Punkt.

Så finns han inte längre hos oss, och det finns inte ord för hur det känns. Ha det så bra, lilla vän, jag hoppas vi ses igen.

Önskar att jag hade kunnat skriva om roligare saker, men det här tar upp min tankeverksamhet nu för tiden

Pernilla och Jeanette fick en bra idé om hur vi kan stötta Anna med familj i den underliga och hemska verklighet de lever i. Jag fick vara med på ett hörn i form av att hitta ett ställe att ha det på, leta upp en bild, skriva utkast till text och langa upp det på nätet. Därav står insamlingen i mitt namn, så jag känner att jag måste berätta att det inte riktigt var min idé från början, och så att ingen tror att jag tar all cred för det här ;)

För egen del har jag sen ca en vecka tillbaka börjat jobba. Jag vet ju sen tidigare jobb att den första tiden när man inte är speciellt självgående kan vara ganska... trög. Gillar i n t e den här perioden. Längtar tillbaka till mitt gamla ställe. Jag pendlar mellan att övertyga mig själv om att det kommer att bli bättre när det gått lite mer tid, och att tänka att jag måste hitta ett annat jobb. Vi får väl se hur det blir... Det gör ont i hjärtat när jag går hemifrån, jag hinner knappt träffa småtjejerna vare sig på morgonen eller kvällen. Ja, någon/några timmar blir det väl på kvällen, men det är väldigt lite jämfört med hur vi haft det senaste året. Men det är ju ändå ett jobb, om än inte dröm jobbet. Att det är 90 nya personer som jobbar där, jämfört med 20 på förra stället, kan i sig vara utmattande. Att de flesta är x antal år äldre och befinner sig på helt andra ställen i livet än jag hade kunnat vara intressant, men de är lite för många av den sorten. Nästa gång jag skriver ska jag försöka att bara ha bra saker att säga. Wish me luck.