9 år

I dagarna är det 9 år sen jag lämnade Cityterminalen i en Y-buss för att åka till okänt land. Norrland, och Övik. På vinst och förlust åkte jag eftersom jag inte visste om jag skulle komma in på utbildningen, men hoppet var stort eftersom jag var första reserv. Ju längre norrut på E4:an jag kom undrade jag vad jag gett mig in på, och när det började stå Haparanda på vägskyltarna kändes det nog rätt jobbigt. När bussen stannade i Ullånger (stället med en stor klädgalge på ett tak) hade jag troligen börjat hoppas på att jag inte skulle bli antagen. Jag trodde att Övik var som Ullånger. Väl framme i Övik skulle jag ta mig till ett uthyrningsrum i Domsjö, men innan bussen dit gick hann jag med the grand tour i stan. Ni som känner till Övik och har varit där en söndag vet att det inte är speciellt livat där då. Jag tog först rätt på var skolan låg eftersom jag skulle dit nästa dag, och när jag vandrade Lasarettsgatan upp och såg Mc Donalds-skylten tänkte jag ungefär: Jag är räddad! Riktigt, riktigt nördigt tänkt, men tänk på att jag var en stockholmare lååångt hemifrån som knappt visste var i Sverige jag hade hamnat. Skylten var ju nåt som tydde på civilisation. Hur som helst kom jag ju in på utbildningen, så jag kunde strunta i att utnyttja den bokade biljetten hem. Istället blev det till att fixa en lägenhet på lunchen, och det är väl bara på såna ställen som Övik man kan göra sånt. Så småningom slog jag och Peppe våra påsar ihop, och på den vägen är det!

Ibland tänker jag på hur livet hade sett ut om jag inte hade sökt mig bort från Stockholm, eller om jag hade kommit in på personalvetarutbildningen i Östersund istället som jag 2a reserv på. Det känns konstigt att tänka på, för nu är ju allt så naturligt med att jag bor och lever här. Trots det händer det ändå i mellanåt att jag reagerar när jag hör folk prata t.ex. i en kö, och tycker att oj vad de pratar dialekt. Eller att jag kommer på mig själv med att tycka att det inte är nåt konstigt med att säga nydatorn, storsängen eller grönfläcken. 9 år har satt sina spår, men det är inget jag vill vara utan.

Hemma igen

efter drygt fem veckor på andra platser. Tre veckor i Skåne och drygt två veckor i Tresjö. Där imellan var vi hemma en halv dag. Vi öppnade knappt väskorna, kändes bara jobbigt att packa om eller börja tvätta. Det var ju ändå ungefär samma grejer som skulle med igen. Den här veckan är vi i Umeå, men åker nog en sväng till Tresjö nästa vecka igen. Man har ju inte blivit jättebortskämd med vackert väder den här sommaren men den här veckan är väldigt fin och vi har hunnit vara på två olika stränder på tre dagar.

Inplanerade resor framöver är att jag (och Svea?) ska åka till Sthlm en helg i oktober och träffa Ida, Maria E och Anneli. Vi fyra brukar ses nån gång varje vår, men av olika anledningar blev det inte av denna vår så vi ska ta det nu istället. Ser fram mot det! I september åker lilla familjen till Skåne igen för att fira pappa som fyller 70 och för att reka lite platser som passar för vigsel.... :)

Det har kommit två nya bebisar i släkten under sommaren. Det som jag beskrev som spännande i förra blogginlägget var att en av dem var på väg då, och hans kusin kom för ett par veckor sen. Väldigt tätt mellan dem!

Svea blir fem månader på lördag och har hunnit lära sig massa nya "konster". Äta gröt vilket hon tycker är väldigt gott, sitta själv fast inte så stadigt alla gånger, skratta ljudligt, vända sig från rygg till mage, låta som en brummande bil med munnen (eller hur f*n man nu ska beskriva det där ljudet....). Hon är fortfarande en glad och nöjd tjej som får mer och mer personlighet för varje dag som går.

Elma är oxå full av personlighet. Kanske att hon är på väg in i nån trotsperiod, jag vet inte riktigt. Vi börjar ju närma oss 3-års åldern nu... Hon har verkligen börjat prata bra nu under sommaren. Ungefär när vi kom till skåne i juni började hon sätta meningar på ett fullständigt sätt och sen har det bara vidareutvecklats därifrån på rätt kort tid. Så när hon behagar ta ut nappen ur munnen förstår man riktigt bra vad hon säger. Idag sa hon t.ex. "Låt mig vara ifred, pappa" när hon skulle leka inne på sitt rum. Hon har oxå fått ett minne som man blir minst sagt imponerad av. Hon berättar om saker som hände för rätt länge sen för folk utan att man påminner henne, ofta med detaljer som man själv nästan glömt bort. Igår lekte hon med Gustav för första gången på väldigt länge. Det var så fint att se dem sitta där och leka igen, precis som förut. De är så gulliga ihop, och man blev varm in i själen av att höra deras snack med varann. All lycka önskas till er nu när ni åker ner till Huddinge.

Nu ska jag fortsätta leta flygbiljetter till Sthlmsresan i oktober!