Sen nästan en vecka (fredags kväll) är jag tillbaka i Umeå. Förra veckan höll jag på att gå under av trötthet, speciellt i slutet. Varje sekund var planerad och om man vanligtvis blir trött och stressad av det blev det ännu mer märkbart nu. Jag har lätt att glömma bort att jag har en snart färdig bebis i mig som gör att kroppen skriker stopp tidigare än vanligt. Efter ett par dagars vila utan massa måsten kände jag mig som vanligt igen - rastlös. Jag måste verkligen säga till mig själv att det var just lugn jag desperat längtade efter vid den här tiden förra veckan.
I tisdags var det för mig föräldragruppsträff för första gången. Jag frågade Peter om han visste vad det skulle handla om den här gången eftersom han var med förra gången. Smärtlindring blev svaret. Smärtlindring och förlossning skrämmer vettet ur mig då och då, och ibland känner jag mig ganska cool. När barnmorskan gick igenom hur förlossningen går till blev jag helt svettig och yr, jag var på vippen att gå ut från rummet. Men jag satt kvar och lyckades svamla fram hur jag kände inför det här. Lite senare fick vi se en film om förlossning vilken faktiskt gjorde mig lite lugnare. Jag kände att jag i tanken lyckats närma mig det jag är rädd för vilket får ses som ett framsteg, även om jag fortfarande är ganska rädd då och då.
Igår var det undersökning hos barnmorskan. Mäta, väga, lyssna, känna. Allt var bra och magen hade växt 4 cm sen sist. Det känns att h*n där inne börjar få mindre utrymme, det bökas och stökas en hel del. Ibland så mycket att jag måste resa mig upp och gå omkring i hopp om att ge lite mer plats. Senare på dagen var jag hos Maria och hennes ännu namnlösa son. Han är väldigt fin. Vilket okomplicerat liv de där små lever, äta, sova, äta igen, sova vidare osv osv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar