veckan stående, utan att det nog kommer bli lite mer sporadiskt. När vi pratdes vid på telefon för ett par dagar sen verkade det av nån anledning som att hon trott att jag skulle kunna ha minst en dag i veckan. Jag sa samma sak igen, att jag inte har möjlighet till det, och att jag måste fundera lite på hur vi kan lösa det här på bästa sätt. Och nu har jag gått och fått dåligt samvete över att jag inte kan hjälpa henne mer... Skitdumt, jag vet, det var ju hennes beslut att köpa hästen. Själv. Jaja, i morron ska jag ringa henne så får vi prata lite mer. Förhoppningsvis lättar det mitt dåliga samvete.

Nu ska jag WoWa en stund :)

Länge sen

Jag har varit hemskt dålig på att blogga senaste tiden, men har försökt att vara desto bättre inom de andra områdena som tar upp min tid. Ofta känns det som att enda tiden jag har att sitta still och tänka tankarna färdigt är när jag är på jobbet, och där vågar jag inte blogga. Nu när det gått såhär lång tid sen senaste inlägget hamnar jag som vanligt i skrivkramp. Det har hänt saker varje dag som jag hade kunna blogga om, men eftersom de passerar fort hamnar de snabbt långt bort i tiden.

Ägnar så mycket tid jag kan åt att lyssna in mig ordentligt på Kents senaste album, det är inte många veckor kvar till konserten och då är det mycket roligare om de sitter. Jenny har beskrivit det på bästa möjliga sätt, så det är ingen mening med upprepning.

För några dar sen fick jag en grym födelsedagspresent som jag läääänge velat ha, men inte tagit mig råd till. Förutom att den är fin har den precis de saker jag vill ha; kamera, radio och plats för en massa musik. Det är skönt att slippa ta med sig tre grejer (två är det ju egentligen, för kameran kommer ju aldrig med till vardags) istället för en. Den nya favoriten hjälper mig mycket i Kentinlyssningen.

Ska försöka att blogga lite mer frekvent framöver....

1-åringen

På dagen för ett år sen vid den här tiden hade vi för en stund sen tapetserat klart den första väggen i ett av vardagsrummen, äntligen skulle den jättefula gula tapeten bort. Inte ett ont anande slog vi oss ner framför en film, ganska trötta efter att ha klättrat upp och ner, skurit, klistrat och mätt hela dagen lång. Nästa dag kl 9 skulle jag till arbetsförmedlingen på såndär obligatorisk träff för att få behålla a-kassan. Gick o la oss vid 1 nånting och jag anade nån slags molande värk men hängde inte upp mig så mycket på det, sådär hade det känts lite från och till under hela graviditeten. Tänkte att det skulle vara borta när jag vaknade igen. Under natten tilltog värken, mellan vaket tillstånd och sovande fattade jag inte vad som höll på att hända. Blev mest irriterad att det skulle behöva kännas så varenda gång jag hade somnat till. Fram mot morrontimmarna gick det inte att förneka vad det var som höll på att hända... det bar iväg till förlossningen. Jag var övertygad om att vi skulle få åka hem igen, det var ju en vecka kvar till beräknat datum, i stället kom ett par timmar senare lilla Elma till världen.

Det är svårt att förstå att det är ett år sen. Ett år som gått så himla fort och innehållit så otroligt mycket. Nog visste jag innan Elma att ens egna barn är det absolut största i livet, men känslan att hon finns, att hon är hon, allt med henne, har jag inga ord för. Det är större än det absolut största.

Grattis i förskott på din första födelsedag, lilla underbara älskade Elma!

Jippiii

Det där med att utmana sina rädslor kanske inte är så dumt trots allt. Jag hade starka föraningar om att det skulle vankas hoppning på ridningen idag, men kände mig konstigt nog inte så hemskt nervös inför det. Föraningen stämde in och väl på plats steg pulsen ordentligt, jag lyckades dock att byta till mig samma häst som jag hade sista dan på hoppräddkursen för ca 2 månader sen och var faktiskt inte så sjukt rädd. Jag hoppade allt som skulle hoppas, och det var till och med ganska roligt! Det var inte så högt (kanske max 60 cm) men det var många hinder och svängar att ta sig över och igenom. Det känns BRA att jag minns hyfsat vad jag gjorde och vad ridläraren sa till mig i stället för att få blackout vid varje hoppomgång.

Tjohoo!