Utmana rädslan

Jag är rädd för lite av varje. Vissa rädslor kan jag sätta ett namn på och de känns ganska konkreta, andra är mer diffusa och svåra att härleda. När jag är ensam och det är mörkt är jag mörkrädd, en verkligen obefogad rädsla säger de som inte är mörkrädda själva. Det instämmer jag i, så länge det är dagsljus. Det har tilltagit de senare åren och vet jag egentligen inte varför. Jag vet bara att i mitt huvud kan allt möjligt utspela sig och att vissa saker har fastnat där efter skräckfilmstittande. För ett par år sen bestämde jag mig för att inte se sånt längre, det etsar sig fast allt för mycket i mitt huvud. Lättskrämd i kombination med en skenande fantasi (trots bloggens titel) kanske är svaret på mörkrädslan.

En mer konkret rädsla är att hoppa över hinder med häst. Jag minns tydligt när jag efter ca 15 års riduppehåll skulle delta i terminens första hopplektion. På den tiden gick jag i en ganska avancerad grupp vilket bl.a. yttrade sig i hindrens höjd, antal och uppbyggnad av hoppbana. Jag kände mig osäker men tänkte att jag borde prova ändå. Om nån annan ryttare läser det här vet den vad jag menar med att osäkerheten från ryttaren går rakt ner i hästen och börjar uppföra sig på ett oberäkneligt sätt. Så även här. Hästen hoppade ganska snällt ett par hinder, men när banan bjöd tvära svängar och kravet på den skakiga ryttaren steg tog han tillfället i akt och körde sitt eget race. Han fick det att verka som att han tänkte hoppa men tvärstannade exakt innan avstampet, så jag hamnade på andra sidan ensam. Hårt. Min axel gick ur led (men hoppade direkt tillbax) och jag tappade luften. Trots det som hänt satt jag genast upp igen och hoppade igen efter ett par minuter, för att visa både mig och hästen att så här kan det inte gå till. Tyvär satt inte den känslan i speciellt länge och nu 3,5 år senare är jag fortfarande jätterädd för att samma sak ska hända igen.

Jag gillar inte att vara rädd för saker. Skulle mycket hellre vilja känna mig lugn inför allt och tänker ganska ofta på hur mycket energi det tar att vara rädd och nervös för saker som förmodligen är onödiga. Eftersom det stör mig funderar jag ibland över hur jag kan "bekämpa" rädslorna så jag ska upphöra att vara rädd. Igår föll ett bekämpningstillfälle framför mina fötter. I augusti ska ridskolan hålla en hoppkurs för hopprädda i tre dagar. Det här tillfället får nog inte missas tänkte jag och anmälde mig. Rädd är jag såklart men ser fram mot att utmana den här rädslan, i hopp (haha passande) om att komma över den. Eller så blir jag invalidiserad eller dör under kursen.