1-åringen

På dagen för ett år sen vid den här tiden hade vi för en stund sen tapetserat klart den första väggen i ett av vardagsrummen, äntligen skulle den jättefula gula tapeten bort. Inte ett ont anande slog vi oss ner framför en film, ganska trötta efter att ha klättrat upp och ner, skurit, klistrat och mätt hela dagen lång. Nästa dag kl 9 skulle jag till arbetsförmedlingen på såndär obligatorisk träff för att få behålla a-kassan. Gick o la oss vid 1 nånting och jag anade nån slags molande värk men hängde inte upp mig så mycket på det, sådär hade det känts lite från och till under hela graviditeten. Tänkte att det skulle vara borta när jag vaknade igen. Under natten tilltog värken, mellan vaket tillstånd och sovande fattade jag inte vad som höll på att hända. Blev mest irriterad att det skulle behöva kännas så varenda gång jag hade somnat till. Fram mot morrontimmarna gick det inte att förneka vad det var som höll på att hända... det bar iväg till förlossningen. Jag var övertygad om att vi skulle få åka hem igen, det var ju en vecka kvar till beräknat datum, i stället kom ett par timmar senare lilla Elma till världen.

Det är svårt att förstå att det är ett år sen. Ett år som gått så himla fort och innehållit så otroligt mycket. Nog visste jag innan Elma att ens egna barn är det absolut största i livet, men känslan att hon finns, att hon är hon, allt med henne, har jag inga ord för. Det är större än det absolut största.

Grattis i förskott på din första födelsedag, lilla underbara älskade Elma!