Översättning

Ofta översätts ju saker från svenska till engelska för att de ska låta lite coolare. Eller så väljer man att döpa svenska grejer på englska. Filmtitlar, företagsnamn, produktnamn osv. Typ shampo-/balsammärket Sunsilk låter ju fantastiskt på engelska, men inte på svenska (solsilke). Tycker amerikaner (å andra engelskspråkiga) att deras eget språk är töntigt så som vi tycker att svenskan är töntig? Och skulle de i såna fall översätta sina grejer till annat språk? Eller hittar de på nåt heeeelt annat?

Kvällen

Jag kanske har varit naiv innan men jag trodde att jag kanske skulle känna mig lite hemma på ett sånt här ställe eftersom jag passerat både 27 och 30 för ett tag sen. Men redan i kön utanför märkte jag att jag inte riktigt kunde identifiera mig med de flesta som var där. Det var nog en medelålder på närmare 40. I kön runt omkring mig förekom en del halvhjärtade raggningsförsök från personer med begynnande flint och igenspacklade rynkor. Samtidigt vilade en känsla över kön (som rörde sig mkt långsamt och där många stod och frös lite) att där skulle kunna finnas ryggsäckar innehållande varm chocklad och limpmackor med ost. Den mixen gav mig en märklig känsla.

Har aldrig gillat Rex sådär värst mycket. Det består av tre våningar och alla är liksom hela tiden på väg nånstans. Var man än ställer sig eller går nånstans är det som att man befinner sig i en kö som rör sig. Efter nån timme tröttnade singeltjejerna i sällskapet och gick vidare till stället som för kvällen var Rex motsatta extrem - ett 18/20-årsställe. Jag stannade med killarna som hade hittat sitt ställe på jorden, rockdansgolvet. Rätt kul, för de tyckte att det var så kul. De som gillar sån där musik får ju typ aldrig höra det ute annars.

En stund före stängning gick vi till Mc D. Där träffade vi engelsmannen och hans kompis som båda hade varit med på förfesten. Kompisen lämnade förfesten innan vi gick ut, han skulle nämligen på styrdans. När vi gick från Mc Donalds kände jag mig nyfiken på detta (i mitt huvud) lite udda fredagsnöje och fick jag lov att fråga hur det egentligen funkar. Det är en nykter tillställning där det är varannan damernas/herrarnas, åldern på folket är 20-38 år (han själv var typ 27), i pausen tar man en kopp kaffe eller kanske en varm korv och sen dansar man vidare kind mot kind. Jag har svårt att se mig själv där, men jag lovar - han var den som hade haft roligast den kvällen.

Freda.

Idag är det fredag och tanden känns bättre. Så nu är jag inte så värst orolig längre. Blev rädd igår att det hade blivit nåt fel och att de skulle behöva göra om :/ Huvva. (Fast lite rädd är jag fortfarande för det ilar när jag råkar tugga med den där tanden)

Fick ett brev från CSN igår där det stod hur mycket jag är skyldig och hur stor min kvartalsbetalning det här året blir. Och som de flesta vet är den större än förra året... Känns surt. Jag har ju uppoffrat mig och genomgått en utbildning, menade de verkligen allvar med att man ska betala tillbaka de där småpengarna man fick varje månad?! Dessvärre är det nog precis det de gör... 24 år är det kvar på betalningen.

Arbete: Igår löste jag två "surdegar" som jag inte orkat ta tag i tidigare för att jag inte vetat riktigt vad jag ska göra med dem. Eftersom jag har mycket annat att ordna med också har det blivit liggande p.g.a. mer eller mindre medveten bortträngning. Skönt var det när jag kom på hur jag skulle lösa det. Mitt arbete är som en enda lång lärprocess. Äntligen får jag en chans att utnyttja min magisterexamen i pedagogik och kan analysera alla steg i processen! ... jorå... så att....

Ikväll är det inflyttningsfest hos apotekssyrran... Vi ska gå ut på ett ställe där åldersgränsen är 27 år. Jag har aldrig varit på nåt ställe med så hög åldersgräns föurt.

Jag kan oxå göra länkar!

Okej, det här är så mkt jag som det bara kan bli. Först kommer jag på att jag är en sällanbloggare eftersom det går massa dagar mellan bloggandet, och rätt som det är gör jag det flera gånger per dag. Antingen eller - det är jag det.

Det känns fortfarande lite obehagligt i min stackars urborrade tand (men fyllda efteråt såklart). Jag tror att det ömmar lite efter den hårdhänta tandläkarpersonalens ingrepp. Det lixom ilar då och då, långt där inne i tanden. Förmodligen kan det kännas så såhär efteråt, jag minns inte hur det "ska" kännas.

Efter det onda besöket på Renmarkstorget i morse gick jag hem och bokade hotell till Parisresan i mars. Jag blev så till mig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag vill åka nuuu. Även fast det inte ens gått ett år sen jag var där senast känns det jättekul att åka just dit. Det är ett ställe som kom att få ett speciellt ställe i mitt hjärta.

Jag har inte bara ont i tanden idag, jag har även träningsvärk. I går var det onsdag vilket innebär... ja just det - ridskola. Nu efter ett par gånger börjar jag få lite koll på vilka som går i min grupp och alla är inte, som jag trodde ett tag, 18 år gamla. Skönt. Vi hade en vikarie som gav mig beröm vilket gjorde mig så glad, hon var konstruktiv i sina "negativa" kommentarer och uppmärksam på sånt som var bra. Ridläraren jag haft senaste 1,5 åren har inte varit så bra att ge varken positiv eller negativ återkoppling så det här kändes fantastiskt. Har aldrig suttit på hästen (Bonzo) förut och ändå funkade det ganska bra. Nu längtar jag som f*n till nästa onsdag!

Jag överlevde!

Men det var f*n så otrevligt. 10-20 sekunders borrning per hål - my ass. Det ena hålet (båda var i de nedre visdomständerna på varsin sida) visade sig vara STORT och krävde hur mkt borr som helst. När hon äntligen borrat det klart sa hon "du kan ju känna m tungan så märker du att det faktiskt är rätt stort". Stort? Det var ju nästan inget kvar av tanden! Det var väldigt länge sen jag lagade nåt hål innan det här så jag andades ut lite och tänkte att nu är det värsta över. Men efter borrningen följer fyllning av tanden - vilket också var mkt otrevligt. Sen skulle det putsas till och tas tandsten och man kan ju inte berömma den där tandsköterskan som assisterade för att vara lätt på handen precis. Har aldrig blivit flossad av nån annan tidigare men det var ju nästan jämförbart med de tidigare ilningarna.

//Överlevde (ska använda tandtråd nästan varje dag i fortsättningen och sköta mina tänder ännu bättre)

Krypande nervositet

Knappt en timme kvar. Sen sitter jag där. Eller ligger kanske rättare sagt. På nåt naivt sätt har jag inte varit så nervös inför tandläkarbesöket tidigare, men nu kommer det krypande. Att jag inte varit det tidigare ligger nog i att tandläkaren bedömde de här två små hålen som små och snabblagade. Jättebra i och för sig. Men tänk om den där snabba stunden är jättesmärtsam? Nån bedövning är det nämligen inte tal om. DÅ skulle det sitta en här som skakade av nervositet.

Äh. Vad är lite obehag i 10-20 sekunder per hål? Jag kommer ju inte dö i alla fall. (Nu försökte jag bli lite tuff här... Det gick sådär.)

Vi ses på andra sidan.

//Inte bara rädd. Livrädd.

Ingen som helst titel

Jag är nog vad man kan kalla en sällanbloggare. Och när jag väl ska skriva vet jag lixom inte vad jag ska skriva fast jag har hur mkt som helst. Så då börjar jag tänka - vad har hänt sen jag sist skrev och det känns så jä*la trist. Som nån redovisning av allt innehållslöst jag gör. Alla dagar är ju ändå likadana i stort sett. Jag gör inte så mkt spännande.

Utbildningen hos moderbolaget i fredags hölls av den förmodligen sämsta pedagog som fötts. Eftersom det inte är direkt första gången jag kommer i kontakt med den här människan fick jag en otrevlig känsla inombords av blotta åsysnen av denne. Känslan växte och växte under de första 45 minutrarna då han for runt i kurslokalen för att fixa projektor och dator som inte ville få kontakt med varandra. Han hoppade upp och ner på bordet för att komma åt. Han satte sig på huk så att man, om man råkade ha blicken riktad åt hans håll, kunde se rakt ner i glipan. Inte angenämt alls och den otrevliga känslan växte ännu mer. När allt väl började funka drog han igång med sin "utbildning". Han pratar jätteostrukturerat, jättefort, har inget utrymme för frågor. Om man ändå ställer en fråga är det som att han lixom förminskar värdet av det man frågar genom att säga "Ja, men det är ju bara att göra såhär: bla bla bla. Ja." Sen kör han vidare i samma tempo utan att kolla om svaret var tillräckligt. Jag trodde att de andra kanske förstod allt han sa eftersom de kan lite mer. Efteråt visade det sig att de tycker likadant som jag. Hela hans stil går ut på att han ska prata så mkt som möjligt på ett väldigt ostrukturerat sätt, helt oanpassat till de som ska lära sig. Huvva.

Hur som helst gav det korta dygnet i storstan mig mer intryck än vad jag fått på de veckor jag bott här. Det är lite skrämmande. Jag vill ha intryck, men om jag får för mkt har jag svårt att avskärma mig. Vilket har varit fallet det senaste året. Och när jag är här känner jag har lite för lite. F*n. Varför är det så svårt att hitta nåt mellanting? Men jag tror fortfarande att jag kommer hitta det om jag får en "normal" arbetsplats här, och inte behöver sitta hemma själv och jobba.

Torsdagen närmar sig med stormsteg. Det är inte bara det att jag kommer bli ännu fattigare den dagen, utan att jag även kommer behöva utstå ett tandläkarbesök INKLUSIVE hållagning. Gånger två. Jobbigt. Hon (tandläkaren) sa att det bara är två "småhål" och att det är onödigt att bedöva för dem vilket jag är evigt tacksam för, hatar sprutor. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på att tandläkare har en helt annan uppfattning om vad som är otrevligt när det gäller borrande o sånt än vad jag har. Huvva igen.

Uppdatering

Det är krig om datorn här hemma. Varken högljutt eller tyst. Helt klart är det i alla fall att väldigt mkt kretsar kring vem av oss två som kan sitta vid datorn. Eftersom jag jobbar hemma hela vardagarna och kan inte göra det utan dator har jag företrädesrätt under jobbtiden. Vilket också gör att när jag gjort mina timmar för dagen är det svårt att motivera varför jag fortfarande ska ha exklusiv rätt till den under kvällen. Men jag VILL. Så efter ett par veckor med detta "problem" står det klart vad lösningen är. En bärbar dator kommer att införskaffas och wlan kommer att upprättas i den gigantiska bostaden. Då ska jag f*n blogga heeeeela tiden, haha. Nu får jag inte så många chanser.

På tal om det blev jag förvånad men glad när Brinken efterfrågade tätare uppdatering av min blogg. Se där, det finns trots allt folk som läser här. Fantastiskt. Jag lovade att bättra mig.

I morgon kväll ska jag ta mig ner till storstan för ett helt dygn. Jag ska på utbildning i 3 timmar (haha) och passa på att ha nåt möte oxå. Och det ska bli skönt att andas avgaser igen en stund. Att jobba hemma är nog inget som jag ska sysselsätta mig med på heltid i framtiden. Att leva och jobba på samma ställe gör världen, ja... ganska liten. Visst jag får mycket gjort eftersom jag inte har så mkt omkring som distraherar mig, men det finns ett hyfsat snabbt växande behov av interaktion med andra lite lagom kontinuerligt sådär. Typ varje dag i lagom dos.

När jag åker ner får jag träffa Jenny oxå. Hon ska alledeles snart öka avståndet mellan oss ytterligare genom att åka till en småstad i sydtyskland och jobba typ ett halvår. Mitt uppdrag till henne under hennes tid där är att baka semlor och bjuda tyskarna på semmeldagen. Hon kommer ju göra succé. Jag kommer sakna henne, thank god for Internet. Saknar henne nu med fast nu är hon typ bara ett par timmar bort.

Senaste kvällarna har jag och de andra som ska åka till Paris i mars kollat efter hotell till vår resa. Tänk vad lättlurad man är, fast medvetet liksom. De hotell som har hyfsat fina bilder på sina sidor blir man alldeles överförtjust i medan man är väldigt snabb att rata de som inte ser lika "proffsiga" ut. Att de som verkar jättebra kan ha lagt upp bilder på fyrstjärniga finhotell och inte den egna råtthålet vill man liksom inte tänka på ("och tänk ändå vad billigt fast det är så fint!"). Jaja, var vi nu än hamnar blir det nog bra. Bara de har frukost är jag glad.

Idag är det teorilektion på ridskolan i 1,5 h. Efter att inte haft teoripass på 1,5 år hade jag glömt bort att man har det här. Men med tanke på att det var så länge sen sist kanske det kan vara nyttigt. Jag föredrar dock praktik.

Leva i nuet men ändå längre fram

Genomgår den sedvanliga omställningsfasen nu igen. Jag borde vara immun mot det vid det här laget efter alla flyttar, men jag påverkas rätt mycket vid omställningar. Nånstans vet jag att det kommer bli bra när jag kommer in gängorna här, men innan den anpassningen skett är det lite splittrat. Som den leva i nuet-människa jag är får jag tvinga mig att tänka på att det inte kommer kännas såhär när det gått en tid.

Igår var det "fest" hos apotekssyrran, polisen var oxå där. Vi hamnade först på ett mindre ställe som nog lämpar sig bättre för att gå ut o äta eller träffas för att ta en öl en vardag. Ambitionen att fungera som fullfjädrat "uteställe" räckte inte, inte för min del i alla fall. Drinkarna var goda och personalen väldigt trevlig, men gästklientelet hade lite för hög snittålder. I dörren på väg in möttes vi av en dörrvakt som var i färd med att mer eller mindre handgripligen kasta ut en kvinna i övre medelåldern. Det kanske är alldeles för nedlåtande att säga att hon representerade alla gäster, men det satte ju ändå ribban på nåt sätt. Ett sällskap med "damer" skrattade åt oss när vi gick förbi deras bord. Schysst.

Som tur var kunde vi byta ställe o gå in gratis på nästa, tack vare apotekssyrrans giftasämne. Och även om det var lite urlakat där oxå var det på alla sätt mycket bättre än första stället. Hann med både lakritsshots och att ha riktigt roligt på dansgolvet en stund innan det blev tryckartajm. Eftersom mitt sällskap bestod av singlar var det för mig bara att singla iväg till garderoben, placera mig i trappan på väg ut, förbereda den kära som var snäll och vaken på att hämta oss, skriva "jag saknar dig"-sms till partyprinsessan i Kransen och invänta singlarnas uppbrott från dansgolvet. Hann även med att diskutera skillnaden på människors bemötande i Umeå, Stockholm och Göteborg med en Göteborgare. Väl hemma somnade jag i soffan med kläder, linser och smink.

Kvällens höjdpunkt var när vi skulle lämna "förfesten". Polisen ringde sina för kvällen tjänstgörande kollegor som hämtade oss. Så där satt vi småberusade i polisbilens baksäte på spyskynket i grå jättekall plast (jorå, det var helt rent) utan att ha på oss säkerhetsbältena och blev skjutsade till krogen. Hahaha, det tyckte jag var jätteroligt! Min tillvaro är så spännande.

Idag späddes min ångest (som är inriktad på om jag kommer få nåt jobb) för framtiden på. Inne på Mc Donalds fick jag syn på en kille som gick samma utbildning som jag på universitetet men i klassen under. Han gick där och torkade brickor å så, och jag blev lite kall inombords. Men eftersom jag inte pratade med honom vet jag ju inte alls hur hans livssituation är. Han kanske har fortsatt att plugga och bara jobbar extra. Eller nåt.

En röd förmiddag

Igår såg jag genom ett skyltfönster en plisserad kavajblusjacka på en provdocka. Den fanns både i blått, rött och svart och hade varsin glittrig brosch fäst på sig. Tänk att blotta åsynen av ett plagg kan ge en obehagskänslor.

Dagen började återigen med snurrtankar blandat med en känsla av att kunna sova hela dagen. Jag minns att jag i dimman tänkte "Undrar hur länge det dröjer innan jag kan vakna med harmoni i kroppen". Det skulle vara en befrielse. Jag har haft alldeles för mycket i huvet senaste året som nog inte påverkat mig i helt positiv riktning. Förhoppningsvis kan jag när jag nu är här finna inre frid. För att få lite ordning i snurret gick jag ut i kylan. Vintern här är vacker så det gör ont - gnistrande snö och sol över älven. På tillbakavägen gick jag genom stan, en röd dag som denna var det bara vi vilsna enstaka själar ute. Kändes som att allt sov fast klockan var halv elva.

Lika som bär?

Det finns personer i min närhet som tycker att jag är lik skolfröken i com hem-reklamen på tv för bredband. Hon som på föräldramötet säger till papporna som sitter och viskar om vilka olika bredbandsarrangemang det finns att få hos com hem:

"Nu är vi faktiskt här för att prata om era barn!! ... och inte nåt himla abonnemang."

Ja inte vet jag, men det kanske ligger nåt i det.

Tiden går

Det blev rätt sent igår. Satt o surrade hos apotekssyrran till halv två, och somnade säkert inte förrän halv tre. Vaknade som sig bör med tusen tankar snurrandes i huvet. Oftast är de helt osammanhängande och alla "problem" är uppblåsta till tusen. Låg jättelänge och funderade på om jag inte borde gå upp eftersom jag ändå var vid halvt medvetande. Till slut blev det så. Tvingade med mig den halvdöda pojkvännen på en promenad längs älven i morgonkylan (nåja, klockan var väl typ nio). Han var väldigt tyst under de 45 minuter vi var ute. När vi kom tillbaks gjorde jag och mitt dåliga samvete frukost åt honom eftersom han hade följt med fast han var så trött.

(och här tänkte jag lägga in en bild men jag vet inte var den tog vägen...)

Eftersom jag fortfarande inte blivit försedd med det arbetsmaterial jag behöver för att komma igång med mitt distansarbete blev det inget sånt idag heller. Frustrerande. Jag kan inte påvkera att det går snabbare att få hit det och samtidigt blir jag stressad över att tiden bara går utan att nåt blir gjort.

Fixade massa grejer i lägenheten, satte upp hyllor, bar upp grejer på vinden. Skönt att äntligen kunna röra sig här inne. Var f*n kastar man glödlampor för att vara en duktig samhällsmedborgare? I glasåtervinningen? I metallåtervinningen? Man kan ju lixom inte separera materialen från varandra och återvinna på varsitt håll. Ingen av de jag frågat vet svaret. Glödlampan hamnade idag, precis som de brukar, i soppåsen.

Gick bort till stan. Köpte lite grejer, blev bjuden på indiska restaurangen av svärmor ("det är ju ändå trettondagsafton, klart vi ska äta ute!"). Så nu är man asmätt igen. Jag har verkligen en hälsosam intsällning till mat. Varje dag äter jag minst ett alldeles för stort mål mat som är rätt onyttigt. Toppar gärna med nåt efteråt som är ännu onyttigare. Tror att målet som jag och "hon som hatar pynt" på jobbet pratade om innan jag flyttade inte blir så svårt att nå.

1a

Egentligen vet jag inte alls vad jag ska skriva om här. Just nu känner jag mig mest tom och trött, lite lätt ångest över osäker framtid. Kanske är jag bara hungrig.

Att jag har ett "nytt" liv i den "nya" staden har sakta börjat sjunka in. Förra/första veckan var mest förvirrad och fylldes av så mycket annat att jag inte riktigt hann förstå. Det kändes mer som att jaha, nu är jag här på besök och oj titta alla mina saker har visst också kommit över.

Var på första ridningen på nygamla stället idag, kändes sådär. Ska dock ge gruppen en chans ett par veckor, jag är så jä*la snabb på att döma ut saker innan jag egentligen vet nåt om dem alls. Hann inte titta så mkt på övriga gruppmedlemmar men kunde dock inte låta bli att reagera på att de inte kunde hålla sig på spåret under galoppen, utan segade runt i mitten - allihop. För mig medförde det att jag fick galoppera ungefär 18 000 varv eftersom ridläraren inte gav sig förrän alla hade fått upp av henne önskad gångart. När jag kom hem orkade jag inte ta av mig ridbyxorna förrän typ 1 timme efter att jag stängt ytterdörren. Ja jag vet, det är inte så trevligt för andra.

Näringsriktig middag (pasta ketchup riven ost knäckebröd keso) intas på sedvanligt ungkarlsmanér i datorskärmens kalla ljus. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska stanna hemma och göra nyttiga saker i lägenheten eller om jag ska gå till apotekssyrran på utlovad fika.

I natt drömde jag att jag skulle uppträda offentligt genom att sjunga nån slags halvplayback med tillhörande dansare som var blandat folk jag känner. Jag hade förberett nån låt (minns ej vilken) men i sista sekund innan jag går upp på scenen bestämmer jag mig för att ta en Marit Bergman-låt istället. Jag kan verkligen inga låtar av henne så jag förlitade mig på playbacken. Och eftersom micken då blev ledig förvandlades den till en dusch som jag hela tiden duschade håret med. Konstigt:

1. skulle ALDRIG, inte ens under dödshot, göra ett sångframträdande.

2. varför Marit Bergman? Har hört typ 2 låtar av henne.

3. micken som blev dusch. Svettig?

Men dansarna var ju bra.