Jag vs hopprädslan: 0,5 - 0

I god tid innan ridlektionen var jag på plats igår, lite smånervös igen. Valde samma häst som förra veckan, tyckte det kändes tryggast så. Tittade lite mer på deltagarlistan och ser till min stora förskräckelse att det längst ner på pappret står i fyllt vad dagens lektions ska innehålla: "bommar och låga hinder". Att det stod "låga" framför "hinder" var inget som minskade mitt numera skenande hjärta. Jag gick upp på läktaren för att se hur låga hindren var för gruppen innan oss, och de var ju faktiskt ganska låga men det var däremot två trestudsar vilket kändes mindre kul. Dessutom såg jag hur den häst jag skulle ha uppförde sig, och han var allt annat än lugn. Paniken växte ytterligare lite. Jag var på vippen att gå ut till bilen och åka hem igen för att slippa, jag tänkte att det är säkert ändå ingen som sett att jag är här. Jag stod där uppe och våndades i ungefär 20 minuter, sen gjorde sig den lilla fighter jag har inom mig (ibland) hörd och sa "Kom igen nu, prova i alla fall". Okej då, tänkte jag, för jag vill egentligen inte fly från saker jag tycker är lite halvläskiga. Jag vill besegra rädslan. Så jag gick ner, satt upp på min häst, sa till ridläraren hur jag kände och att jag gärna provar tills jag blir livrädd, då rider jag hellre på sidan av istället. Det var helt ok tyckte hon. Och ja, det var så det blev. Det gick ganska bra tills nånstans på slutet, då tackade jag för mig och höll mig åt sidan sista stunden. Jag försöker se det som att segern i detta, trots att jag inte kunde fullfölja helt och hållet, är att jag inte flydde hem i panik och att jag faktiskt hoppade lite grann i alla fall.

För övrigt verkar ridläraren jättebra och nivån i gruppen verkar vara bra, dvs. lite svårare än de senaste grupperna jag gått i. Ett litet minus är att de övriga i gruppen är i gymnasieåldern, så jag är som en tant i sällskapet. Å andra sidan gör det inte så jättemycket, man umgås ju lixom inte så mycket under lektionerna. Men det är bra mycket roligare om det är någon i gruppen som är i ungefär samma ålder.

Idag var vi på bvc för att Elma skulle vaccineras. När vi kom in berättade sköterskan att sprutan ges intramuskulärt och vilka biverkningar som kan uppstå. Sen började hon göra i ordning sprutan. Redan innan jag sett den hade jag bett Peter hålla i Elma eftersom jag helst inte ville se sticket och kände mig lite sjåpig över det. När jag såg hur lång nålen kände jag att det trots allt nog var rätt beslut. Herregud. Min minnesbild är att den var en decimeter lång, men i så fall hade den gått rakt igenom det stackars lilla bebisbenet, så i själva verket kanske den var mer i stil med en halv decimeter. Låååång var den i alla fall. Jag gick ut ur rummet när det var dax. Elma hade liknat en jättearg tomat med ett stort tandlöst vrålande gap när det stacks. Lilla vän. Hon var lite i obalans resten av dagen, men nu ligger hon och sover sött så det verkar inte vara nån större fara.

Peters kommentar om det hela var: Idag lämnade du verkligen Elma i sticket. Trumvirvel.